Trötthetsmissar under fin himmel
Jag var egentligen för trött för att gå ut, men det var så trevligt väder (klart, lugnt och ändå inte kallt) att jag gjorde ett försök. Kometen hade gått ner, men jag ville ha bilder av de två asteroiderna nr 86 och 87 som stod nästan i söder. Jag körde med standardutrustningen (85mm objektiv) där det räcker att höfta till polinställningen på ett ungefär.
Asteroiderna skulle befinna sig till höger om alfa Piscium, så då fick det först bli Mira också. Den är nära sin minimala ljusstyrka och man ser lätt den lika svaga optiska följeslagaren. Stjärnan HIP 14260 bildar ett snarlikt par ganska nära på himlen, så det är lite lurigt med identifieringen.
Som vanligt missade jag sen ganska grovt när jag skulle hitta asteroiderna utan starka stjärnor i närheten. Jag hamnade för långt åt höger, men 86 Semele fanns i alla fall i fältet på fyra bilder, totalt 184 s exponering.
Nr 87 Sylvia kom inte med, och inte heller nr 201 Penelope. Nr 107 Camilla, som egentligen är för ljussvag, råkade däremot finnas med på sex exponeringar, och går bra att urskilja på en 4,6 minuters summabild (och faktiskt även på Semele-bilden härovan).
Lika illa siktade jag mot Uranus, men i hörnet på den bilden fanns den ljusstarka asteroiden nr 11 Parthenope som väl kan fötjäna att följas upp.
Jupiter strålade förstås lockande mellan Oxens horn. Den har nu definitivt vänt åt höger, och rör sig bort från 109 Tau. Däremot ser man här inte vad som döljs närmare planetens stora dishalo.
Det som ser ut som tre månar till höger om planetskivan visar sig vara bara två plus stjärnan 108 Tauri som Jupiter nu är på väg att passera, som närmast den 5/11. Stjärnan är precis så ljusstark som en av månarna, så det är lätt att bli lurad.
Om man brassar på ännu mer mot Jupiter (misstag med för stor bländare) kan man se vad som ser ut som två öppna stjärnhopar mitt i Oxen. NGC 1647 är en verklig stjärnhop, ca 1800 ljusår bort, medan NGC 1746 bara är en slumpmässig samling orelaterade stjärnor. Man kan faktiskt också ana den berömda Krabbnebulosan (M1), som dock behöver teleskop för att synas ordentligt.
Mars stod lustigt rakt under Castor och Pollux, men för långt ifrån med detta objektiv. Den har rört sig från Tvillingarna in i Kräftan, och som syns på bilden råkade också den just denna kväll passera som närmast en stjärna(mu Cancri), på väg vidare åt vänster mot Praesepe.
Som jag brukar säga, trots missar ångrar man aldrig en omgång observationer.