14 januari 2016

Fin måne, kortexponerad kometbild

Så här tidigt på året har jag från min vanliga kikarplats en viss utsikt mot ganska “unga” (före halv fas) månar, som jag inte observerat så ofta. I skymningen drog jag alltså ut “stora teleskopet” (SW200) för att filma månen. Fasen är ca 25%, som ses av översiktsbilden

CA5162

Seeingen var inte heldålig, och datorn fungerade trots ca minus 13 utan problem. Med Registax fick jag helt godkända bilder, som syns av följande exempel.  Serien går i stort sett från norr till söder, och man får en klar bild av hur mycket mer teleskopet kan visa än som syns på en enkelbild i primärfokus. I norr är det främst kratrarna Atlas och Hercules som sticker ut

N2669

N2670

N2671

medan den stora Posidonius ännu ligger helt i skugga. Lite längre från terminatorn finns en ganska oansenlig krater uppkallad efter den svenske kemisten Berzelius. Den danske astronomen Römer (som kunde uppskatta ljusets hastighet med hjälp av Jupiters månar redan på 1600-talet) har en betydligt mer iögonenfallande (om än inte större) krater

N2672

N2675

På var sin sida om kratern Cauchy (i Stillhetens Ocean) finns en sänka och en förkastning, vardera nästan 200 km lång

N2674

Sedan kommer vi till Nektarhavet, med den stora Fracastorius

N2677

N2678

Närmare den ljusa randen finns de mycket stora kratrarna Langrenus och Petavius, vilka blir nästan osynliga (utan skuggor) när månens fas är bara lite större

N2679

N2680

I söder urskiljer vi  randen och centralbergets topp på Piccolomini, och ser den breda dalen till vänster om Rheita

N2682

N2681

Vid det södra “hornet” gör perspektivet det åter svårt att identifiera några kratrar

N2683

N2684

Kometen Catalina är nu cirkumpolär, men det dröjde till efter 23 innan den blev synlig från kikarplatsen. Då var teleskopet som stått kvar ute sedan 16-tiden täckt av ett tjockt lager rimfrost, och det tog några minuters avfrostning (med hårtork) av sökare och sekundärspegel innan det gick att använda det. Kometen fanns lyckligtvis nära en ljus Karlavagnsstjärna, och det var inte så svårt att få in den i kamerafältet. Däremot hade jag slarvat med stativinställningen, så på de flesta exponeringarna blev stjärnorna spår. (Lägg dock märke till att kometkärnans spår på denna 60s-exponering går i en lite annan riktning, eftersom kometen också rör sig sakta uppåt i bilden relativt stjärnorna).

CA5170

Ett stort problem (som jag stött på förut) är att DeepSkyStacker inte anser att avlånga spår är stjärnor, och alltså vägrar att kombinera mina bilder. Den bästa bilden är alltså bara en 42-sekunders exponering, där den smala jonsvansen bara med visst önsketänkande kan anas ut mot höger. Hipparcosstjärnan har V-magnitud 7,4.

CA5174

Lämna ett svar