8 april 2019

Slarviga bilder av en fin himmel

Det klarnade upp ganska sent, så jag missade precis den fina månskäran som bara förargligt glimtade till mellan träden i nordväst. Jag hade kameran med 200 mm teleobjektiv på iOptron, men hade (som ibland) stora problem med att undvika glapp i följningen, så nästan alla bilder fick fula stjärnspår. Bilden av Pallas är fullt användbar i alla fall, och på jämförelsen ser man hur småplaneten rör sig upp mot eta Boo. (Den 10/4 kommer den att passera bara 2 bågminuter från stjärnan, men det är väl förmätet att hoppas på bra väder då också…)

Bara för att jag pekade ungefär ditåt försökte jag sen ta en bild av R CrB, men den fick ännu fulare spår. Man ser i alla fall att stjärnan fortsatt lyser starkt, på gränsen till synbarhet för blotta ögat. Mörka kolstoftmoln (sot!)  i stjärnans atmosfär släcker av och till ut dess ljus, och senast för tre år sen var ljusstyrkan bara en tusendel av vad vi ser nu.

När jag siktade på dubbelhopen h+chi Per höll sig glappet under kontroll, och denna enkelbild har trevligt runda stjärnor. Den är dock lite underexponerad

och en summa av tre blir en mycket finare bild av detta välkända vintergatssmycke

När jag sen försökte mot Auriga var det kört igen, bara stjärnspår, så att det inte heller går att addera ihop bilderna jag tog av t.ex. stjärnhopen M36 (uppe t.v.)

Om man tittar noga på bilden ser man dock ett spår som sticker ut. Det är den ovanligt röda (och variabla) ”kolstjärnan” S Aurigae, som jag noterade också på bilderna av komet Iwamoto den 1 mars.

Jag bytte sedan till ett mycket vidvinkligare objektiv (10-20 mm), där följningen inte är något problem. Däremot hade jag nu svårt att få kameran att peka rimligt horisontellt (eftersom den kulled den sitter på bara ville ge rörelse i deklination), så bildutsnitten blev inte som jag ville. Med 10 mm brännvidd får man många stjärnbilder på en bild

Jag var också för sent ute för Aldebaran och Mars, som än den ena, än den andra skymdes i skogskanten. På denna bild kan man i alla fall ana båda samtidigt. Spåret är uppenbart från en satellit, men jag har inte lyckats identifiera den i listorna på heavens-above.

Karlavagnen står nästan i zenit, så pekningen blir återigen på måfå. En summa av två bilder ger en tydlig Stora Björnen, och man kan lätt ‘follow the arc to Arcturus’. (Jag har gjort himlen fult grå för att man ska se de stora träden  nere till vänster, med en lagom lucka för Arkturus).

Om man fyller i några schematiska streck blir det tydligt hur stor björnen är jämfört med Karlavagnen

Före och efter denna bildtagning med EOS60-kameran tog jag några bilder med EOS450+fisheye-objektiv. Den dåliga bildkvaliteten är ibland en bonus, eftersom de ljusstarka stjärnorna och därmed stjärnbildsmönstren framträder extra tydligt. Här har jag bara lagt kameran på en pall så att den pekar mot zenit och exponerat 30 sekunder. Stora Björnen är åter i centrum, men vi ser också flera av himlens starkaste stjärnor.

I slutet av kvällen la jag bara min pannlampa under kameran för att få en pekning lite snett uppåt. En bild mot öster visar Arkturus och Vega,

och en bild mot väster Capella och Betelgeuze.

Med minimal ansträngning ger sådana bilder ett mycket tydligt intryck av hur en stjärnklar aprilkväll kan gestalta sig.

4 april 2019

Dålig himmel, men kameran fungerar

Jag har torkat av kamerakontakterna ännu ordentligare, och det verkar som det hjälpte. Himlen var mycket disig, så bilderna blev därefter. Först siktade jag mot Mars och Plejaderna med ett 17-85mm objektiv. Med ca 70 mm får man med Aldebaran och Hyaderna också

men det är finare med överblick, här 35 mm brännvidd.

Med ren vidvinkel (17 mm) ser vi också Orion på nedgång bakom trädet till vänster, och Capella som ljusaste stjärna nära överkanten

Sen bytte jag till 200mm teleobjektiv, och närbilden är förstås också spännande, så länge man kan ha Mars och Plejaderna i samma synfält

En 3,5 minuters kombination av två lite olika pekningar ger fler stjärnor och mer luft kring motivet

Sen skulle jag sikta mot Juno ovanför Bellatrix, men hade lite dålig koll på var den fanns. En DSS-mosaik av tre olika pekningar visade fältet lite tydligare och det visade sig att Juno bara precis hjälpligt hamnat innanför kanten på en av bilderna.

Förstorade delbilder från i förrgår och nu visar tydligt hur Juno rört sig.

Sen visste jag också att asteroid nr 2 Pallas fanns lätt att hitta nära Arkturus. En 138s summabild visar den extremljusa Arkturus, och Pallas som en tydlig 8:e magnitudens stjärna. Återstår att ta en ny bild även av den, för att se rörelsen.

2 april 2019

Fortsatta kameraproblem

Av okänd anledning fortsätter min EOS60-kamera att trilskas. Först verkade det fungera, när jag siktade norr om Bellatrix (Orions övre högra hörn) med ca 145 mm brännvidd (70-200 objektivet). Exponeringen är för kort (eftersom jag bländat ner till f/5), men man kan ana asteroiden nr 3 Juno om man vet precis var man har den.

Nära jag så siktade på samma sätt mot nr 2 Pallas sa kameran bara ‘err01’ (=dålig kontakt mellan kamera och objektiv) och vägrade exponera. Likadant gick det med två ytterligare objektiv, varpå jag övergick till det primitiva ‘KalleAnka’-telet. Eftersom det varken har bländare eller autofokus behövs inga kamerakontakter, dvs protesterna uteblev! Jag var dessutom ganska nyfiken på bildkvaliteten, och hade planerat sådana tester.

En minuts exponering mot Betelgeuze visar problemen. Stjärnorna är stora, och de svagaste försvinner. Kring Betelgeuze syns också en stor halo av ströljus, men den är så ljusstark att det iofs inte är så konstigt.

Jag siktade också mot Praesepe, och en 84 sekunders enkelbild visar hopens ljusa stjärnor ganska väl.

Bildfelen blir ännu tydligare på  en 3 minuters DSS-summa, men just i detta fall gör det inte så mycket, utan de förstärker bara stjärnfärgerna på en trevlig bild av Praesepe.

 

 

31 mars(+1 april) 2019

Mycket besvär för få bilder

Planeten Mars passerar dessa dagar nära Plejaderna, och när vädret klarnade upp tänkte jag passa på att ta en bild. Det blev dock mer problematiskt än jag tänkt mig…Min ‘vanliga’ EOS60-kamera strejkade häromdagen när jag skulle fotografera tranor, men jag trodde det var löst efter en omgång med radergummi på kontakterna (Internet-tips som jag aldrig skulle kommit på själv!). Men tji fick jag, efter två fokusbilder mot Sirius på väg ner la den av igen med samma frustrerande ‘err01’. Trots kort exponering visar denna bild hur extremt ljusstark Sirius är jämfört med omgivningen, och man anar den stora öppna stjärnhopen M41.

Jag hämtade min gamla EOS450 i stället, och lyckades få en användbar bild med 70mm brännvidd

Sen försökte jag zooma in på Mars och Plejaderna, men fick problem med glapp i följningen med iOptron-stativet. Jag försökte skruva år med frusna fingrar, och fick en fin bild med 200 mm brännvidd.

När jag sen provade med ett 50mm-objektiv var jag för lat för att fokusera (eftersom liveview på 450-kameran är mer svåranvänt än på EOS60) och fick en motsvarande ful bild…(Det röda i nederkanten är något slags kamerafel som anas även på de tidigare bilderna med 450-kameran).

Bildutsnittet är dock väldigt lagom, med både Hyaderna och Plejaderna väl synliga, och jag tog chansen att testa med 50mm-objektivet på EOS60-kameran. Till min förvåning och glädje fungerade det nu, och när jag med stelfrusna händer till sist fick till både pekning och följning var detta alltså kvällens slutresultat

 

Tillägg 1 april:

Denna kväll var vädret mildare och jag kunde köra med den fungerande kombinationen EOS60+50mm objektiv, så på 5 minuter hade jag pendangen till bilden ovan. Orienteringen är olika (bättre nu!), så det är lite svårt att direkt uppfatta att Mars rört sig

vilket man förstås direkt gör på förstoringarna nedan

 

1 mars 2019

Komet Iwamoto igen

Det var klart även denna kväll, och jag tog bilder av kometens vidare färd i Auriga, nu med 200 mm teleobjektiv. Jag var trött och körde på full öppning (f/2,8), fast jag egentligen tänkt blända ner lite för att få bättre kvalitet. Och monteringen var forftfarande så felinställd att man fick utdragna stjärnor även med denna kortare brännvidd. Med detta sagt är jag ändå nöjd med resultatet, kometen i gårdagens fält men ett lagom stycke framåt i banan. En 57s enkelbild är snyggare än de längre exponeringar jag sedan tog.

Kometen har vandrat vidare åt höger, men vi ser fortfarande M36 till vänster och M38 uppe i mitten. Den påfallande röda stjärnan mitt i bilden är variabeln S Aurigae, en s.k ”kolstjärna”, vilka utmärker sig just genom sin djupröda färg.

Kombinationsbilden (12 minuter totalt) är inte vacker, S Aurigae märks knappt, men kometen framträder tydligare

Resten av kvällen försökte jag kolla den aktuella horisonten från kikarstativets nuvarande plats, med bilder utan krav. På en kan man i alla fall se att R Coronae Borealis är fortsatt av 6 magnituden.

28 februari 2019

Fin kväll för både kometer och annat

Målet för kvällen var framför allt komet 2018 Y1 Iwamoto, som skulle befinna sig nära stjärnhopen M38, men kanske även att se en sista glimt av 46P Wirtanen. Jag började med 85mm-objektiv och iOptron, och lyckades rätt enkelt hitta Iwamoto mitt i Auriga. Den syns redan på en 54 sekunders enkelbild

När jag sen använde DSS för att lägga ihop 4 bilder blev resultatet grötigare, eftersom programmet överlastas av de många stjärnorna. Man ser i alla fall nu också den rödaktiga nebulositeten NGC 405, ”flaming star nebula”.

Komet Wirtanen befinner sig i Stora Björnen, men helt osynlig på 1-minuts enkelbilder. På en DSS-summa av fyra bilder kan man inte heller ana den

utom på en detaljförstoring där man precis vet var den ska vara. Detektionen är marginell, och det krävs helt klart större instrument än  ett litet kameraobjektiv för att nu se den tidigare så fina kometen.

Sen försökte jag ta bilder genom Megrez-teleskopet (360 mm f/5). På grund av den usla sökaren hade jag problem redan med Iwamoto, men när jag till sist hittade rätt fält blev bilden klarare. En 82-sekunders enkelbild visar det intressanta området i Auriga med två större och en mindre (NGC 1907) stjärnhop, där kometen nu drar fram

Tyvärr kontrollerade jag inte heller polinställningen, så 2-minutersexponeringar gav tydligt avlånga stjärnor. På en 14 minuters summabild är det dock inget stort problem, utan vi har ett spännande fält med stjärnhopar, rödaktiga gasnebulosor (NGC 1931, IC 417, IC 410) och en liten grön komet. Kometen har rört sig åt höger, så att dess ljusa kärnparti blivit ett streck.

Med så stora problem i Auriga insåg jag att jag inte skulle hitta 46P med Megrez-teleskopet, utan nöjde mig med några andra av mina standardmotiv. Med 85mm-objektivet tog jag ett par kortexponerade bilder som kombinerade visar Mars som nu lämnat Uranus ordentligt bakom sig. Även Uranus är dock (långsammare) på väg åt vänster och passerar som närmast nedanför till vänster om 54 Ceti den 4 mars.

En annan 85mm-bild av Mira visar att den nu tydligt fallit i ljusstyrka, så att den inte helt överglänser grannen tätt intill

Men med Megrez-teleskopet igång och Orion i söder kunde jag förstås inte låta bli att sikta ditåt också. En enkelbild (82 s) visar ‘flame’-nebulosan (och antydan av Hästhuvudnebulosan) bredvid den vänstra bältesstjärnan (zeta Ori), men det lönar sig helt klart att ta fler bilder. Tyvärr ökade diset i luften märkbart när det gick mot minusgrader, men en 5-bildssumma (7,5 minuters exponering)

ger en mycket mer dramatisk bild. De stora blå reflektionerna kring de ljusaste stjärnorna beror på dis i jordatmosfären, men man ser även ‘äkta’ reflektionsnebulosor i fältet, t.ex. ovanför till vänster om Hästhuvudet.

Att man ser Hästhuvudnebulosan såpass bra visar att kvällens himmel var så fin som det kändes, och trots problemen har jag  anledning att vara nöjd.

11 februari 2019

Månfilm och objektivtest

En utlovad klar kväll blev kort och molnig, men jag kunde i alla fall filma en fin måne. Den snö som täckt trädgården har till stor del försvunnit, och jag kunde flytta tillbaka teleskopstativet från en oanvänd utlokalisering (för en molnskymd månförmörklese) till en plats närmare huset med bättre sikt mot månen. Jag filmade först utan Barlow, och kan med autostitch sätta ihop till en helbild (återstår dock att få bort de fula bildkanterna…)

Seeingen var dålig som vanligt, men jag fortsatte med en serie terminatorbilder med Barlow. Återigen kunde jag sätta ihop dem med autostitch, och sen dela upp i fem större avsnitt med mer detaljer

I övrigt tog jag de första bilderna med ett nytt 200 mm teleobjektiv, som visade sig ha ungefär samma problem som mitt tidigare zoom-objektiv 70-200 mm. På full öppning (f/2.8) har man rätt uppenbar vinjettering, här på en bild av Mars, som just nu råkar passera förbi Uranus

När jag skulle testa mot Plejaderna var där irriterande moln, tunna, men upplysta av månen. På en minut vid f/2.8 är det mest dessa jordiska moln man ser, även om den blåare nebulositeten kring Merope (nere i mitten) kan anas.

Nerbländning till f/4.0 ger lite skarpare stjärnbilder, men inte så att det kompenserar för den mindre exponeringen (1 minut här också).

Ett senare bildpar med dubbelhopen i Perseus var sämre fokuserat, vilket ger ännu större skillnad mellan f/2,8 (55 s)

och f/4.0 (81 s)

En direkt jämförelse mellan 30s vid bl 2.8 och 1 minut vid bl 4 visar att nerbländning förstås lönar sig om man har råd att exponera dubbelt så länge (Orionnebulosan).

”Mest nebulosa per minut” får man dock om man exponerar vid f/2,8, här kan man till och med (svagt!) ana Hästhuvudnebulosen precis i bilden överkant (vilket var oväntat med såpass starkt månsken!). Alla tre bilderna visar också spåret av en geostationär satellit.

Jag tog inte tillräckligt många korta exponeringar mot månen för att kunna se en klar effekt av nedbländning. Man ser hyggligt mycket detaljer både vid f/2,8 (t.v.) och f/4 (t.h), med tanke på att brännvidden bara är 200 mm.(Månbilden på detektorn är mindre än 2 mm..)

 

En halvsekunds exponering ger ett bra jordsken och börjar visa stjärnor, men man anar redan en reflexmåne.

Vid 10s är reflexen förstås iögonenfallande, men någorlunda hanterbar. Båda de längre exponeringarna var med f/4.

Jag var också nyfiken på bilder med en 2x-extender, dvs effektivt f=400 mm. Detaljförstoringar med extendern ( t.v. bl 5,6(2,8), t.h. bl 8(4)) skiljer sig tyvärr inte dramatiskt från bilderna här ovan utan extender, så nyttan av den kan ifrågasättas.

 

Kvällens huvudproblemet var dock molnen, och jag får fortsätta experimenten en bättre kväll