Jupiterpremiär

För att kunna filma Jupiter och Saturnus nu framåt hösten har jag en kikarplats ett stycke ovanför huset, där träden inte skymmer så mycket som från trädgården. Även därifrån är Saturnus ännu bara synlig efter 00.30 eller så, medan Jupiter går över de flesta trädtopparna. Kikarstativet har stått där länge, och jag gjorde nu slag i saken och monterade dit den stora SW200-tuben. Jag har också skaffat ett nytt batteri för teleskopdrivningen (så att jag inte behöver dra en lång sladd) och så långt fungerade det bra. Jag tänkte inte filma, utan bara ta några direktbilder med kameran i primärfokus. Det var dock så länge sen sist jag tog sådana bilder att jag inte riktigt hade koll på tekniken. Jag letade länge efter den ring som jag trodde behövde skruvas dit, hittade den, och förstod sen att den egentligen inte behövdes…

I alla fall, med bara 1000 mm brännvidd är Jupiters skiva minimal, och en kortexponerad (1/250 s) bild visar bara en antydan till två mörkare band över skivan. Eftersom planeten klockan 22.50 ännu kommit bara 17 grader över horisonten ser man också tydligt effekten av atmosfärens dispersion, att övre randen är blå och den undre röd. Jordatmosfären fungerar som ett prisma som bryter blått ljus mer än rött, och därför ger en blå Jupiterbild lite ovanför den röda.

Med 1/15s exponeringstid blir skivan helt överexponerad, men man ser i stället månarna. Europa(J2) är skymd bakom skivan, men vi ser här den ljusstarkaste (J3, Ganymedes) och den tydligt orangefärgade (J1, Io) till höger, medan den ljussvagaste (J4, Callisto) bara anas till vänster om skivan.

Även vid 1/2 s ger fotot ett lite orealistiskt intryck av mycket olika ljusstyrka för månarna. Ögat är mycket okänsligare för skillnaderna, och kan se detaljerna på Jupiterskivan samtidigt som fyra ungefär lika ljusa månar.

Med fortsatt ökning av exponeringstiden blir Jupiter en mer och mer överexponerad blaffa där Io snart försvinner. Med 8s exponering börjar de svaga stjärnorna i bakgrunden synas

och med 15s och ISO 1600 i stället för 400 har även Ganymedes försvunnit. Jupitersken är nästan lika besvärligt som månsken om man vill se svaga stjärnor…(Jupiter ligger nära vårdagjämningspunkten på himlen, vilket ger ovanligt låga HIP och TYC-nummer).

Sen försökte jag peka mot något annat, men eftersom observationsplatsen är så oländig och sökare och kamera lätt hamnar i onåbara lägen fick jag snabbt ge mig. Jag missade på Albireo och lyckades sen inte ens få in alfa i Stenbockens hela rad av fyra stjärnor (3, alf1,alf2,nu). Denna slående asterism från alla vidvinkelbilder är alltså ganska stor, och det är helt logiskt att de fyra ljusa stjärnorna saknar fysiskt samband och ligger på helt olika avstånd från oss.

Det kändes i alla fall bra att ha provat med teleskop igen efter en lång period med bara kamerabilder.