Soltest och asteroiduppföljning

På dagen ville jag inför solförmörkelsen 12/8 kolla  att jag kunde lura även R10-kameran med lite tejp på objektivkontakterna. Nu kan jag ha 2x-extendern inkopplad utan att få ’err 01’ vid varje exponering, vilket underlättar betydligt. Tråkigt nog är solen nästan men inte helt fläcklös, med bara en liten fläck vid den kommande randen. Megrez-teleskopet med extender får öppning ca f/12, så det är ganska svårt att fokusera. Jag gjorde bara några få försök, och här (1/1250 s exponering) syns i alla fall den lilla fläcken

På kvällen var det fortsatt klart och jag ville få andrabilder av de fem asteroiderna från den 8/8. Jag märkte då att jag nog inte borde cykla i mörkret, utan tog mig nu till min observationsplats till fots. Det kändes drygt men gick på mindre än en kvart. Sen gick själva observerandet utan större problem. Jag började med horisontbilderna mot Skytten, där jag tyckte 30s exponering gav en för ljus bild, så att jag bytte till 15 sekunder, vilket kändes mer lagom. (Först i efterhand har jag förstått att objektivet antagligen var fullt öppet vid f/1,8, medan jag brukar blända ner till f/4. De övertejpade kontakterna gör att jag inte vet säkert.) För en nordbo är det alltid spännande att se Skyttens ”Tekanna” lågt över horisontdiset i söder, idag utan några diskreta moln.

Det är svårt att observera på så låga deklinationer, men här fungerade det alltså fint för småplaneten nr 8 Flora, som rört sig ’lagom’ på 3 dygn.

Sen tog jag fältet i Scutum, där vintergatan anas redan på 15 sekunder, men där nästan varje bild också är full av satellitspår.

I ett så här tätt vintergatsfält skulle jag behövt blända ner objektivet för att få tydligare bilder. Nu är det lite svårt att urskilja asteroiden bland de många bakgrundsstjärnorna.  Utsnitten kring delta Scuti visar i alla fall rimligt tydligt hur nr 409 Aspasia rört sig mellan dagarna, men också hur mycket skarpare optiken är vid f/4 än vid (troligen) f/1,8

Även högre upp i Örnen vimlade det av satelliter

men på en summabild stör de inte nämnvärt. Däremot ser man objektivets besvärande stora vinjettering (mörkt mot kanterna) vid full öppning.

I det lilla fältet kring asteroiden nr 3 Juno märks inget. Den är så ljusstark att jämförelsebilden är tydlig trots lite felorientering och sämre skärpa.

Sen var det då asteroiden nr 354 Eleonora som står så trevligt till i en av de tydligaste asterismerna längs hela ekliptikan. Stjärnan 42 Cap ligger bara 0,2 grader, och delta och gamma bara ca 2,5 grader söder om ekliptikan, så måne och planeter passerar ofta förbi.

Till sist trodde jag att jag tagit bilder av Saturnus (med småplaneten 192 Nausikaa) men kunde inte hitta rätt utsnitt av bilden för småplaneten. Saturnus såg också konstigt blå ut, och det visade sig att jag pekat helt fel mot gamma Pegasi i stället?! Så går det om man känner sig för säker och bara trycker av bilder..