Etikettarkiv: Mars

obs av Mars

7-8 december 2022

av i Fast kamera, SW200 och märkt , | Lämna en kommentar

Marsockultation!

Dagarna fram mot ockultationen följde jag förstås väderrapporterna noga, och förutsägelsen var märkligt nog att just denna natt kunde bli klar fast dagarna var så mulna. Den skulle också bli kall, så jag valde tidigt bort att försöka filma, mest med tanke på datorn och potentiellt köldstopp i något känsligt läge. Jag förstår inte hur jag tänkte, men fick för mig att sikten från stativplatsen skulle gå genom ett glest träd, så jag övervägde att flytta ner stativet i trädgården. Men där var jag fortfarande osäker på riktningarna eftersom jag inte fick någon klar natt att testa på innan…Planen var nog mest att ta stillbilder genom Megrez-teleskopet, som jag kunde flytta runt till lämpligt läge.

Den tidiga kvällen den 7/12 var fortfarande helmulen, men efter 21 hade mycket av molnen försvunnit, och månen och Mars strålade högt på himlen. Jag tog en dåligt centrerad serie 85mm-bilder med olika exponering, men har ju aldrig riktigt fått kläm på HDR-reduktioner. Med fullmåne blir alla kompromisser svåra, och man får acceptera att om Mars ska synas så är månen en blaffa, här i alla fall med lite dekorativa moln

Det var i alla fall så bra väder att jag bar upp den stora kikaren till monteringen och körde lite testbilder. Månen är superljus, och blev bra med 1/2000 s exponering på allra lägsta ISO-värdet (100).

Med samma exponering var Mars väldigt oansenlig, en prick onödig att visa här. Med tanke på ljusstyrkan hos månen och Mars hade jag inte satt igång någon drivning på teleskopet, vilket visade sig när jag försökte ta bilder av Jupiter på väg ner i väster. Jag är ju van att ta kortexponeringar för att visa månarna, men med ISO100 krävdes flera sekunder som förstås utan drivning gav långa spår. Först när jag ökat till ISO800 kunde jag få en användbar månbild med 1s exponering (vilket redan det är för mycket).

Det fick räcka så med förberedelser, nu visste jag att jag kunde ta bilder genom teleskopet och fick försöka sova lite i väntan på att månen skulle komma närmare.

 

Vid 4-tiden var det helt klart, men sen tog det en bra stund innan jag fått kameran någorlunda inställd. Den hade hamnat i ett läge där jag inte kunde se genom sökaren och inte kunde se några inställningar, och jag fick känna mig fram på måfå och ta testbilder. Så småningom insåg jag att Liveview som jag normalt bara använder för fokusering nu var min sökare, där jag successivt kunde knuffa fram ett stycke så att både månen och Mars fanns i samma synfält. Den första vettiga bilden är från 04.40, exponering 1/2000s vid ISO 800 och fortfarande för ljus måne.

Kamerans kortaste exponering (1/8000s) var mer lagom, bilden från 04.54

(Jag kom inte åt att ställa om ISO-värdet, så det var tur att en så kort exponering öht fanns att tillgå. )

Rätt snart började sen hotfulla moln dra upp, här på slarviga bilder med EOS450-kameran. Klockan 05.02 skyms månen medan Capella lyser starkt i bildens överkant.

Klockan 05.12 hann jag bli riktigt nervös, när större delen av himlen täcktes

Det är dock skillnad på moln och moln, och dessa visade sig vara så gott som helt genomskinliga. Det behövdes bara ibland en gnutta ökad exponering, annars syntes månen och Mars lika bra som förut. Jag tog många bilder, men här är först ett urval för ungefär var tionde minut, utan försök att få orienteringen jämförlig. (Utom placeringen i bilden hade jag slarvat och inte fäst kameran ordentligt, så bilderna kan också vara vridna relativt varandra)

5.03

5.13

5.24

5.33

5.43

Nu var himlen helt klar igen, och jag följde spänt det vidare förloppet. Jag hade velat kolla fokuseringen lite bättre, men fann att mina frusna fingrar faktiskt hade tappat känseln så att jag inte lyckade hitta det förstorande reglaget. Lyckligtvis var det tydligen rätt bra ändå.

5.48.25

5.51.08

5.53.03

5.54.59

Första kontakt skedde omkring 5.55.39

här i utsnitt

Klockan 5 55. 58 är minst hälften borta

men 5.56.11 anas bara mycket lite

Tiderna är korrekta på ett par sekunder när, och det intressanta är att man faktiskt redan i primärfokus (f=1000 mm) kan följa försvinnande över en halv minut, trots Mars diminutiva 17″ skiva.

Utträdet var skymt av träd från teleskopplatsen, men jag hade ställt upp Megrezteleskopet i trädgården med bättre sikt. Sen fick jag två problem. Dels blev det en plötslig tätnande morgondimma, och dels hade fokus på något sätt glappat ur läge (vilket ofta har hänt mig med Megrez-teleskopet). I alla fall är Mars svår att urskilja, och själva utträdet omöjligt att följa. Man kan här i alla fall ana den utanför Mare Crisium på bilder från 6.50 resp 6.52

 

och här 6.53 resp 6.55

Den senare bilden krävde 1/4 s exponering (jämfört med 1/8000s förut med samma f/5 ljusstyrka), så diset var tjockt och blev strax omöjligt att se igenom.

Jag är i alla fall mycket nöjd med att ha kunnat följa hela ockultationen, i ett annars bedrövligt astroväder! Min ambition är att så småningom på något sätt animera bilderna, men det kräver jobb med att först ge alla samma orientering, så det kan dröja…

 

 

 

 

 

 

 

Annat

 

oanvändbar Jupiter var på nedgång i väster, och jag förstorad esp Mars för siggjorde lite test

29-30 november 2022

av i Driven kamera och märkt , | Lämna en kommentar

Dörrtitt

Jag kände mig såpass trött och förkyld att jag bara var glad när uppklarningen på kvällen bara var partiell. Efter midnatt vaknade jag dock och tittade ut på en häftig vinterhimmel med Mars som kronjuvelen. Jag insåg att jag inte skulle orka gå ut på riktigt, men kom så småningom på att jag kunde ta några vidvinkelbilder utan fokusering eller exakt inriktning genom att bara ställa stativet på trädäcket rakt utanför dörren från sovrummet. Sagt och gjort, med 30s exponering behövde jag bara starta, stänga dörren och kolla efter 30 sekunder vad det blev. Inga höjdarbilder förstås, men en påminnelse om vad som döljer sig bakom de envisa molnen.

Med horisontell kamera fick jag lite frustrerande välja mellan att få med Sirius (i en bra trädlucka) men missa Mars

eller få med Mars och missa Sirius

Jag skulle förstås ha tagit ett vidvinkligare objektiv, men nu hade jag valt det gamla Sigmaobjektivet 17-50 mm, och orkade inte byta. Med höjdformat får man med båda, men det var svårt att få rätt utsnitt. Kring Mars ser man hur mycket dis det är i luften, dis som ner mot horisonten ytterligare försvagar Sirius som redan kämpar med träden.

Det unika med denna himmel är trots allt den extremljusa Mars (magnitud -1,8) i Oxen. På sista bilden har Orion kommit fram lite bättre, men bältet ser konstigt snett ut eftersom det är sigma Ori man ser och inte zeta som fortfarande är dold i granen.

Det hade förstås varit fint att kunna ta lite fler bilder även med 85mm-objektivet, men det här var bättre än ingenting.

17 november 2022

av i Driven kamera och märkt , | Lämna en kommentar

Klart?

Efter så lång period med gråväder tar man alla chanser, och när det plötsligt verkade klart tvekade jag inte utan klädde på mig och gick ut. Det visade sig dock vara en kväll med mycket växlande dismolnighet, och den klara himlen fanns bara i mindre luckor. Jag hade standardutrustningen (kamera med 85mm-objektiv på iOptron-monteringen) och fick nöja mig med några få bilder mot de asteroider som jag fångade den 19 oktober.

Första intrycket av himlen var i alla fall att vintern börjat, med Orion på väg upp i sydost. Mars har börjat sin oppositionsslinga med att backa tillbaka genom ”Ekliptikans port”= Oxens hornspetsar, och lyser nu starkare än någon stjärna.

Sen var ju problemet att det gått nästan en månad sen de tidigare bilderna, vilket innebär att asteroiderna flyttat sig långt sen dess. Jag kunde ta nya bilder av nr 27 Euterpe, nr 30 Urania och nr 349 Dembowska, men det går ändå inte att få  jämförelsebilder: antingen saknas området där asteroiden nu finns på de gamla bilderna eller tvärtom. Nr 46 Hestia missade jag helt nu, och likaså hamnade Uranus bara precis i kanten av en bild med både Plejaderna och 27 Euterpe.

Den enda asteroid som jag fick på två överlappande bilder är nummer 63 Ausonia, men den är lite för ljussvag för att jämförelsen ska bli tydlig i ett så stort fält.

Det är bara att hoppas på fler klara kvällar lite fortare.

 

 

 

19 oktober 2022

av i Driven kamera, SW200film och märkt , , , , | Lämna en kommentar

Lyckad kväll!

Det är glest mellan de fina kvällarna, men här var det plötsligt klart, lugnt och månfritt, så det var bara att plocka ut grejorna. Jag hade spanat in att Jupiter omkring 20.30 skulle visa en ovanligt spännande skiva med två månskuggor, så huvudmålet var att filma det genom SW200-tuben. Det snabbt kallare vädret trollade fram en massa fukt, men jag orkade inte försöka få igång något värmeband (som jag skaffat men inte testat), utan klarade det ändå. Att hitta Jupiter gick lätt, men sen hade jag problem med FireCapture som tappat mina gamla inställningar (och sparade onumrerade filer på fel ställe…). Det är som vanligt fokuseringen som är det svåraste, eftersom man måste balansera datorn nära ögat samtidigt som man vrider fokusratten utan att mer än nudda det stötkänsliga teleskopet. Jag gjorde så gott jag kunde, men redan efter trekvart började också datorns batteri krokna, så jag  fick gå in och värma upp mig inför kvällens andra huvuduppgift, 85mm-bilder av asteroidfält. Jag såg redan vid observationen de två månskuggorna, och med en kanske överdriven wavelet-reduktion i Registax får jag häftiga bilder av två månar (Europa och Ganymedes) och deras skuggor. Som extra bonus är också Röda fläcken perfekt synlig! Bilderna täcker precis de spännande minuterna när först Europa och sedan Ganymedes skugga lämnar Jupiterskivan. Här först 20.35 resp 20.43

och här 20.51 resp 20.58

Jag har slarvat så att kameran vridit sig mitt under observationerna, och borde väl vrida bilderna lika (kommer kanske i ännu en uppdatering?). Sen hände också något konstigt omkring 20.38. Jag märkte att datorn sparade mycket mindre film än vanligt, och det gick bara att få fram en svartvit resultatbild av ögonblicket när Europa lämnar Jupiterskivan.

Tillägg 27/10: Av en slump märkte jag att jag kunde få ännu mer slående bilder när jag först använde AutoStakkerts skärpningsrutin och sen applicerade Registax wavelets. (Här ovan skippade jag skärpesteget i AS). Här ser vi nu samma fyra bilder som ovan (också vridna till ungefär samma orientering). Färgerna är överdrivna och godtyckliga, men det spännande är ju att se igenkännbara (och alltså reella) detaljer från bild till bild.

 

Vid 22-tiden gick jag sen ut igen med standardutrustningen, kamera med 85mm-objektiv på iOptronmonteringen. Jag hade en planering för ett antal bildfält, och tog snabba 30s-bilder under en knapp halvtimme. Efterarbetet tagit mycket längre tid…

Först de tre stora planeterna: Saturnus är nu nära vändpunkten i sin oppositionsslinga åt höger och kommer inte närmare stjärnan iota i Stenbocken än så här

Jupiter vandrar vidare åt höger mot 27 och 29 Psc, och i fältet finns igen den svaga asteroiden nr 65 Cybele. (Det har gått så länge sen förra Cybele-bilden (3/10) att jag hoppas på en ny snart.)

Den tredje ljusa planeten Mars har nu passerat (åt vänster) ”ekliptikans port” mellan Oxens hornspetsar beta och zeta Tauri. Den fortsätter ett litet stycke till, men kommer sedan att vända tillbaka igen mot sin opposition i december. Den är ljusstarkare än någon stjärna utom Sirius och ökar ytterligare vinterhimlens kommande glans.

Sen hade jag fyra småplaneter observerade 3/10: Nr 31 Euphrosyne observerade har rört sig ett bra stycke åt höger i Valfisken sen dess. Man får därför ta med ett stort himmelsområde på en jämförelsebild, men det fungerar ändå hjälpligt.

Högt ovanför ekliptikan nära epsilon Persei observerade jag den 3/10 också de lite ljusstarkare asteroiderna nr 115 Thyra och 324 Bamberga. De kommer inte till opposition förrän om en månad, och har fortfarande mest rört sig uppåt och åt vänster och lite saktare, så jämförelsebilderna är tydligare

Ytterligare en asteroid, 92 Undina, var detta en andraobservation av. Den finns i samma fält som Mira, och utom asteroidens rörelse visar bilden samtidgt hur Mira sakta avtar i ljusstyrka.

Några småplaneter fick förstabilder: Viktigast (lägst nummer) är nr 27 Euterpe. Bilden här är en ful 2-bildssumma bara för att visa läget nära Plejaderna

Också med lågt nummer är nr 30 Urania. Av en slump ligger också nr 349 Dembowska i samma fält till höger om beta Tauri.

I nummerordning följer sedan nr 46 Hestia. Den hamnade för lågt i bildkanten och kräver en snar ny bild…

Sen siktade jag för högt mot Uranus, men där fanns nr 63 Ausonia

Till sist har vi nr 230 Athamantis som råkade vara i en mycket gynnsam opposition i Väduren och var lätt att få i bild

Övrigt:Tidpunkten råkade också vara nästan precis så att Fomalhaut kulminerade i söder, men träden på kalygget har växt upp så att det är svårt att hitta en bra observationslucka.

Till sist apropå den mycket ljusstarka geostationära satellit jag observerade den 11/10 så kunde jag nu i samma område av himlen se flera andra. De är klart ljusstarkare än normalt, men inte som den ”speglande” från 11/10. Bilden är en ful DSS-summa av tre 30s-exponeringar, och geostationära satelliter blir streck när kameran följer stjärnhimlen.  (Jämfört med bilderna den 11/10 ligger stjärnan HIP4346 här vid azimut 151 grader mot då 141 grader, dvs det är andra satelliter som syns nu).

Slutsats alltså verkligen att jag fick mycket resultat av kanske egentligen bara 60 minuters effektiv observation!

 

11 oktober 2022

av i Driven kamera och märkt , , , | 2 kommentarer

Omöjligt uppdrag med oväntade guldkorn

Medan jag grunnar vidare på filmproblemen ville jag utnyttja en halvklar himmel till att försöka ta fler asteroidbilder. MEN, där lyste förstås en fortfararande 96% belyst måne som förvandlade en lite disig himmel till mjölk. Det betydde dels att bara de allra ljusaste stjärnorna syntes, så att kamerapekandet fick ske med trial and error, dels att vanliga 30 sekunders exponeringar var uteslutna.

En kortexponering visar tre av Jupiters månar, även om Europa och Ganymedes nästan sammanfaller med denna korta (85mm) brännsidd.

En obehandlad bild (mot Jupiter) med 20 sekunders exponering fick mig sedan att inse läget

och även med 10 sekunder får man bildbehandla för att få det användbart. Som kuriosum kan man notera de två närbelägna stjärnorna med HIP-nummer 14 resp.  118307. De ligger alltså på varsin sida om gränsen RA(2000.0)=0, HIP 14 på 00h00m12s, HIP 118307 på 23h59m46s.

Jag tog sen några 10s-bilder på måfå tills jag kände igen trippeln psi Aqr, och fortsatte då med 11 likadana bilder till. En DSS-summa blev verkligen inte vacker

och bara med extrem bildbehandling kan man ana asteroiden nr 24 Themis. Liksom den tidigare jämförelsebilden från september (som jag faktiskt hade glömt att jag gjort…) är denna bara med tvekan godkänd just genom att den ena bilden i paret visar så mycket svagare stjärnor.

Asteroiden nr 23 Thalia stod lägre på himlen och närmare månen, och här fick jag korta exponeringstiden ytterligare till 6 sekunder. En DSS-summa av 11 bilder är ful men användbar

och det är inga problem att visa Thalias rörelse

På bilden ovan ser man också konstiga streck uppe till vänster.

Det är andra året i rad som jag ser ovanligt ljusstarka geostationära satelliter just kring denna tid i oktober när solens deklination kring -7 grader ökar chansen för speglingar i satelliternas solpaneler! När man tittar på enskilda bilder ser man att det är en grupp av fyra satelliter där två är ljusare än normat, en är mycket ljusare och den fjärde (G1) extremt ljusstark för att ligga i geostationär bana.

G1-satelliten är klart ljusstarkare än HIP-stjärnan av magnitud 5, dvs den kunde i princip (utan månsken) ses med blotta ögat. Jag var inte helt säker på att ha siktat mot Thalia, så jag tog några ytterligare bilder lite högre upp på himlen. Satelliterna är kvar i fältet, och här ser man igen att satelliten närmar sig iota Ceti(V=3,7) i ljusstyrka.

Om det blir fler luckor i molnen hoppas jag kunna följa upp dessa spånnande observationer under följande dagar.

Jag avslutade den korta (15 minuter!) men givande kvällen med ett par bilder av Mars mellan Oxens horn. Utan bildbehandling får man fina höstträd

men om man vill ha fram stjärnor får man offra träden. (Det är det dock knappast lönt att göra, eftersom ändå bara de ljusaste stjärnorna kommer med på en 6-sekunders kortexponering.)

 

 

3 oktober 2022

av i Driven kamera och märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Planeter och asteroider

Kvällen var klar, och prio 1 var att ta några fler asteroidbilder innan månskenet dränker allt. Utrustningen är den enkla och snabba, kamera med 85mm objektiv plus iOptron-stativet. Om jag bara tar 30s-bilder räcker det till och med att bara höfta till riktningen mot polstjärnan, så slipper jag krypa och försöka sikta genom polsökaren.

Det var ett tag sen jag såg Saturnus, som dock ännu rör sig sakta åt höger i Stenbocken. Månen Titan syns precis till höger om planeten.

Även Jupiter rör sig åt höger bland de svaga stjärnorna i Fiskarna. Ljuset sprids denna kväll helt normalt  i en stor cirkulär blaffa.

På en kortexponering ser vi Ganymedes(J3) och Callisto(J4) snyggt upplinjerade, medan Io och Europa är osynliga längre in. Stjärnorna är kring magnitud 9

Mars har fortsatt sin snabba väg framåt, och närmar sig nu ekliptikans port/Oxens hornspetsar (beta och zeta Tauri). Jag fick vänta lite (till 22.25) för att den skulle komma upp ordentligt.

Det var förstås allra viktigast att ta andrabilder av de två asteroider jag observerade senast. Nr 216 Kleopatra syntes lätt på en 30s-exponering vid  nedre högra hörnet av Pegasus (alf Peg)

medan nr 38 Leda vid nedre vänstra hörnet (gam Peg) är så svag att den bara syns på en summabild

Tillsammans med bilder från 29/9 blev det bra jämförelsebilder som visar hur båda asteroiderna rört sig åt höger nära sina oppositioner.

Sen fick jag flera nya förstabilder att följa upp. På Jupiterbilden finns både nr 48 Doris, som jag observerade redan för en månad sedan, och nr 65 Cybele

men jag var framför allt intresserad av de låga numren 23 Thalia och 24 Themis. Thalia syns direkt på en 30s-bild

medan jag för den svagare Themis igen fick göra en 3 minuters summabild. Observera  stråket med geostationära satelliter

Nära alfa i Fiskarna, men i Valfisken Cetus, fanns nr 31 Euphrosyne, svag men tydlig på en 30s-bild.

Lågt på himlen, i samma fält som Mira kunde man se nr 92 Undina

och högt uppe vid epsilon Persei råkade också två ljusa asteroider befinna sig, 115 Thyra och 324 Bamberga.

På den korta fotosejouren tog jag också en ny bild av Neptunus till höger om Jupiter.

och på en jämförelsebild ser man rörelsen på en månad

Det mest intressanta på den nya översiktsbilden är dock det ovanligt starka spåret av en geostationär satellit. Man ser många betydligt svagare spår, men här har vi tydligen en extra stark spegling i solpanelerna. Förra året den 12 oktober2021 såg jag ett ännu extremare ljusblänk, och jag misstänkte då att datumet var viktigt med solens deklination lika med det geostationära bandets. Jag hoppas kunna observera fler datum denna oktober.

Som sagt, en mycket givande sejour på bara 30 minuter! Problemet är nu att det verkar dröja till nästa klara kväll, så att månen hinner komma och förstöra utsikten.

24-25 augusti 2022

av i Driven kamera, Fast kamera och märkt , , , | Lämna en kommentar

Öland_2

Huvuddelen av observerandet gjorde jag alltså denna andra natt på Öland. Jag hade till sist fått igång självutlösaren, och lämnade 450-kameran på en stol vid huset  inställd på att ta minutlånga exponeringar med 75s luckor. Sen letade jag upp en plats med bra sydutsikt, och försökte överlista molnen. Här en bild med delta och zeta Sgr som gör mer av ”Tekannan” synlig än jag tidigare sett från Sverige. Klothopen M22 och den stora stjärnhopen/nebulosan M8 är också tydliga bland de rödupplysta jordiska molnen.

Lite senare hamnade just M22 och M8 i luckor sedan molnen tätnat ytterligare. Bilden ovan togs med ca 50 mm brännvidd, den här nedan med 85mm.

Rent allmänt ser jag nu på bilderna att det var mycket fler moln på himlen än jag märkte medan jag var ute, även högre upp på himlen. Här ser vi t.ex. de kända emissionsnebulosorna M16 och M17 lysa rödaktigt i vätets H-alfa spektrallinje, medan stora jordiska moln döljer himlen både uppe till höger och nere till vänster

Jag återkommer med fler vintergatsbilder, men vill först också beskriva planethimlen. Saturnus har vandrat åt höger ovanför gamma i Stenbocken (Cap), och nedanför till vänster finns småplaneten Vesta som under goda förhållanden från en sydligare ort skulle vara synlig med blotta ögat.

Molnen låg envist kvar, men på en 85mm-bild kan man utom Vesta också se den stora men ljussvaga planetariska nebulosan NGC 7293, som jag inte fått så tydligt i bild tidigare

Jupiter befinner sig i ett ovanligt ”tråkigt” område i Fiskarna, utan ljusa stjärnor i närheten. Här på bilden stör utom molnen också en satellit och två flygplan…

På ett uppförstorat utsnitt av en kortexponerad(1s) 85mm-bild ser man månarna snyggt uppradade i ordning

Planeten Mars rör sig fortsatt snabbt framåt i Oxen, och fanns denna kväll i ett snyggt läge precis under Plejaderna. Den går upp sent, och den dekorativa bilden (med väderkvarn…) är tagen precis vid midnatt.

Utom molnen på himlen upptäckte jag redan 23.30 att kameraobjektivet plötsligt hade immat igen. Det kom mycket oväntat, eftersom kvällen fortfarande var härligt ljum, med en gräshoppskör a la tropiska cikador. När jag väl insett problemet kunde jag kolla och torka av vid behov, men insåg också att den lämnade fisheyekameran var illa ute (se nedan).

Om vintergatan nere i söder var störd av moln så var det mest klart uppe i Svanen. Till vänster om Deneb anar man Nordamerikanebulosan, först på en översiktsbild med 29mm brännvidd

och här med 50mm

En DSS-summa av flera bilder visar förstås svagare stjärnor och nebulositet, men är estetiskt mycket fulare

En lite udda bild visar vintergatan i Cepheus och Cassiopeia tillsammans med Andromedagalaxen (M31). Jag är van att titta på M31 senare på hösten och från en mer upplyst plats, när man inte lägger märke till hur nära vintergatsplanet den faktiskt ligger.

Karlavagnen och Polstjärnan kan ses varje klar natt, men på vårkvällarna hamnar Karlavagnen i zenit och är jobbig att se ordentligt. På hösten är det mycket lättare, och vi ser här den klassiska vidvinkelbilden där man kan tänka sig linjen upp mot Polstjärnan. Det har här hunnit bli lite disigt nere mot horisonten, vilket gör Karlavagnens ljusa stjärnor extra tydliga.

Så småningom blev molnen allt tydligare när jag försökte ta vidvinkelbilder. Först Mars med både moln, flygplan och satellitspår

Sen igen Andromedagalaxen och vintergatan där man ser molnen komma in från höger

När molnen nådde också vintergatan ovanför Svanen gav jag upp för kvällen och packade ihop

Vid huset fanns den fixa fisheye-kameran, som jag också fick plocka in. De första bilderna blev som jag tänkt mig, med en lång vintergata upp från Skölden, över Örnen, Svanen, Cepheus, Cassiopeia fram till Perseus.

Klockan 22.51 la jag själv märke till ett ovanligt par av satelliter som rörde sig parallellt över himlen och korsade vintergatan i Cassiopeia. De var inte särskilt ljusstarka, men fångades fint av fisheyekameran! Enligt heavens-above är det ljusare spåret från ”Cosmos 1634 Rocket”, men där står inget om en parkomponent?

Ungefär 14 minuter senare kom ytterligare en satellit i mycket liknande bana, och gav en stark solreflex ifrån sig, inte heller den lätt identifierbar. (Den tycks av en slump precis vara på väg mot Andromedagalaxen M31..)

Omkring 23.30 börjar man ana imman på objektivet, och efter 23.40 är bilderna helt ointressanta, eftersom man bara ser de ljusaste stjärnorna

Trots allt var det en fin natt.

 

 

 

14-15 augusti 2022

av i Driven kamera, Fast kamera och märkt , , , , | Lämna en kommentar

Forts observationer utan observatör

Jag var lat, och tänkte göra ett nytt försök med oövervakad fisheye-kamera, styrd av en programmerbar självutlösare. Först skulle jag bara ta några 85mm-bilder av Saturnus på oppositionsdagen, eventuellt med Vesta i närheten. Där tycktes dock molnen ligga tjocka, och jag tog bara ett par bilder. Här ser vi att molnen var så tunna att nog även Vesta lyst igenom om jag försökt sikta lite lägre. Saturnus fortsätter att röra sig åt höger relativt gamma och delta i Stenbocken.

Månen och Jupiter låg i en klarare lucka, och med 1/15 s exponering kan man åtminstone ana att den (fortfarande gravt överexponerade) avtagande månen bara är 89% full.

Med  mer normal exponeringstid (8s) är månen förstås bara en jätteblaffa, men man kan urskilja några svaga stjärnor nära planeten som nu passerar ett hörn av Valfisken innan den åter kommer in i Fiskarna

Till vänster om planeten är två av månarna också uppenbara, och ett utsnitt av en 1s-bild visar tydligt tre. Europa(J2) syns också nästan, ovanför till vänster om Io(J1).

Sen gick jag in igen för kvällen, men lämnade som sagt lite lättsinnigt min äldre EOS450-kamera på en trädgårdsstol med fisheyeobjektivet pekande uppåt. Självutlösaren var inställd på att ta en 30s-bild var 45:e sekund, och allt jag behövde göra var att  rädda in kameran före soluppgången. Denna gång var det inga problem att läsa minneskortet, och batteriet hade räckt till över 360 bilder(!)

På den första testbilden (23.36) ser man flera flygplansspår och kanske en satellit , i vart fall inte en Perseidmeteor.

och så fortsätter det på drygt 100 bilder. De flesta är mycket lika varandra, med bara en långsam vridning av himlen, samt en ökande molnighet. Summor av tio bilder ger tydligare stjärnor, men också besvärlig kontrast mellan ljus himmel längs horisonten och mörkare uppåt. En första summabild är från ca 23.41. Tyvärr är kameran lite rubbad, så att bara Karalvagnens bakdel syns

En halvtimme senare (00.11) har Arkturus försvunnit bakom ett träd medan Vega kommit fram på allvar

Efter ytterligare en halvtimme (00.41) har himlen vridit sig lite till, och man kan ana Plejaderna nere till höger

På de enskilda bilderna hittar jag inga Perseider, men på tre stycken från omkring 23.57 passerar en intressant satellit. På den första bilden ser man ett spår uppifrån höger

På nästa bild (45 s senare) passerar spåret vintergatan, men satelliten ger också ifrån sig ett kortvarigt starkt blänk (vid frågetecknet, där det inte ligger någon stjärna)

På den tredje bilden (efter ytterligare 45 sekunder) ser vi ett blänk under Polaris, i det osynliga spårets förlängning.

Det finns ju ett antal ostyrbara satelliter som på detta sätt kan ge slumpmässiga solblänk, men den finns inte med på någon lista på heavens-above. Märkligt nog kom det sedan efter 5 minuter en ny satellit i nästan samma bana, nu utan extrablänk

Båda satelliterna rör sig ovanligt snabbt över himlen, så en spekulativ tolkning är att det rör sig om spionsatelliter (i låg bana över jordytan) som inte finns med på öppna listor(?)

Det är också intressant att försöka omvandla serien av stillbilder till film. Här har jag använt nättjänsten clideo.com och fått mp4-filmen nedan. Den visar stjärnornas (men mest molnens!) rörelser under ungeför 75 minuter, 23.38-00.54.

Som syntes tätnade molnen rätt snabbt, och redan från klockan 01.00 täcker diset hela himlen

Efter 01.30 är också objektivet immigt, och man kan nästan bara urskilja Vega och Capella, dvs de två starkaste stjärnorna.

Klockan 03.00 ser man Mars, och himlen börjar allmänt ljusna allt mer. Den konstiga bågen runt Vega är antagligen reflektion i en daggdroppe på objektivet

Klockan 03.33 lyste månen upp stolsryggen genom en ljucka i träden

och efter 04.00 (när denna bild är tagen) är himlen alldeles för ljus för astronomi, även utan dagg och dis

Nästa gång jag försöker mig på sådana här långserier ska himlen vara mörkare och vädret säkrare, så att man kan följa stjärnhimlens rotation under längre tid.

 

1-2 augusti 2022

av i Driven kamera och märkt , , , , | Lämna en kommentar

Augustinatt nr 1

Ännu är det mycket nymodigt med natthimmel, och jag hade bara som plan att gå ut en sväng med kameran när jag som vanligt ändå hade vaknat till vid halvtvå-tiden. Det var klart och månfritt, men med dis som gjorde himlen grå och vintergatan föga imponerande. Jag använde det vanliga 85mm-objektivet, och jämfört med förra gången (19-20 juli) var det iaf ett stort steg framåt. Saturnus har backat lite i Stenbocken, på väg mot oppositionen om två veckor.

På en detaljförstoring kan man bland bakgrundsstjärnorna också se den stora månen Titan till höger om planeten

Jupiter har bara rört sig lite åt vänster sen julibilden, men är sedan ett par dygn nu på väg i retrograd led (åt höger) i Fiskarna.

På 41s har Jupiter blivit en överexponerad blaffa, och även en 9s förstoring visar bara nätt och jämnt den kombinerade bilden av månarna Europa och Callisto

Mars har rört sig snabbt framåt genom Väduren. På bilden från 19-20 juli låg den ungefär i nedanstådende bilds övre högerkant, och i diset då syntes inte den röda färgen som nu blivit tydlig. Just nu råkar Mars också passera Uranus, som annars är ganska anonym bland stjärnorna. Jag insåg sen att man även (svagt) kan urskilja asteroiden nr 27 Euterpe.

Jag har ju som alltid ett öga på ljusstarka småplaneter, men för 41 Daphne i Ormbäraren var jag för sent ute och den var redan dold bakom träd. I stället kunde jag ta förstabilder av två asteroider med högre upptäcktsnummer. Nr 704 Interamnia syns nu nära sin opposition i  Pegasus, långt ovanför ekliptikan och nära den ljusa stjärnan Enif.

Nr 409 Aspasia var också lätt att hitta nära stjärnan theta i Örnen (som också har den ljusstaka cepheiden eta Aql som granne).

Nu ligger det på att göra-listan att ta nya bilder av dessa fält, så att jag kan visa rörelsen.

 

19-20 juli 2022

av i Driven kamera och märkt , , | Lämna en kommentar

Natthimmel och planeter igen

Av olika orsaker blev det aldrig några observationer i maj, så nu är det faktiskt 3 månader sen jag publicerade något här! Förra veckan tittade jag sömndrucken ut vid 2-tiden och fick för mig att jag såg Saturnus, bara oväntat högt över trädtopparna? Denna natt steg jag upp mer planerat, och insåg förstås att det jag då såg var Altair, högt på himlen i söder! Så tokigt kan det bli när tankarna inte är riktigt med….

I alla fall, efter en het dag var natten varm, fuktig och myggig, och med tjockt månupplyst dis var mitt mål bara att ta kamerabilder av de tre planeter som hela våren varit osynliga. Med 85mm-objektivet fanns Jupiter och månen i samma synfält, och för att  inte överexponera månen totalt kan man bara exponera typ 1/8 sekund, och ser inga stjärnor

Med 4 s exponering framträder några stjärnor i Fiskarna, och även ett par Jupitermånar, men diset ligger tjockt. Jupiter kommer inte till opposition förrän 26 september och rör sig ännu i direkt led (åt vänster), om än mycket sakta.

Med 1/500 s exponering kan man se mörka detaljer på månskivan och fortfarande ana Jupiter, men det är en tråkig kompromiss som bara säger hur ljus redan en halvmåne är.

Sen har vi då Saturnus i ett intressant läge nära delta i Stenbocken. Här kunde jag exponera 15 sekunder och man ser många fler stjärnor. (Jag hade dock slarvat med fokuseringen, så det kunde varit ännu fler!). Saturnus kommer till opposition redan 14/8, så den rör sig nu sakta i retrograd led (åt höger) på himlen, vilket blir extra tydligt i förhållande till stjärnmönstret.

Den tredje ljusa planeten är Mars, men den stod ännu lägre i diset, och de omgivande stjärnorna i Väduren (Aries) syns bara svagt på en 8s-exponering. Mars når inte sin opposition förrän i december, så den är på väg åt vänster på himlen. Den kommer kring 1/8 att passera Uranus som ligger nära utanför bildens vänsterkant.

Och bara för jämförelsen, här en 15s-bild av Altair också. Den stod mycket högre på himlen (och i vintergatan), så man ser förstås fler stjärnor. En följd av den dåliga fokuseringen är sedan att stjärnornas färger blir tydliga, som de röda variablerna V340 Sge och V1472 Aql.

Trots ganska trista bilder i diset känns det mycket bra att ha kommit igång med astronomin igen!