12 januari 2025

För kallt för experiment

När det väl blev klart var det dels rejält kallt (-7 och fallande), dels starkt månsken. Man glömmer mellan gångerna hur upplyst himlen kan bli, särskilt med snö på marken, och det var ingen chans att se annat än de ljusaste stjärnorna. Jag hade t.ex. tänkt ta en bild av Mira, men kunde inte se ens  alfa Ceti och alfa Piscium för att hitta rätt. Men fyra planeter pockade på uppmärksamhet, särskilt då Venus på väg mot Saturnus. En kortexponering (6s) visar kontrasten i ljusstyrka

medan ett utsnitt från en 20s-bild visar hur Saturnus snabbt rört sig bort från 83 Aqr där den syntes vid ockultationen den 4/1. Titan skymtar nära till höger om planeten.

Mars står så nära månen att även här en 6s-bild är nog. Den är nu nära sin opposition (15/1), men  nära aphelium, och når bara ungefär Sirius ljusstyrka.  Jämfört med Pollux lyser den förstås ändå påtagligt starkt.

Jupiter fortsätter ännu lite till fram mot Aldebaran, även här på en kortexponering i månskenet

En ännu kortare exponering visar tre månar och multipelstjärnan tau Tauri, där den ljusa komponenten består av tre stjärnor. Ett tätt par med 3 dygns period rör sig i en 58-årsbana med en ytterligare stjärna, och alla i sin tur hänger ihop med den svagare stjärna som syns på bilden. Omloppstiden i denna största bana måste vara minst några hundratusen år.

Sen höll jag länge och fruktlöst på att försöka koppla en 2x extender till Megrez-teleskopet. Jag har sällan använt den eftersom man måste tejpa över kontakter i kameran när den inte kopplas till ett kameraobjektiv. Nu hade jag skaffat simpla mellanringar som skulle ersätta tejpen, och i princip fungerar det, men fysiskt inte…Om jag kör rakt ut från okularhållaren blir det en lång och ostabil serie: förlängningsrör/kamerahållare/mellanringar/extender/kamera, och jag lyckades i kylan inte skruva fast allt och sen hitta ens månen. Och om jag kör med vinkelprisma (som blir mycket stabilare) visade det sig att det precis inte gick att komma tillräckligt långt in för att fokusera. Till sist gav jag bara frustrerad upp och tog några kortexponeringar med den vanliga coma-korrektorn på Megrez-teleskopet (eftersom jag inte satt igång drivningen på monteringen).

Brännvidden är alldeles för liten för att ge några detaljer på månen

men man kan känna igen några större kratrar i sydväst

Med 1 sekunds exponering (maximum utan drivning) är Mars bara en överexponerad ljuspunkt vid svagare stjärnor.

liksom Jupiterbilden bara är en förstoring av 85mm-bilden härovan, med månarna lite tydigare

Med både Mars och Jupiter så bra i läge skulle jag förstås ha filmat genom SW200, men varken datorn eller jag trivs i kyla. Det långa trixandet med extendern gav mest kalla fingrar, men förhoppningsvis några insikter för framtiden.

 

 

3 januari 2025

Kort sejour igen

Det är ont om klara nätter. Detta var den första efter 20/12, så jag ville åtminstone försöka få några andrabilder av asteroiderna från då. Jag hade den vanliga miniutrustningen (EOS med 85mm-objektiv på iOptronmonteringen), och höll mig längs vägen nära huset. Men det var kallt och snö, och så småningom stora problem att få köldstela fingrar att hitta rätt knappar och vred.

Jupiter fungerar förstås som lättfunnet fokusobjekt, men gör sig bättre i verkligheten än på en överexponerad bild. Kontrasten mot Aldebaran är i alla fall slående.

På en kortexponering syns tre månar (och stjärnan tau Tauri som får sin skenbart tau(!)tologiska beteckning tau Tau…)

På väg att gå ner fanns Mira, fortfarande med asteroiden 511 Davida i samma synfält. Utsnittet från en 30s enkelbild visar att Mira fortsätter att ljusna, medan Davida bara anas.

Även en 2-minuters summabild är lite för oexponerad, men jag får godkänna jämförelsebilden

Det var lättare med nr 13 Egeria, högt uppe i Perseus, där jag tog tog sex 30s-exponeringar. På mosaikbilden kan man urskilja den s.k. Kalifornien-nebulosan ovanför xi Persei, där också Egeria rör sig.

På jämförelsebilden är det ingen tvekan, Egeria är så ljusstark att den lätt kan identifieras även i ett vintergatsfält.

Sen slarvade jag grovt och märkte inte hur monteringen glappade när jag tog bilder mot nr 116 Sirona. Fyra bilder är bara långa stjärnspår och också den femte för dålig för att urskilja asteroiden. Nr 120 Lachesis var för svag på bildena den 20/12, så jag försökte inte ens ta bilder nu. Så det blev ytterligare en jämförelsebild bara för nr 14 Irene, även den i ett opraktiskt tätt vintergatsfält i Gemini. På två veckor har den rört sig så långt att det är mycket pyssel med identifieringen. (På den dåliga decemberbilden ligger Irene nästan precis på en stjärna som lurigt nog syns tydligare på januaribilden).

Mars finns fortfarande i Kräftans stjärnbild nära Praesepe, men kommer till oppositionen 15/1 att ha rört sig till Tvillingarna.

Här skyndade jag mig in med stelfrusna fingrar, tappande pannlampan i snön, återfunnen i dagsljus…

20 december 2024

Tre planeter och fem asteroider

Kvällen blev klar, och jag gjorde en kortutryckning med standardutrustningen, kamera med 85mm objektiv på iOptronmonteringen. Vid 19-tiden var de tre yttre planeterna synliga samtidigt, Saturnus på väg ner, Jupiter högt på himlen, och Mars på väg upp. Sen hade jag spanat in 5 fält med någorlunda ljusa asteroider, så programmet var enkelt.

Saturnus och psi Aqr ligger nu nästan horisontellt, men det är samma stjärnfält som det varit hela hösten.

En kortexponering visar en tydlig Titan till vänster om planeten

Det är trevligt att följa hur Mira nu sakta ljusnar, nu betydligt ljusare än sin följeslagare.

Sen hittade jag de fem stjärnfälten med asteroider, men väntar med analysen tills jag får en ny klar kväll…

Mars syns fortfarande i närheten av Praesepe, men himlen är otrevligt upplyst åt nordost

För Jupiter slarvade jag med stativet så att stjärnorna blev spår på 30 sekunder. Med objektivet nerbländat ser man tydligare kontrasten mellan Jupiter och Aldebaran både i färg och ljusstyrka.

Io och Callisto är för nära planeten för att synas på en kortexponering

Jag återkommer som sagt med asteroiderna.

21 november 2024

Kallt och klart

Kvällen var först ganska molnig, men klarnade mer och mer. När jag gick ut lite före 22 var det moln kvar kring den avtagande halvmånen i öster, men annars klart, stilla och kallt (-6). Jag försökte snabbt ta 85mm-bilder, som vanligt med lite för slarvig stativinställning. Stjärnorna blir små streck, som här på en förstorad bild av Mira.

Det viktiga var sen andrabilder av några småplaneter, eftersom det redan gått fjorton dagar sen sist, så att de hunnit röra sig ganska långt. På grund av stativslarvet blev de nya bilderna rätt dåliga, men för 201 Penelope blev det en vettig jämförelsebild.

Nr 87 Sylvia stod lägre på himlen, med mer upplyst himmelsbakgrund, men även den gick bra att spåra upp

Småplaneten 107 Camilla låg i gränsområdet mellan bilderna mot Sylvia respektive Penelope, men kan ändå med magnitud 12,7 bara nätt och jämnt urskiljas på summabilden.

(Och när jag mödosamt fixat med detta inser jag nu att jag gjorde en mycket bättre jämförelsebild redan 7/11!)

Nr 15 Eunomia är mycket ljusstarkare, men råkar ligga nästan på en annan stjärna, vilket knappast syns på översiktsbilden med Aurigas stjärnhopar

Detaljjämförelsen visar hur det ligger till

Sen tog jag några bilder av fältet vid lambda Tauri, där småplaneten nr 103 Hera precis råkar passera. Det behövs nu en andrabild, så detta står på listan för nästa klara kväll. Fältet är lätt att hitta precis till höger om Hyaderna.

Jupiter strålar mitt i Oxen, och kan med 85mm brännvidd antingen paras ihop med hornspetsarna

eller med Aldebaran och Hyaderna

På en kortexponering syns 3 månar, och vi ser att planeten nu rört sig en bra bit åt höger från 108 Tauri som för två veckor sedan kunde tas för en extramåne.

Uranus fortsätter sin obemärkta vandring bland svaga stjärnor

och det krävs en jämförelsebild som för asteroiderna för att det ska bli tydligare

Mars stod lågt på himlen och med en störande måne nedanför till vänster, men man ser i alla fall hur den närmat sig vändpunkten nära Praesepe innan oppositionsslingan åt höger i december/januari

Åt andra hållet var Saturnus på väg ner mellan träden. Där har rörelsen nu vänt åt vänster på himlen och om tre veckor kommer den att passera ovanför HIP 113583.

Jag var ute mindre än en halvtimme, men det har sedan tagit många timmar att producera detta bloginlägg.

 

 

7 november 2024

Oväntat fin kväll

I november väntar man sig att dimman ska lägga sig tjock om det klarnar upp, men ännu 21.30 var himlen fin, så jag gick ut för att fortsätta det jag började den 3/11.

Jupiter dominerar i Oxen, och lyser upp diset i en stor blaffa.

På en kortexponerad detaljbild syns dock igen hur stjärnan 108 Tauri blivit till en falsk Jupitermåne

Denna gången siktade jag bättre, så både 86 Semele och 107 Camilla fick nya summabilder där man ser den tydliga rörelsen sen 3/11

Även nr 11 Parthenope som råkade komma med sist fick en andrabild

Två asteroider som jag missade den 3/11 får nu förstabilder, så vi får hoppas på fortsatt bättre än normalt novemberväder om det inte ska gå för länge till bild 2. Nr 15 Eunomia fanns vid theta Aurigae, och bilden visar också de tre stora öppna stjärnhoparna med Messiernummer 36,37 och 38.

Nr 87 Sylvia fanns ganska nära under Semele och Camilla, i fältet denna gång faktiskt på sju exponeringar…

Nära Semele fanns också nr 201 Penelope, som också får en förstabild

Uranus finns nu i samma 85mm-fält som Plejaderna, men man måste veta var för att skilja den från grannstjärnorna. I samband med oppositionen den 16/11 backar den tillbaka mot HIP 16077 som den når om en månad ungefär.

Saturnus stod lågt i sydväst. Den vänder omkring 15/11 tillbaka till direkt rörelse, och kommer i december åter att passera HIP 113583.

I ostnordost var i stället Mars på väg upp. Den rör sig snabbt vidare åt vänster fram mot Praesepe, men vänder i början av december inför en opposition den 16 januari nästa år.

 

 

3 november 2024

Trötthetsmissar under fin himmel

Jag var egentligen för trött för att gå ut, men det var så trevligt väder (klart, lugnt och ändå inte kallt) att jag gjorde ett försök. Kometen hade gått ner, men jag ville ha bilder av de två asteroiderna nr 86 och 87 som stod nästan i söder. Jag körde med  standardutrustningen (85mm objektiv) där det räcker att höfta till polinställningen på ett ungefär.

Asteroiderna skulle befinna sig till höger om alfa Piscium, så då fick det först bli Mira också. Den är nära sin minimala ljusstyrka och man ser lätt den lika svaga optiska följeslagaren. Stjärnan HIP 14260 bildar ett snarlikt par ganska nära på himlen, så det är lite lurigt med identifieringen.

Som vanligt missade jag sen ganska grovt när jag skulle hitta asteroiderna utan starka stjärnor i närheten. Jag hamnade för långt åt höger, men 86 Semele fanns i alla fall i fältet på fyra bilder, totalt 184 s exponering.

Nr 87 Sylvia kom inte med, och inte heller nr 201 Penelope. Nr 107 Camilla, som egentligen är för ljussvag, råkade däremot finnas med på sex exponeringar, och går bra att urskilja på en 4,6 minuters summabild (och faktiskt även på Semele-bilden härovan).

Lika illa siktade jag mot Uranus, men i hörnet på den bilden fanns den ljusstarka asteroiden nr 11 Parthenope som väl kan fötjäna att följas upp.

Jupiter strålade förstås lockande mellan Oxens horn. Den har nu definitivt vänt åt höger, och rör sig bort från 109 Tau. Däremot ser man här inte vad som döljs närmare planetens stora dishalo.

Det som ser ut som tre månar till höger om planetskivan visar sig vara bara två plus stjärnan 108 Tauri som Jupiter nu är på väg att passera, som närmast den 5/11. Stjärnan är precis så ljusstark som en av månarna, så det är lätt att bli lurad.

Om man brassar på ännu mer mot Jupiter (misstag med för stor bländare) kan man se vad som ser ut som två öppna stjärnhopar mitt i Oxen. NGC 1647 är en verklig stjärnhop, ca 1800 ljusår bort, medan NGC 1746 bara är en slumpmässig samling orelaterade stjärnor. Man kan faktiskt också ana den berömda Krabbnebulosan (M1), som dock behöver teleskop för att synas ordentligt.

Mars stod lustigt rakt under Castor och Pollux, men för långt ifrån med detta objektiv. Den har rört sig från Tvillingarna in i Kräftan, och som syns på bilden råkade också den just denna kväll passera som närmast en stjärna(mu Cancri), på väg vidare åt vänster mot Praesepe.

Som jag brukar säga, trots missar ångrar man aldrig en omgång observationer.

25-26 augusti 2024

Halvbra väder men eget slarv

Jag hade ju flaggat för månen nära Plejaderna på morgonen den 26/8, så jag kollade ordentligt på kvällen att kikarmonteringen med Megrez-teleskopet var någorlunda inställd, dvs åtminstone med Polaris i polsökarens fält. (Jag har flyttat den sen förra säsongen eftersom kalhyggets björkar växt för mycket). Sen sov jag oroligt, men gick ut när jag vid 3-tiden såg det starka månskenet genom fönstret. Himlen var dock ganska disig, och kring månen var det mjölkvitt. Jag kunde inte se något alls av Plejadstjärnorna, vare sig i fältkikare eller med Megrez-teleskopet. Med kort exponering får man förstås måndetaljer, här 1/350 resp 1/500 sekund.

Med längre exponering blir månen alltmer överexponerad, men vid  1/10 s börjar man ana de ljusa Plejadstjärnorna.

Vid 1/2 s exponering är stjärnorna tydligare, men månen har nästan tappat sin form

Det var denna syn jag inte kunde  se i teleskopet, men kameran plockade alltså ändå fram den.

Sen ville jag ha bilder av hela Oxens stjärnbild, med både Mars och Jupiter, så jag satte ett zoom-objektiv på kameran, och kameran på iOptronstativet. Brännvidd 45 mm var ungefär lagom, och jag tog en första 10s-bild. Den var klart underexponerad, så jag körde 30s och märkte genast att något var fel, ingen följning,  strömlöst!

Antagligen hade jag  förra gången jag använde stativet glömt att stänga av det, med en opraktiskt liten och svåråtkomlig knapp. Objektivet var det ljussvaga 17-85mm som jag sällan använder, så det skulle krävts många 6s-bilder för att få en bra bild. Nu tog jag bara fyra stycken, och tillsammans med den första 10s-bilden ger DSS följande bara marginellt bättre summabild. Mars är på väg åt vänster genom Ekliptikans port/Oxens horn, beta och zeta Tauri. Jupiter strålar i mitten, och till höger har vi Hyadernas V med Aldebaran. Måne plus dis ger den stora blaffan uppe till höger.

Jag var trött och besviken, och tog några halvhjärtade exponeringar mot chi Cygni. Ett utsnitt från en 15s-exponering  visar ett fortsatt avtagande i ljusstyrka.

Kvällen blev alltså inte helt misslyckad, men det ironiska är att jag gjorde mig besvär att ställa in det stora stativet där ingen drivning behövdes och försummade iOptron där det var väsentligt…

12-13 augusti 2024

Repris fast bättre!

Med förutsättningar för mer norrsken och mer Perseider (och klart väder!) satte jag upp 450-kameran på samma sätt som i går, med värmebandet nätdrivet. Jag var trött, och startade exponeringarna redan 22.50, utan att se något uppenbart norrsken. Kameran har sen gått till ca 01.30, och när jag nu tittar på bilderna så kom norrskenet faktiskt redan före 23.00, med en topp 23.10-23.30. En ytterligare intensiv period var mellan 00.05 och 00.40, men det är egentligen synligt hela tiden. Det är lite svårt med riktningarna på en sån här fisheye-bild, men med horisontell orientering ser man Polstjärnan mot norr. Bilderna når ju inte alls ner mot horisonten, och jag har här på en bild från 23.13  försökt indikera 40 graders och 60 graders höjd.  Mot norr når alltså norrskenet upp över 60 graders höjd.

Det är nästan bara vitt och violett i skenet, men när det nådde ännu högre (00.42) kan man ana lite grönt i väster unde 40 grader. Det stämmer bra med andra bilder som just visar grönt sken lägre över horisonten och rödviolett högre upp.

Jag kan se tre tydliga Perseidspår.  Bilderna är nu igen orienterade med Perseus uppe till höger och en diagonal vintergata ner till Svanen. Den första Perseiden 00.28 följer vintergatant nära  Deneb.

Sen syns ett kort spår vid Cassiopeia omkring 00.59, med lite mindre norrsken

Inte heller vid den tydligaste Perseiden 01.07 är norrskenet mer än en röd bakgrund

Liksom igår vill jag förstås för norrskenets skull göra rörlig bild av detta, forts följer…

Add 19/8: Mycket experimenterande!

Dels har jag krympt varje bild, så att det t.o.m. skulle  gå att få en 90 minuters fim inom 200Mb-gränsen för ezgif. Första försök 53 bilder 22.51-23.42 fungerar fint i editorn, men inte sen på webben.

Efter mycket luskande finner jag att det tydligen finns en gräns, men tydligen vid bara kring ca 30 Mb för filen i mediabiblioteket, så man måste komprimera hårt. Här 30 minuter 22.51-23.21 i 22 Mb-fil

och här 50 minuter (22.51-23.41) i en 20.2 Mb-fil som oftast fungerar, åtminstone om man klickar på en annars synlig ram.

50 minuter 29,6 Mb fungerar i editorn, men väl inte på webben

1 timmes obs orig 107 Mb, krympt till 25 Mb

Ger upp med detta, ”i princip” kan man i alla fall göra film av norrskenet

Jag vaknade sen inte förrän närmare halv fyra, men kunde på en ljusnande himmel också få 85mm-bilder av paret Mars/Jupiter bredvid Aldebaran

Med blotta ögat var det inte bara kombinationen med Aldebaran till höger som var slående, utan en förvånande stark beta Tauri till vänster gjorde det till en 1+2+1-rad som skulle krävt längre brännvidd.  Däremot var Jupiters för nära planeten (Ganymedes ännu närmare) för att synas bra med 85 mm.

 

22 juni 2023

Farväl till Venus

Venus har succesivt blivit allt svårare att se på kvällarna, och efter sommarsolståndet blir den i praktiken osynlig. Medan månen pekade ut den ville jag ta några bilder, med hopp om att också Mars skulle synas. Den bästa kvällen (21/6) var molnen tjocka, och även denna kväll var långt från optimal. Jag hade som vanligt felbedömt trädhorisontens höjd, och fick  stressa med fokuseringen för att hinna ta några bilder. Jag observerar som tur var från ett öppet fält där jag lätt kunde gå hit och dit för att få Venus i en trädlucka. Månen och Venus var alltså inget problem

men det intressanta var om även Mars skulle gå att se. Himlen är överexponerad redan på 1/10 sekund, och Mars går inte att urskilja. En minut senare, med lite kortare exponering syns dock Mars precis  (när man vet var den ska finnas i förhållande tilll månen och Venus…)

Sen fick jag flytta mig för att få Venus i nästa trädlucka, så Mars flyttar med i förhållande till sin stora gran

Två minuter senare är Venus borta, men Mars anas lite tydligare när 1/10 sekund inte är så stor överexponering längre

Efter 5 minuter var både Venus och Mars borta, så jag får tacka turen att jag inte var 5 minuter för sen att ta mig ner till observationsfältet. Men med tanke på besvärliga mygg och knott var det kanske precis optimalt att inte behöva vara ute längre än nödvändigt…

 

24-25 maj 2023

Sommartider

Det är samma (för sena) insikt varje vår, inte ens vid midnatt är det mörkt…Det blir nu ett par månaders uppehåll med asteroidjakt och annat som kräver mörk himmel, men fortsatt koll på det ljusa som syns. Nu t.ex.  Mars och Venus vid Tvillingarna, vilket krävde promenad till ”andra sidan Hångervägen” med min vanliga utrustning (kamera med 85mm objektiv och iOptronstativet). Klockan 23.54 syntes  Castor och Pollux tydligt på den ljusa himlen, medan däremot Venus rätt snart försvann när de små molnstråken i väster drog upp lite till.

Till vänster om Pollux syntes Mars rakt under månskäran, som redan med 4 sekunders exponering är helt överexponerad.

Med minskande exponering blir månen tydligare, men Mars också osynligare. Kompromissbilderna här är med 1/2 resp 1/4 s exponering och visar det tydliga jordskenet

För att se detaljer på själva månskäran får man gå ner till 1/500 sekund, och då är förstås Mars helt osynlig

Jag kollade så chi Cygni, som nu definitivt har börjat avta i ljusstyrka

och R CrB som var ljus som vanligt. Trots bara 10 sekunders exponering kan man urskilja T CrB, så där händer inte heller något.

Med promenad 20 minuter i halvnatten, klart värt besväret trots att även myggen har kommit.