17 oktober 2026

Slarv men tur

När det hade fungerat så bra med enkvällsobservationer för Maria och Gaussia tänkte jag slå till med en likadan omgång för nr 99 Dike, den näst sista kvarvarande med nummer under 100 (sist ut blir nr 62 Erato). Kvällen var höstklar och kall, men jag fick problem direkt med monteringen som stoppade flera gånger. Därför var jag inte tillräckligt uppmärksam på fokuseringen, som också plötsligt kom ur läge. Min första serie med Dike var med grovt ofokuserade bilder där det är chanslöst att se något med magnitud 14. MEN när jag kollar två tidiga bilder där jag var osäker på pekningen visar det sig att Dike faktiskt syns tydligt med bara en minuts total exponering

Sen ville jag också revanschera mig med M33, så nu var jag noggrannare och tog fler bilder bara när jag hade sett att M33 fanns i fältet. En summa av 13 bilder (6,5 minuters exponering) visar nu en tydlig galax. M33 ligger lika nära som Andromedagalaxen (2,5 miljoner ljusår) men är mindre och svagare. (På min felpekade bild från 14/10  syntes dubbelstjärnan STT30, så det var snopet nära).

Så observerade jag Dike igen, nu helt säker på pekningen med xi1 Ceti nere till höger i fältet.

Det är bara 51 minuter mellan bilderna, men på det förstorade utsnittet är högerrörelsen ändå uppenbar

Jag avslutade med några Saturnusbilder. På hebilden ser vi (jämför 14/10) att Saturnus fortsatt röra sig åt höger i förhållande till stjärnorna, som den kommer att göra ända fram till Lucia

På en detaljbild syns denna kväll bara tre månar tydligt, och i helt olika lägen mot sist, medan Enceladus och Dione är dolda nära skivan

Som sagt, en natt som med lite tur gav precis det resultat jag ville ha.

Tillägg 21/10:

Bara på skoj tog jag fram summabilden av Dike med fel fokus och ser till min förvåning att den syns även här, så även om fokuseringen är kosmetiskt viktig så kan man få fram rätt mycket ändå!

 

14 oktober 2026

Testobservationer

Kvällen var inte kyligt höstklar, men praktiskt varm och i  alla fall användbar. För att slippa vänta på en repriskväll tänkte jag köra tricket att vänta ett par timmar mellan två asteroidobservationer och se rörelsen på det tidsintervallet. Det fordrar rimligt lång brännvidd, i detta fall Megrez-teleskopets 360mm, och synlighet över de höga träden hemifrån. I praktiken hade jag bara två mål, asteroiderna nr 170 Maria och nr 1001 Gaussia. Båda två låg rimligt nära alfa Pegasi på himlen, så jag siktade först mot den, och vred sen teleskopet via de grova inställningscirklarna på monteringen. Det känns som det bör fungera, men i praktiken kan man lätt komma flera grader fel.

Det spännande objektet var 1001 Gaussia, eftersom den är den första asteroiden med ett nummer över 1000 som jag har försökt mig på. Vid de första observationerna omkring 20.15 hamnade den långt i kanten av bilden, men i alla fall i fältet (puh), och när jag snabbt kollar är den med även på bilderna från 2 timmar senare. En summa av tio 30s-bilder visar stjärnor svagare än magnitud 15, så det är inga problem med Gaussia vid 14,3. Här är först hela Megrez-fältet från 20.19, med några identifieringar

Nästa försök kring 20.13 hamnade lite bättre, och på jämförelseutsnitten ser man nästan övertydligt hur Gaussia rört sig relativt den svaga stjärnan i närheten. Helt klart över förväntan, och förstås den metodik jag bör använda för asteroider som syns hemifrån!

Den andra asteroiden var alltså 170 Maria, som på den första bilden kring 20.31 kom med bara med ett nödrop, också nästan dold vid en ljusare stjärna

På den andra bilden 22.24 var den bättre centrerad, och jämförelsebilden är igen tydlig och bra

När Saturnus tittade fram testade jag med många olika exponeringstider. Vid 1/250 s är fortfarande själva skivan lite överexponerad, men vi ser en förvånande tydlig Saturnus med ring. Sen blir det bara sämre tills vi vid 1 sekund börjar se svagae månar än den ljusa Titan

Vid 2,5 sekunder anas en femte måne, så detta var ungefär optimalt för att se Saturnus månar

På en 30s-bild syns bara Titan bredvid den överexponerade planeten

Sen testade jag för skoj skull att ta många exponeringar mot galaxen M33. Den är iofs mycket ytljussvag, men jag blev ändå chockad när inte ett spår av den syntes ens efter 10 minuters exponering, och fick för mig att himmelsbakgrunden verkligen var så upplyst. Det visade sig dock bara vara ett slarvfel från min sida, jag hade skrivit upp att jag skulle vrida 12,5 minuter i rektascension, men när jag nu kollar skulle det varit 24,1 minuter, oklart hur det kunde bli så fel…Så om jag hade pekat rätt hade jag nog sett något, nu blev det observationer av ett ganska anonymt fält. (Dubelstjärnan STT30 är ett glest fysiskt par omkring 200 ljusår från solen, där stjärnorna i paret tar mer än 100000 år för att göra ett varv kring varandra).

Jag är helt nöjd med asteroidobservationerna i alla fall, fler sådana bör följa ( i vart fall för de med deklinationer över +10 grader som klarar träden…)

 

3 oktober 2026

Uppföljning

Det var ju nödvändigt att snabbt få nya bilder av Helena och Loreley, och när himlen visade sig bli rimligt klar var det bara att försöka. Jag var trött och fumlig med ’stora stativet’, där jag hade 200mm-objektivet faststatt liksom 30/9, fast jag nu åter hade laddat batteri i R10-kameran. Med 200 mm bränvidd är det svårt att hitta om man inte direkt har ljusa stjärnor att sikta efter, och jag i Norra Kronan hamnade jag först uppe vid theta och pi innan jag fick in det rätta fältet. Men där är allt sig likt, inne på tredje året av väntan nu på T CrB:s förutsagda utbrott…

Saturnus skymtade fram mellan träden, nu med Titan väl synlig till vänster om planeten

På en kortexponering syns också den näst största månen Rhea på sitt maxavstånd till höger om planeten. Saturnus är precis i opposition (4/10) och rör sig åt höger på himlen, sedan 30/9 förbi stjärnan HIP 3535.

Men det viktiga var de två småplaneterna. Det var lätt att peka mot gamma Peg, och nr 165 Loreley gick bra att se på en 2-minuters summabild. (För att få samma bildskala på jämförelsebilden fick jag dock justera storleken med ca 17%, eftersom EOS60-kameran har 5184 x 3456 pixlar och R10-kameran 6000 x 4000).För en såpass svag asteroid var det bra att det inte gick längre än 4 dygn mellan bilderna. (Som en lustighet kan man notera att fältet ligger kring rekatscension 0 grader, med HIP-nummer som går från de sista till de första i katalogen).

Mot Väduren var himlen mycket ljusare, men beta och gamma var lätta att hitta, så det var inga problem här heller att komma ungefär rätt. Sen är det alltid knepigt att få de båda jämförelsefälten i samma orientering (och som här nu i samma skala), men det är bara att vara ihärdig med jämförelsen mellan karta och observation.

Med dessa observationer var jag helt nöjd.