Omöjligt uppdrag med oväntade guldkorn

Medan jag grunnar vidare på filmproblemen ville jag utnyttja en halvklar himmel till att försöka ta fler asteroidbilder. MEN, där lyste förstås en fortfararande 96% belyst måne som förvandlade en lite disig himmel till mjölk. Det betydde dels att bara de allra ljusaste stjärnorna syntes, så att kamerapekandet fick ske med trial and error, dels att vanliga 30 sekunders exponeringar var uteslutna.

En kortexponering visar tre av Jupiters månar, även om Europa och Ganymedes nästan sammanfaller med denna korta (85mm) brännsidd.

En obehandlad bild (mot Jupiter) med 20 sekunders exponering fick mig sedan att inse läget

och även med 10 sekunder får man bildbehandla för att få det användbart. Som kuriosum kan man notera de två närbelägna stjärnorna med HIP-nummer 14 resp.  118307. De ligger alltså på varsin sida om gränsen RA(2000.0)=0, HIP 14 på 00h00m12s, HIP 118307 på 23h59m46s.

Jag tog sen några 10s-bilder på måfå tills jag kände igen trippeln psi Aqr, och fortsatte då med 11 likadana bilder till. En DSS-summa blev verkligen inte vacker

och bara med extrem bildbehandling kan man ana asteroiden nr 24 Themis. Liksom den tidigare jämförelsebilden från september (som jag faktiskt hade glömt att jag gjort…) är denna bara med tvekan godkänd just genom att den ena bilden i paret visar så mycket svagare stjärnor.

Asteroiden nr 23 Thalia stod lägre på himlen och närmare månen, och här fick jag korta exponeringstiden ytterligare till 6 sekunder. En DSS-summa av 11 bilder är ful men användbar

och det är inga problem att visa Thalias rörelse

På bilden ovan ser man också konstiga streck uppe till vänster.

Det är andra året i rad som jag ser ovanligt ljusstarka geostationära satelliter just kring denna tid i oktober när solens deklination kring -7 grader ökar chansen för speglingar i satelliternas solpaneler! När man tittar på enskilda bilder ser man att det är en grupp av fyra satelliter där två är ljusare än normat, en är mycket ljusare och den fjärde (G1) extremt ljusstark för att ligga i geostationär bana.

G1-satelliten är klart ljusstarkare än HIP-stjärnan av magnitud 5, dvs den kunde i princip (utan månsken) ses med blotta ögat. Jag var inte helt säker på att ha siktat mot Thalia, så jag tog några ytterligare bilder lite högre upp på himlen. Satelliterna är kvar i fältet, och här ser man igen att satelliten närmar sig iota Ceti(V=3,7) i ljusstyrka.

Om det blir fler luckor i molnen hoppas jag kunna följa upp dessa spånnande observationer under följande dagar.

Jag avslutade den korta (15 minuter!) men givande kvällen med ett par bilder av Mars mellan Oxens horn. Utan bildbehandling får man fina höstträd

men om man vill ha fram stjärnor får man offra träden. (Det är det dock knappast lönt att göra, eftersom ändå bara de ljusaste stjärnorna kommer med på en 6-sekunders kortexponering.)