8-9 augusti 2026

Asteroider plus Perseidtest

Väderleksrapporten lovade klart, och jag cyklade iväg till ett ställe med sikt åt söder. Utrustningen var den vanliga, R10-kameran med 85mm objektiv på Ioptron-stativet. Omkring 22.50 var det ännu dels lite för ljust, dels en hel del dismoln, så medan det mörknade flyttade jag till ett annat ställe och märkte att molnen inte var så tjocka. Rent praktiskt insåg jag också denna kväll att den lite krångliga fokusinställningen bara gäller så länge kameran är påslagen. Innan har jag bara irriterat mig på att fokus ändras så snabbt, men nu vet jag att man MÅSTE fokusera om varje gång man stängt av (vilket jag spontant gör för att slippa så mycket info på skärmen).

Först gällde det igen småplaneten nr 3 Juno i Örnen. Den syns svagt redan på en 30s enkelbild, återigen med ett Starlink-spår

Ett utsnitt från en summa av tre bilder visar den förstås mycket tydligare

Sen var målet liksom häromdan asteroiden nr 409 Aspasia, som trots sitt höga nummer borde vara lätt synlig med magnitud kring 11,5. En enkelbild av området visar igen den stora stjärnhopen M11, liksom här också många satellitspår, men Aspasia är mycket svag.

På en summa av fem bilder börjar man se vintergatan med sina många mörka moln och det ovanligt ljusa området i Scutum till höger om M11.

På ett utnsitt syns nu Aspasia mycket bättre, liksom en annan öppen stjärnhop med Messier-nummer, M26. Bilden råkar också visa prototypen för en viss sorts pulserande variabla stjärnor, delta Scuti.

Molnen i söder hade nu försvunnit så att ’Teskeden’ i Skytten blev väl synlig. En summa av fyra 30s-bilder visar en stor öppen stjärnhop (M25), den stora klothopen M22, och alltså också den ljusa småplaneten nr 8 Flora.

I början av kvällen hade jag haft oförklarligt svårt att få in Norra Kronan, men det kunde jag nu lätt åtgärda. Det är samma vy gång efter gång, R CrB kring magnitud 6 och T CrB kring magnitud 10…

Lågt i sydost fanns en ytterligare asteroid med högt nummer, nr 354 Eleonora. Den ligger precis vid en mycket karakteristisk asterism i Stenbocken, och syns tydligt på ett utsnitt från en 90s summabild

Från en plats med fri horisont har Saturnussäsongen nu börjat. Planeten kommer till opposition den 4 oktober och rör sig sakta åt höger relativt Fiskarnas stjärnor.

På en förstoring från en enskild 30s-bild ser man dels att stjärnorna blir små spår, dvs att jag slarvat med stativinställningen, men dels att den stora månen Titan som oftast syns tydligt.

Som ytterligare bonus finns också småplaneten nr 192 Nausikaa i fältet, så ljus som magnitud 10.

Sen hade jag som vanligt svårt att sikta uppåt mot Svanen, men på en chansbild visar det sig att chi Cygni faktiskt hamnade i kanten (tack astrometry.net för identifiering). Kvaliteten är dålig (lite drift), men som sagt, kul att chi kom med…

en andra måfåbild visar (igen tack astrometry.net) lite oväntat den stora klothopen M92, i denna skala mycket stjärnlik

Sen blev det inte mer med denna utrustning, MEN långt innan jag cyklade hemifrån hade jag försökt få igång en långserie med fiskögeobjektivet (8mm)på Canon 450-kameran, som jag i flera år gjort under augustis Perseidmaximum. Jag trodde att jag kopplat in ett värmeband för att slippa imma, men det visade sig på morgonen att kontakten var helt böjd, så imman kom fort. Jag hade också glömt det motljusskydd som hör till, så alla bilder har lite spritt rödljus från nätaggregatet. Intervalometern är hopplöst svår att ställa in, så jag var nöjd när jag fick till minutlånga exponeringar med 65 sekunders lucka, vilket vid starten klockan 22.36 var alldeles för långt

Redan 22.47 var det mörkare, och här syns ett första satellitspår

Det säkraste sättet att säga satellit eller flygplan (i ställert för Perseid) är ju om spåret fortsätter över två bilder som här 2304 och 2305

Klockan 23.21 passerade en ’tumlande’ satellit som blinkar till med oregelbundna mellanrum. Jag har inte kunnat identifiera den via heavens-above, men blinkningarna bör visuellt ha varit iögonenfallande kraftiga.

Klockan 23.32 har objektivet tydligt börjat imma igen

och 11 minuter senare är det bara de ljusast stjärnorna som syns

På en bild från 00.04 syns dock ett kort ljussken, men det är svårt att avgöra från vad. Det korta spåret verkar i alla fall ha fel riktning för en Perseidmeteor.

Jag ska försöka igen med värmebandet, så kanske det kan bli någon Perseid i år också.

2 augusti 2026

Trevande höststart

Första augusti är ett riktmärke för när man börjar se stjärnor igen efter sommaren, och i går var det klart och fint kring midnatt, MEN jag hade glömt att ladda kamerabatteriet så kameran vägrade direkt. Med fältkikare kunde jag i alla fall konstatera att inget hänt i Norra Kronan, R CrB tydlig, T CrB osynlig …

Den 2/8 gick jag så ut med laddat batteri, R10-kameran med 85mm-objektiv på iOptronstativet. Träden kring vårt hus är problematiskt höga, men mot Norra Kronan i väster kunde man hitta en lucka. En 60s summabild visar det nu frustrerande konstanta utseendet..

Sen skulle jag försöka ta en bild mot småplaneten Juno i Aquila, men inte ens när jag ställde mig på vårt trädäck kom den över trädhorisonten (eftersom jag inte kollat positionen ordentligt). Däremot fick jag på varje 20s-exponering med en eller att par satellitspår, ofta flera i ungefär samma bana, dvs typiska massuppsända Starlink-satelliter. Några (a1-a3) kom som här i en riktning ungefär parallellt med linjen mellan eta och theta Aquilae

En minut senare syns ett ytterligare ljusstarkt spår (a4) i denna riktning, ett lite mer horisontellt(b1), och ett vinkelrätt nere till vänster

Efter ytterligare en och en halv minut kan vi se två nya spår i b-riktningen och ett i a-riktningen

Jag såg ingen av dessa satelliter visuellt på himlen, men tydligt som rörliga punkter på kameraskärmen, en ovan upplevelse av denna nya verklighet med ett ständigt ökande antal satelliter, redan tiotusentals och kanske på väg mot en mardröm med miljoner…

Så hade jag också tänkt sikta mot småplaneten nr 409 Aspasia, men hade inte heller här kollat positionen tillräckligt. Jag visste att den skulle finnas under lambda Aquilae nere i Scutum , och för att få sikt ditåt fick jag gå en bit längs vägen. Även Aspasia är alltså dold bakom en gran, medan redan en 20s enkelbild visar den stora stjärnhopen M11.

Summan av fyra 20s-bilder visar hopen tydligare, men bara som en fläck i denna upplösning. (Stackningsprogrammet DeepSkyStacker blir förvirrat av för många skymmande träd och fyller liksom på bilden av Norra Kronan ovan i med blått..)

Till sist tog jag bara två 20s-exponeringar mot Svanen, där jag skakade kameran på den ena. På ett utsnitt från den andra exponeringen syns nu igen variabeln chi Cygni tydligt, på väg uppåt i ljusstyrka efter ett djupt minimum under våren.

Som sagt en mjukstart av höstens observationer (men som blev en hårdstart när mitt bildbehandlingsprogram slutat fungera och krävde omfattande reparationer…)

 

9 juli 2026

Solbild

Jag hade lagt av lite för mycket med astronomin märkte jag när jag skulle ta några enkla solbilder. Enligt erfarenheter den 1 april i år skulle den bästa utrustningen vara R10-kameran med 2x-extender kopplat direkt till Megrz-teleskopet (utan coma-korrektor). Det tog dock ändå en stund att inse att det behövdes en förlängningstub i okularhållaren innan fokus hamnade rätt. Likaså var det länge sen jag drev monteringen med batteri, eftersom jag nu har den så nära huset att sladden räcker. Så plötsligt fattade jag inte heller att jag letade efter en koppling från batteriet till ett cigarettändarurtag, eftersom kabeln till teleskopet behöver det. I stället gick jag över ån efter vatten, kopplade en 220V-sladd från mitt vanliga nätaggregat till urtaget på batteriet, dvs omvandling 12V till 220V och sen tillbaka till 12V. Det fungerade, men förstås en väldigt onödig omväg.

Solen hade en stor fläck på sig, så det var lätt att fokusera, men efter varje exponering säger kameran ’error’ (pga 2x-extenderns saknade kontakt med ett objektiv), så det är lite extra pyssel att stänga av/sätta på mellan bilderna. Exponering 1/1000 s var ungefär lagom, så här är de två bilder jag tog med den exponeringen.

 

 

 

9/10 juni 2026

Venus utan Jupiter

Dels hade jag missat hur Jupiter sjunkit bara på de tre dagarna sen sist, och dels låg en envis svart molnkant längs horisonten i väster, så jag var helt enkelt lite för sent ute för att se de båda planeterna i det närmaste läget. Jag var på samma ställe som sist, och klockan 23.41 skulle de djupaste trädluckorna behövts för att se Jupiter, men där under Venus låg nu molnkanten.

Jag gick längs vägen och kunde någon gång ur ögonhöjd ana Jupiter, men stativet är en halvmeter lägre och jag kunde inte ta någon bild. Molnkanten steg sakta, och redan 23.45 är även Venus på väg att försvinna

För svensk horisont var det en dålig Venus/Jupiter-konjunktion, som jag alltså till sist missade.

 

 

6/7 juni 2026

Venus+Jupiter+horisontproblem

När jag nu hade lärt mig fokusera ordentligt och vädret var fint återstod det knepigaste problemet, att hitta lagoma trädluckor. På gårdagens bilder råkade planeterna vara lagom långt från varandra så att de passade i några luckor, men idag med lite mindre avstånd var det mycket svårare. Här syns de båda klockan 23.40

men jag sumpar chansen till en ännu bättre bild 2 minuter senare genom att tydligen ’för säkerhets skull’ fokusera om på fel sätt!

Kvällens bästa bild blev denna från 23.45

Sen är Jupiter hopplöst borta, här sista bilden från 23.50

Alla bilder tog jag med samma 70mm brännvidd, och himlen är så ljus att exponeringstid kring 1/10 sekund räcker. Från svensk horisont är detta möte mellan Venus och Jupiter svårobserverat, men jag tycker det är roligt att försöka. Minsta avståndet mellan dem kommer 9-10/6.

 

 

 

5/6 juni 2026

Venus+Jupiter+handhavandefel

Efter att ha blivit lurad härom kvällen när det såg klart ut uppåt men ändå molnigt vid horisonten var jag inte heller denna kväll säker på att få se något, men körde i alla fall en kort tur med nya elbilen till platsen jag använde den 19 februari. Det lurade även nu en del moln, men båda planeterna tittade fram, så det var bara att få dem fria samtidigt både från träd och moln.

Jag trodde alltså att jag gjort allt rätt, fokuserat ordentligt flera gånger, men nu ser jag ju att bilderna är fult ofokuserade igen! Förra gången skyllde jag på ett tomt kamerabatteri, men inser ju nu att det är jag som hunnit glömma att sista steget i fokuseringen är att trycka på set-knappen, vilket jag alltså systematiskt INTE gjort. Även med kasst fokus syns förstås planeterna tydligt, liksom (betydligt svagare) stjärnorna Castor och Pollux. Här först en bild från 23.35, 1/4 s exponering

Sen har jag flyttat mig fram och tillbaka längs vägen för att få Venus och Jupiter i lagoma trädluckor, så det är ingen jämn nedgång mot horisonten. Jag missade ofta Castor (som jag inte visste syntes så bra), som här 23.41

resp 23.42

Sen siktade jag bättre igen, så på de sista bilderna från 21.45 syns Castor och Pollux tydligt igen. Med så här dåligt fokus ser man färger mycket tydligare, och Pollux är alltså en mycket kallare och rödare stjärna än den blå Castor

 

 

27 maj 2026

Trippelfel

Lite naivt tänkte jag bara gå över vägen igen och ta bilder av Jupiter och Venus som nu går in på samma 70mm-bild. Men dels visade det sig att kamerabatteriet var nästan tomt, dels gick det inte alls bra att hitta trädluckor, och dels krånglade fokuseringen…

På vägen ner fick jag i alla fall vid vägen fri sikt mot en ganska full måne i närheten av Spica. Ett utsnitt från en 200 mm-bild med 1/2500 s exponeringstid visar lite detaljer (och visar sig alltså i efterskott vara den enda bilden med vettigt fokus…) Spica hamnade med 200 mm utanför fältet.

Sen kom jag ner till min vanliga äng och insåg att det var i sista minuten jag ens kunde få med båda planeterna i var sin trädlucka. Utan att märka att jag hade tappat fokuseringen fick jag bara tre bilder, här en överexponerad ( 1 s exponering)  som svagt visar också stjärnan kappa Geminorum ovanför Jupiter

och här en lite snyggare (1/4 s exponering)

De visar i alla fall utgångsläget när jag nu framåt hoppas kunna följa hur de närmar sig varandra inför mötet den 9 juni.

Med samma 70mm brännvidd, samma 1/4 s exponeringstid och samma dåliga fokus ser vi här Spica vid den totalt överexponerade månen

Hemma över garagetaket kändes det mer lagom med 100 mm brännvidd, och med 1/8 s exponering syns i alla fall Spica

På 1 sekund kommer huset och Spica fram bättre, medan månen ger ännu värre reflexer i objektivet

Jag är rätt säker på att jag flera gånger försökte fokusera, så antagligen var det det dåliga batteriet som spökade här också. Kvällen lärde mig i alla att jag måste längre bort för nästa Jupiter/Venus-observation samt att jag måste hålla batteriet laddat.

19 maj 2026

Vacker kvällssyn

Det var mulet den 18/5 när månskäran var smal och närmare Venus, men denna kväll var det också sevärt med månen mitt emellan Venus och Jupiter. Jag hade gått iväg ett stycke för att få fri sikt, med kameran plus 70-200 mm teleobjektiv på ett fast stativ. Den kortaste brännvidden räckte bara för antingen månen plus Venus

eller månen plus Jupiter

På den ljusa himlen räcker en exponeringstid på 1/15 sekund, och medan jag väntade på att det skulle bli lite mörkare tog jag bilder av månen med den längre brännvidden (200 mm). Som vanligt har man att välja på en kort tid (1/800 s) för att se detaljerna på skäran

eller en lång tid (0,1 s) för att se det vackra jordskenet men få skäran helt överexponerad

På så här ljus himmel syntes inte många stjärnor, men jag provade för skoj skull att exponera 1 sekund mot Arkturus med 200 mm brännvidd. De svaga stjärnorna kring 22 Boo är av magnitud 8-9.

Med 70 mm brännvidd tog jag pss (1 s exp) en helbild av Norra Kronan, där jag med blotta ögat inte ens urskiljde alfa. Vi ser att R CrB fortsätter att lysa oförändrat, och att T CrB ännu inte har sitt utbrott.

Det blev sakta mörkare, och en 0,2 s exponering mot månen visar nu också tydligt stjärnan Mebsuta (epsilon Geminorum).

Två nya 70mm-bilder (1/4 s exponering) visar några fler stjärnor i Tvillingarna mellan Venus och Jupiter

Jag insåg att jag varit lite för tidigt ute, men orkade inte vänta på mer mörker. Likaså ångrade jag  att jag inte tagit med mig ett vidvinkligare objektiv för helheten Venus-Jupiter-månen eftersom jag var för lat för att gå tillbaka för att hämta något. Men när jag skulle gå hem insåg jag pötsligt att jag ju hade min mobil i fickan. Frihandsbilder av natthimlen är förstås lite knepigt, och kamerans exponeringstidsval (0,3 s) gav rejäl skakoskärpa.

Sen hittade jag en möjlighet att korta exponeringen till 1/6 s som gjorde det lite bättre

Nedkortat till 1/20s blev bilden mycket mörk, men utsnittet av själva huvudmotivet fungerar

Här har vi nu Venus som under tre veckor rör sig fram mot Jupiter och deras möte den 8-9 juni.

 

24 april 2026

Experiment

Jag märker hur lite jag använt det ’stora’ SW200-teleskopet, eftersom jag då vill filma och jag vet hur mycket jobb det blir med reduktionerna. Jag har också haft en känsla att 2x-extendern för vanliga foton inte egentligen gav något, men nu ville jag testa igen när jag märkt att R10-kamerans felmeddelande inte hindrade att bilden i alla fall togs.

På dagen testade jag mot solen bara för att se hur jag skulle koppla, men med bara en 5cm-öppning för solfiltret blev det effektivt f/40 och helt omöjligt att fokusera. Det är svårt nog öht med solen på dagen, och nu kändes all fokusering helt på måfå eftersom solen också var skymd bakom trädgrenar.

Månen i dagsljus var lika illa, men jag var nöjd att ha principen klar, coma-korrektorn kvar närmast teleskopet, så 2x-extendern och kameran, fokusering OK utan någon förlängning.

På kvällen hade jag sen också fått idén att testa att observera småplaneten 133 Cyrene med så stor tidslucka att jag kunde se rörelsen direkt. Då körde jag utan extender, men slarvade (igen!) med fokuseringen. Jag hittade i alla fall rätt fält strax ovanför Jupiter och Cyrene finns med på en ful mosaik, totalt 60s exponering. (Det ljusa strecket är diffraktion pga Jupiter)

Två Jupitermånar befann sig nära skivan, Io på väg att försvinna och Europa på väg åt höger (med sin skugga på skivan), och krävde kort exponering för att synas. Exponeringstiden är här bara 1/60 s vid ISO 3200, medan t.ex  1/8s och 1/4 s gav skakoskärpa.

Sen kom jag till testerna med 2x-extendern, och problemet är då att kamerans ’error’ gör att man får bryta och börja om efter varje exponering och inte enkelt kan kolla bilderna förrän retroaktivt. Jag försökte ta bilder med så kort exponeringstid att även själva Jupiterskivan skulle bli lagom exponerad. Med ISO 800 gav 1/100 eller 1/200 s exponering bilder där de två ekvatorsbanden syns tydligt. Jupiter stod ganska lågt på himlen, och man ser en tydlig effekt av atmosfärisk dispersion, med blå överkant och röd underkant på skivan.

   

När jag sen ställde in längre exponeringstider bröt tydligen error-meddelandet ändå efter ungefär 1/100 s, så jag fick aldrig några bilder av månarna med längre brännvidd (om jag hade insett problemet skulle jag ha använt högre ISO). Bara för att testa tog jag också bilder av dubbelstjärnan gamma Leonis. Här är de inställda  exponeringstiderna från vänster 1/10s, 1/40s resp 1/160 s, men alla verkar ha hamnat kring 1/100s. Paret är väl upplöst (separation ca 5 bågsekunder) men magnitudskillnaden verkar mycket större än när man tittar genom teleskop

Med månen högt på himlen (om än bakom en del trädgrenar) måste jag förstås ta bilder av den också. Med extendern passar kamerans synfält väldigt lagom så länge fasen är bara måttligt över halv. Här var det dock extra frustrerande att inte se bilden innan man kunde ta en ny med annan exponeringstid, och jag underexponerade systematiskt. Detta blev den enda rimliga bilden, 1/250s exponering vid ISO 800, men den är inte särkilt skarp och verkar ha mycket spritt ljus. (Utom teleskopets två speglar passerar ljuset dels coma-korrektorn, dels 2x-extenderns många linser, så det är kanske inte så konstigt).

Så gick jag tillbaka till normal brännvidd (1000 mm), fokuserade noga och försökte hitta Cyrene-fältet igen. Nu räckte det med två 15s-exponeringar för att Cyrene skulle synas tydligt, och det roliga är att man faktiskt ser att Cyrene på 36 minuter rört sig tydligt åt vänster. Med småplaneter som är lätta att hitta nära någon ljus stjärna är detta alltså ett smidigt sätt att slippa en andra observationskväll.

Sen testade jag också att ta några Megrez-bilder mot Jupiter för att kolla de mystiska reflexerna som som väntat nu var borta igen. Förklaringen måste vara någon slags imma i teleskoptuben (som då varit ute ett par dygn under en presenning bara)

En kortexponering från 23.11 visar nu bara tre månar, sedan Io försvunnit bakom skivan

Jag flyttade Jupiter till nederkanten av bildfältet och tog en enda 15s-bild. Den visar faktiskt marginellt Cyrene, och helt klart hade bara några få extra exponeringar räckt bra för att visa den tydligt. Slutsatsen är att jag inte behöver krångla med det stora teleskopet för att göra fler ’enkvällsobservationer’. Och förvånande slött att jag inte ens tänkt tanken tidigare..

 

23 april 2026

Konstigheter

Jag skulle bara ta några nya bilder av Dynamene men de underliga färgade reflexerna från i förrgår kom redan med Jupiter mitt i fältet. Jag fick för mig att det var halvmånen som spökade och försökte skärma av med en pappershuv kring objektivet, men på något sätt är det Jupiter själv som ger reflexerna. Jag kan inte förklara färgerna eller intensiteten, men ’under’ detta verkar bilden helt rimlig

En kortexponering är också helt normal

Med Jupiter nere till vänster (för Dynamene) får jag mindre intensiva reflexer, men fortfarande massor av fula fläckar.

På en summabild finns i alla fall en svag Dynamene, och det går att göra en jämförelsebild.

Mot Norra Kronan verkade sen allt normalt