Saturnus med förhinder

Himlen var ganska klar, och jag satte igång SW200-teleskopet. Jag hade dock inte tänkt på att Saturnus i sin oppositionsslinga bakåt också minskar sin deklination, så den missade den första trädluckan och kom fram lite senare än jag optimistiskt räknat med. Jag hämtade så länge kameran med 135mm objektiv och tänkte ta stillbilder av Jupiter och Saturnus där de syntes bättre. Då visade det sig att batteriet iOptronvridaren var urladdat, dvs bara kortexponeringar blev rimliga. (En finess med min äldre vridare var att man då snabbt kunde sätta i nya batterier, den här ska laddas och det tar mer tid än man kan vänta…)

En 15s-exponering ger fula stjärnspår, men man ser i alla fall Jupiter vandra vidare fram mot 45 Cap.

En lite förstorad 2s-bild visar månarna 2-4. Io befinner sig osynligt framför planetskivan, och Europa och Ganymedes sammanfaller nästan

 

 

Saturnus rör sig bland svagare stjärnor, här med ännu längre spår på en 30s-exponering

En 4s-exponering är tråkigare

 

men om man förstorar den kan man precis invid planeten faktiskt urskilja både månen Titan och den lika ljusstarka stjärnan HIP 101922, om än bara som små streck.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag återgick alltså snopen till teleskopet, där Saturnus nu var synlig fri från träd. Vis av datorproblemen vid förra filmingsförsöket  hade jag tagit den gamla datorn, men när jag väl skulle börja filma ville observationsprogrammet inte köra. Jag hade tydligen tagit bort den katalog där filmerna skulle sparas, och fick i en hast försöka skapa en ny. Det verkade lösa sig, och jag kunde ta några filmer både med och utan Barlow. Seeingen var dålig men på ett ‘finkornigt’ sätt, dvs bilden var oväntat stabil. När jag sen för säkerhets skull ville kolla hittade jag varken den nya katalogen eller några filmer, och var beredd på att mödan återigen varit förspilld (men se nedan….).

Som tröst kunde jag i alla fall ta stillbilder av Saturnus genom teleskopet . Med bara 1/250s exponering syns det att det är Saturnus, men så lågt över horisonten att jordatmosfärens brytning färgar överkanten blå och underkanten röd.

 

 

 

 

 

Med 30 sekunders exponering ser man många svaga stjärnor, men HIP101922 försvinner nästan i den överexponerade planetskivan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det optimala var ungefär 4s exponering och rejäl förstoring av bilden. Vi ser nu dels den osannolika närpassagen av HIP 101922, och sen utom Titan ytterligare tre Saturnusmånar.  Thetys och Dione drunknar nästan i bakgrundsljuset, men är utan tvivel där.

 

 

Det hade nu blivit så sent att också Jupiter kommit fram bakom träden, och jag kunde ta motsvarande bilder. På 1/1000 s anar man ett mörkt band över planetskivan, men knappast mer.

 

 

 

 

 

 

 

På 15 sekunder är planeten gravt överexponerad, och av månarna syns bara Callisto.

En mer lagom exponeringstid för att visa månarna är 1 sekund, som ses här på en beskuren och vriden bild.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sen kom den lyckliga upplösningen. I stället för de .avi-filmer jag letade efter fanns de i fomatet .ser, och jag kunde faktiskt rätt enkelt få fram en tydligare Saturnus med Autostakkert plus Registax. När jag senare (21/9) testade att bara använda Autostakkert blev det både enklare och bättre.

På så låg höjd över horisonten (ca 13 grader) kan man inte vänta sig så mycket, men redan i primärfokus kan man få en sån här bild

 

 

 

Vinsten med Barlowlins är i praktiken inte jättestor, men tre filmförsök gav bilder som klart överträffade mina förväntningar. Man ser tydligt planetens skugga på ringen så här 7 veckor efter oppositionen, samt skillnaden mellan den yttre A-ringen och den ljusare B-ringen.

Som sagt, en högst påtaglig Saturnus!