13 september 2021

Saturnus med förhinder

Himlen var ganska klar, och jag satte igång SW200-teleskopet. Jag hade dock inte tänkt på att Saturnus i sin oppositionsslinga bakåt också minskar sin deklination, så den missade den första trädluckan och kom fram lite senare än jag optimistiskt räknat med. Jag hämtade så länge kameran med 135mm objektiv och tänkte ta stillbilder av Jupiter och Saturnus där de syntes bättre. Då visade det sig att iOptronvridaren var urladdad, dvs bara kortexponeringar blev rimliga…

Jupiter syns här vandra vidare fram mot 45 Cap på ett utsnitt av en 2s-bild. Io befinner sig osynligt framför planetskivan, och Europa och Ganymedes sammanfaller nästan

 

 

Saturnus rör sig bland svagare stjärnor, här på en tråkig 4s-exponering

 

Om man förstorar bilden kan man dock precis invid planeten faktiskt urskilja både månen Titan och den lika ljusstarka stjärnan HIP 101922, om än bara som små streck.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag återgick alltså snopen till teleskopet, där Saturnus nu var synlig fri från träd. Vis av datorproblemen vid förra filmingsförsöket  hade jag tagit den gamla datorn, men när jag väl skulle börja filma ville observationsprogrammet inte köra. Jag hade tydligen tagit bort den katalog där filmerna skulle sparas, och fick i en hast försöka skapa en ny. Det verkade lösa sig, och jag kunde ta några filmer både med och utan Barlow. Seeingen var dålig men på ett ’finkornigt’ sätt, dvs bilden var oväntat stabil. När jag sen för säkerhets skull ville kolla hittade jag varken den nya katalogen eller några filmer, och var beredd på att mödan återigen varit förspilld (men se nedan….).

Som tröst kunde jag i alla fall ta stillbilder av Saturnus genom teleskopet . Med bara 1/250s exponering syns det att det är Saturnus, men så lågt över horisonten att jordatmosfärens brytning färgar överkanten blå och underkanten röd.

 

 

 

 

 

Med 30 sekunders exponering ser man många svaga stjärnor, men HIP101922 försvinner nästan i den överexponerade planetskivan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det optimala var ungefär 4s exponering och rejäl förstoring. Utom den osannolika närpassagen av HIP 101922 kan man utom Titan se tre ytterligare Saturnusmånar, även om Thetys och Dione nästan drunknar i bakgrundsljuset

 

Det hade nu blivit så sent att också Jupiter kommit fram bakom träden, och jag kunde ta motsvarande bilder av Jupiter. På 1/1000 s anar man ett mörkt band över planetskivan, men knappast mer.

 

 

 

 

 

 

 

Redan på 15 sekunder är planeten gravt överexponerad, och av månarna syns bara Callisto.

En lagom exponeringstid för att visa månarna bättre är 1 sekund, som ses här på en beskuren och vriden bild.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sen kom den lyckliga upplösningen. I stället för de .avi-filmer jag letade efter fanns de i fomatet .ser, och jag kunde faktiskt rätt enkelt få fram en tyligare Saturnus med Registax. På den låga höjden över horisonten kan man inte vänta sig så mycket, men redan i primärfokus kan man få en sån här bild

 

 

Vinsten med Barlowlins är i praktiken inte jättestor, men man ser i alla fall tydligt planetens skugga på ringen så här 7 veckor efter oppositionen

 

 

 

 

 

 

Jag ska försöka optimera reduktionerna lite till, men i alla fall en högst påtaglig Saturnus!

Kommentera