Stor måne och glimt av Jupiter

På en nästan full måne är det skillnader i reflektionsförmåga (albedo) som märks mest, och många kratrar blir svåra att urskilja. Här ser vi t.ex. Atlas och Hercules bara som ljusa ringar, medan Endymions mörka botten fortfarande syns tydligt. Librationen är ovanligt gynnsam så att man ser långt bortom Humboldthavet.

I norr visar librationen de polnära kratrarna Byrd och Peary, och bort mot den obelysta randen i väster ökar skuggorna

Där finns den stora Pythagoras, ca 130 km i diameter, nu ganska optimalt belyst

Längre ner finner vi Aristarchus och Herodotus, med den breda och slingrande “Schröters dal”

Ytterligare ett stycke ner är Cavalerius och Hevelius dramatiskt belysta, och man ser hela den mörka botten hos Grimaldi

En rätt tråkig bild av Mare Humorum och Gassendi

Den här ogynnsamma librationen gör den intressanta kraterplatån Wargentin extra hoptryckt, men man ser att den höjer sig över omgivningen i väster

I söder finns alltid en tydlig Tycho, medan Clavius i denna belysning knappt går att urskilja

Vid östra randen visar librationen området bortom Mare Crisium ovanligt tydligt, och man ser t.ex. lätt den stora kratern Neper som oftast är osynlig precis vid månranden

Medan jag filmade månen i söder steg Jupiter sakta i öster, och jag gjorde årets första observationer. Seeingen som var dålig högt på himlen var förstås ännu sämre lågt ner, och bilderna visar få detaljer. Här först en överexponerad bild med tre månar (den fjärde, Io, var dold bakom planetskivan)

Med kortare exponering kan man se molnbanden på planetytan

Båda dessa bilder tog jag utan den Barlowlins som jag använde för månfilmningen. Med Barlow förstoras bilden avsevärt, men också seeingproblemen, och man ser egentligen inte mer. Det är i alla fall roligt att säga att Jupitersäsongen är igång…