14-15 augusti 2022

Forts observationer utan observatör

Jag var lat, och tänkte göra ett nytt försök med oövervakad fisheye-kamera, styrd av en programmerbar självutlösare. Först skulle jag bara ta några 85mm-bilder av Saturnus på oppositionsdagen, eventuellt med Vesta i närheten. Där tycktes dock molnen ligga tjocka, och jag tog bara ett par bilder. Här ser vi att molnen var så tunna att nog även Vesta lyst igenom om jag försökt sikta lite lägre. Saturnus fortsätter att röra sig åt höger relativt gamma och delta i Stenbocken.

Månen och Jupiter låg i en klarare lucka, och med 1/15 s exponering kan man åtminstone ana att den (fortfarande gravt överexponerade) avtagande månen bara är 89% full.

Med  mer normal exponeringstid (8s) är månen förstås bara en jätteblaffa, men man kan urskilja några svaga stjärnor nära planeten som nu passerar ett hörn av Valfisken innan den åter kommer in i Fiskarna

Till vänster om planeten är två av månarna också uppenbara, och ett utsnitt av en 1s-bild visar tydligt tre. Europa(J2) syns också nästan, ovanför till vänster om Io(J1).

Sen gick jag in igen för kvällen, men lämnade som sagt lite lättsinnigt min äldre EOS450-kamera på en trädgårdsstol med fisheyeobjektivet pekande uppåt. Självutlösaren var inställd på att ta en 30s-bild var 45:e sekund, och allt jag behövde göra var att  rädda in kameran före soluppgången. Denna gång var det inga problem att läsa minneskortet, och batteriet hade räckt till över 360 bilder(!)

På den första testbilden (23.36) ser man flera flygplansspår och kanske en satellit , i vart fall inte en Perseidmeteor.

och så fortsätter det på drygt 100 bilder. De flesta är mycket lika varandra, med bara en långsam vridning av himlen, samt en ökande molnighet. Summor av tio bilder ger tydligare stjärnor, men också besvärlig kontrast mellan ljus himmel längs horisonten och mörkare uppåt. En första summabild är från ca 23.41. Tyvärr är kameran lite rubbad, så att bara Karalvagnens bakdel syns

En halvtimme senare (00.11) har Arkturus försvunnit bakom ett träd medan Vega kommit fram på allvar

Efter ytterligare en halvtimme (00.41) har himlen vridit sig lite till, och man kan ana Plejaderna nere till höger

På de enskilda bilderna hittar jag inga Perseider, men på tre stycken från omkring 23.57 passerar en intressant satellit. På den första bilden ser man ett spår uppifrån höger

På nästa bild (45 s senare) passerar spåret vintergatan, men satelliten ger också ifrån sig ett kortvarigt starkt blänk (vid frågetecknet, där det inte ligger någon stjärna)

På den tredje bilden (efter ytterligare 45 sekunder) ser vi ett blänk under Polaris, i det osynliga spårets förlängning.

Det finns ju ett antal ostyrbara satelliter som på detta sätt kan ge slumpmässiga solblänk, men den finns inte med på någon lista på heavens-above. Märkligt nog kom det sedan efter 5 minuter en ny satellit i nästan samma bana, nu utan extrablänk

Båda satelliterna rör sig ovanligt snabbt över himlen, så en spekulativ tolkning är att det rör sig om spionsatelliter (i låg bana över jordytan) som inte finns med på öppna listor(?)

Det är också intressant att försöka omvandla serien av stillbilder till film. Här har jag använt nättjänsten clideo.com och fått mp4-filmen nedan. Den visar stjärnornas (men mest molnens!) rörelser under ungeför 75 minuter, 23.38-00.54.

Som syntes tätnade molnen rätt snabbt, och redan från klockan 01.00 täcker diset hela himlen

Efter 01.30 är också objektivet immigt, och man kan nästan bara urskilja Vega och Capella, dvs de två starkaste stjärnorna.

Klockan 03.00 ser man Mars, och himlen börjar allmänt ljusna allt mer. Den konstiga bågen runt Vega är antagligen reflektion i en daggdroppe på objektivet

Klockan 03.33 lyste månen upp stolsryggen genom en ljucka i träden

och efter 04.00 (när denna bild är tagen) är himlen alldeles för ljus för astronomi, även utan dagg och dis

Nästa gång jag försöker mig på sådana här långserier ska himlen vara mörkare och vädret säkrare, så att man kan följa stjärnhimlens rotation under längre tid.

 

Kommentera