28 februari 2019

Fin kväll för både kometer och annat

Målet för kvällen var framför allt komet 2018 Y1 Iwamoto, som skulle befinna sig nära stjärnhopen M38, men kanske även att se en sista glimt av 46P Wirtanen. Jag började med 85mm-objektiv och iOptron, och lyckades rätt enkelt hitta Iwamoto mitt i Auriga. Den syns redan på en 54 sekunders enkelbild

När jag sen använde DSS för att lägga ihop 4 bilder blev resultatet grötigare, eftersom programmet överlastas av de många stjärnorna. Man ser i alla fall nu också den rödaktiga nebulositeten NGC 405, ”flaming star nebula”.

Komet Wirtanen befinner sig i Stora Björnen, men helt osynlig på 1-minuts enkelbilder. På en DSS-summa av fyra bilder kan man inte heller ana den

utom på en detaljförstoring där man precis vet var den ska vara. Detektionen är marginell, och det krävs helt klart större instrument än  ett litet kameraobjektiv för att nu se den tidigare så fina kometen.

Sen försökte jag ta bilder genom Megrez-teleskopet (360 mm f/5). På grund av den usla sökaren hade jag problem redan med Iwamoto, men när jag till sist hittade rätt fält blev bilden klarare. En 82-sekunders enkelbild visar det intressanta området i Auriga med två större och en mindre (NGC 1907) stjärnhop, där kometen nu drar fram

Tyvärr kontrollerade jag inte heller polinställningen, så 2-minutersexponeringar gav tydligt avlånga stjärnor. På en 14 minuters summabild är det dock inget stort problem, utan vi har ett spännande fält med stjärnhopar, rödaktiga gasnebulosor (NGC 1931, IC 417, IC 410) och en liten grön komet. Kometen har rört sig åt höger, så att dess ljusa kärnparti blivit ett streck.

Med så stora problem i Auriga insåg jag att jag inte skulle hitta 46P med Megrez-teleskopet, utan nöjde mig med några andra av mina standardmotiv. Med 85mm-objektivet tog jag ett par kortexponerade bilder som kombinerade visar Mars som nu lämnat Uranus ordentligt bakom sig. Även Uranus är dock (långsammare) på väg åt vänster och passerar som närmast nedanför till vänster om 54 Ceti den 4 mars.

En annan 85mm-bild av Mira visar att den nu tydligt fallit i ljusstyrka, så att den inte helt överglänser grannen tätt intill

Men med Megrez-teleskopet igång och Orion i söder kunde jag förstås inte låta bli att sikta ditåt också. En enkelbild (82 s) visar ‘flame’-nebulosan (och antydan av Hästhuvudnebulosan) bredvid den vänstra bältesstjärnan (zeta Ori), men det lönar sig helt klart att ta fler bilder. Tyvärr ökade diset i luften märkbart när det gick mot minusgrader, men en 5-bildssumma (7,5 minuters exponering)

ger en mycket mer dramatisk bild. De stora blå reflektionerna kring de ljusaste stjärnorna beror på dis i jordatmosfären, men man ser även ‘äkta’ reflektionsnebulosor i fältet, t.ex. ovanför till vänster om Hästhuvudet.

Att man ser Hästhuvudnebulosan såpass bra visar att kvällens himmel var så fin som det kändes, och trots problemen har jag  anledning att vara nöjd.

11 februari 2019

Månfilm och objektivtest

En utlovad klar kväll blev kort och molnig, men jag kunde i alla fall filma en fin måne. Den snö som täckt trädgården har till stor del försvunnit, och jag kunde flytta tillbaka teleskopstativet från en oanvänd utlokalisering (för en molnskymd månförmörklese) till en plats närmare huset med bättre sikt mot månen. Jag filmade först utan Barlow, och kan med autostitch sätta ihop till en helbild (återstår dock att få bort de fula bildkanterna…)

Seeingen var dålig som vanligt, men jag fortsatte med en serie terminatorbilder med Barlow. Återigen kunde jag sätta ihop dem med autostitch, och sen dela upp i fem större avsnitt med mer detaljer

I övrigt tog jag de första bilderna med ett nytt 200 mm teleobjektiv, som visade sig ha ungefär samma problem som mitt tidigare zoom-objektiv 70-200 mm. På full öppning (f/2.8) har man rätt uppenbar vinjettering, här på en bild av Mars, som just nu råkar passera förbi Uranus

När jag skulle testa mot Plejaderna var där irriterande moln, tunna, men upplysta av månen. På en minut vid f/2.8 är det mest dessa jordiska moln man ser, även om den blåare nebulositeten kring Merope (nere i mitten) kan anas.

Nerbländning till f/4.0 ger lite skarpare stjärnbilder, men inte så att det kompenserar för den mindre exponeringen (1 minut här också).

Ett senare bildpar med dubbelhopen i Perseus var sämre fokuserat, vilket ger ännu större skillnad mellan f/2,8 (55 s)

och f/4.0 (81 s)

En direkt jämförelse mellan 30s vid bl 2.8 och 1 minut vid bl 4 visar att nerbländning förstås lönar sig om man har råd att exponera dubbelt så länge (Orionnebulosan).

”Mest nebulosa per minut” får man dock om man exponerar vid f/2,8, här kan man till och med (svagt!) ana Hästhuvudnebulosen precis i bilden överkant (vilket var oväntat med såpass starkt månsken!). Alla tre bilderna visar också spåret av en geostationär satellit.

Jag tog inte tillräckligt många korta exponeringar mot månen för att kunna se en klar effekt av nedbländning. Man ser hyggligt mycket detaljer både vid f/2,8 (t.v.) och f/4 (t.h), med tanke på att brännvidden bara är 200 mm.(Månbilden på detektorn är mindre än 2 mm..)

 

En halvsekunds exponering ger ett bra jordsken och börjar visa stjärnor, men man anar redan en reflexmåne.

Vid 10s är reflexen förstås iögonenfallande, men någorlunda hanterbar. Båda de längre exponeringarna var med f/4.

Jag var också nyfiken på bilder med en 2x-extender, dvs effektivt f=400 mm. Detaljförstoringar med extendern ( t.v. bl 5,6(2,8), t.h. bl 8(4)) skiljer sig tyvärr inte dramatiskt från bilderna här ovan utan extender, så nyttan av den kan ifrågasättas.

 

Kvällens huvudproblemet var dock molnen, och jag får fortsätta experimenten en bättre kväll

 

29 januari 2019

Vinterkväll igen

Klart och kallt, men moln på gång, så jag passade på att snabbt ta några kamerabilder. (Teleskopstativet står på fel plats i snön och är jobbigt att flytta tillbaka sedan den missade månförmörkelsen). Med 85mm-objektivet vid f/2,0 blev Orion överexponerad redan på 30 sekunder, stjärnorna fick fula lilastick, och bilden blev kraftigt vinjetterad.

Jag bländade sedan ner till 2,8, men det räckte ändå inte. ”Missen” häromdan med bl 4,5 var faktiskt inte så dum. Här är två bilder med asteroiden Hebe nära Betelgeuze, och man ser hur mycket större och fulare stjärnbilderna blev denna kväll. Man kan i alla fall kolla att Hebe finns som en extra stjärna på två olika ställen.

Jag slarvade och missade Juno, och Eros har förstås rört sig långt från bilden den 23/1. Den finns nu nära gamma Aurigae(=beta Tauri), i ett område med få stjärnor eftersom där finns närbelägna interstellära moln. Detta är ett intressant område av himlen där man ser färre stjärnor eftersom där finns närbelägna interstellära moln. Det som ser ut som en stjärnhop (NGC 1746) är bara ett hål i molnen.

Bilden ovan togs klockan 20.26, och innan jag gick in 20.42 tog jag en bild till av samma område. Trots att den senare bilden är lite oskarpare kan man faktiskt ana att Eros rört sig en liten aning neråt.

Som exempel på teknikens framsteg kan jag visa ett utsnitt från en gammal diabild, tagen den 7 februari 1975. Eros passerade då bara 0,15 a.e. från jorden, och genom att göra en lång exponering med ett 300 mm teleobjektiv kunde jag se asteroidens rörelse. Kameran var monterad på ett litet teleskop i observatorieparken, och har inte följt perfekt. Bilden av Eros har dock blivit ett streck vinkelrätt mot stjärnornas, dvs den har definitivt rört sig. Det med dagens ögon häftiga är exponeringstiden 45 minuter(!). Jag kunde från centrala Lund exponera 45 minuter, medan även 45 sekunder med dagens teknik skulle vara en grav överexponering! Så okänslig var den diafilm jag använde då…

För att återgå till nutiden så var det för kallt och besvärligt för några större projekt. Utom asteroidbilderna tog jag bara ett antal 30s-exponeringar av några uppenbara paradobjekt. Främst lockade förstås Orion, och redan en 3-minuters summabild visar de större nebulositeterna. Orionnebulosan har två Messier-nummer fast den på bilder som denna flyter ihop till en. Det är också tydligt hur det även denna kväll är ett tydligt dis mot horisonten som lyses upp av Rigel.

När jag lägger till en ytterligare 30s-exponering med ett annat utsnitt får jag även med den saknade stjärnan i Orions bälte. (Genom en mindre kontrast kan man även precis ana den mörkare fläck som med längre brännvidder blir Hästhuvudnebulosan.)

Sen råkade jag se att M31 och M33 fortfarande stod rimligt högt, så det blev några bilder av dem också. Två minuter mot Andromedagalaxen M31 (med en mörk trädsilhuett t.v.) blev så här

och 2,5 minuter mot Triangelgalaxen M33 så här. Med 85 mm brännvidd är M33 för liten för att göra sig på bild, men det är som vanligt intressant att se den så tydligt. Med blotta ögat anade jag den inte alls.

Även om jag bara var ute i 25 minuter är en sejour under vinterhimlen med snö och kyla något speciellt som man aldrig ångrar

 

23 januari 2019

Vinterkväll med Eros

Efter en fin vinterdag var det fortfarande i huvudsak klart, men också mycket kallt och frostdisigt. Det kändes för jobbigt att dra ut ett teleskop, utan blev en kort vända med kamera på iOptron-stativet. Vidvinkelbilderna visar den fula och upplysta himlen, här mot Mars

och här ner mot Granbacken, som i detta ljus inte verkar vara en bra plats för astronomi…

På en trist brun himmel är inte ens Orion och Plejaderna roliga

Jag tog sen några bilder med längre (85 mm) brännvidd. Först siktade jag mot chi Cygni på nergång i tjockt horisontdis. Stjärnan är dock fortfarande väl synlig, efter ett ganska svagt maximum i mitten av december

Även Mira hade sitt maximum i december, och också det svagare än normalt. Den är fortfarande synlig för blotta ögat och mycket starkare än sin optiska följeslagare.

Jag slarvade i kylan och fick för liten bländare, så helbilden är tråkigt underexponerad. Förstoringen visar Mira tydligare.

Sen försökte jag sikta mot några ljusa småplaneter, men även de bilderna är snålt exponerade, så det gäller att hitta rätt bland svaga stjärnor. Asteroiden nr 3 Juno finns inte så långt från Mira, på gränsen mellan Taurus och Eridanus.

Fältet med nummer 6 Hebe var ännu lättare att hitta, precis ovanför till vänster om Betelgeuze.

Här fanns många svaga stjärnor, och det fordrade noggrann kartläsning för att se vilken som är Hebe

Den tredje småplaneten är den intressantaste. Nummer 433 Eros, blev snart efter sin upptäckt 1898 berömd när man insåg att den kunde komma inom 0,15 astronomiska enheter från jorden. Genom att vid en sådan närpassage observera den från olika delar av jorden kan man bestämma ett bra parallaxavstånd, och härigenom en storlek för den astronomiska enheten. Numera är detta bara av historiskt intresse, eftersom vi har mycket noggrannare (radar-)metoder att bestämma avstånden i solsystemet. Vi känner också nu till många fler asteroider som kan passera (farligt) nära jorden. Precis som Mars har Eros gynnsamma (nära) oppositioner och ogynnsamma, och nu under januari är Eros ca 0,21 astronomiska enheter från jorden, vilket för en asteroid är ganska nära. Trots att den är betydligt mindre än Juno eller Hebe ser den ungefär lika ljus ut, där den nu passerar nära en av de ljusa stjärnorna (iota) i Kusken (Auriga).

Vitsen med att ta bilder av asteroider är förstås att snabbt få en ny bild som visar att de rört sig, i Eros fall snabbt, så jag hoppas på en ny lucka i vintermolnen.

2 januari 2019 (morgon)

Venus, Jupiter och månen

Det var nästan helt klart, så jag tog kameran med teleobjektiv och letade efter fri sikt mot sydost. För månen och Venus var det inget problem att få dem över träden, men bilderna stördes lite av svaga molnstråk. Bilderna här är med 1/3 s och 1,6 s exponering, och den lustiga ”knorren” vid Venus är en reflex av månskäran i ett ovanligt reflexkänsligt objektiv…

Den maximala brännvidden (200 mm) var precis lagom för paret Venus/månen, men jag visste att även Jupiter skulle vara synlig lågt över horisonten. Där fick jag anstränga mig mer för att få fri sikt, och sedan var det spännande att se om jag kunde få in alla tre i bild med objektivets minimimumbrännvidd (70 mm). Det gick precis, och vi ser att Jupiter fortfarande finns i trakten av Skorpionens huvud. (Antares går dock inte upp förrän det är för ljust att se den).

25 december 2018

Komet på kass himmel

Juldagens utlovade uppklarning blev inte tillräcklig för vettig astronomi. Jag tog ut SW200-teleskopet, men både sökare och okular  isade snabbt igen, och det kändes chanslöst att försöka hitta komet Wirtanen när alla stjärnor också blev dimmiga fläckar. Månen lyste upp diset, och inte heller med fältkikare kunde jag se någon komet. Jag visste ju att den var där i alla fall, så till sist nöjde jag mig med att sätta kameran med ett 85 mm objektiv på iOptron-monteringen och sikta där den borde vara ovanför till vänster om Capella. Och som vanligt såg kameran mycket mer än ögat, den grönaktiga kometen var uppenbar på en 30-sekunders exponering

Jag tog tio bilder till, men summabilden (5,5 minuters exponering) visar egentligen bara samma sak, att kometen finns där som ett grönt sudd.

Objektivet ger en skarp bild, så det är lönt att titta i detalj på ett utsnitt kring kometen

Avståndet mellan de markerade stjärnorna är 21 bågminuter, så kometen är ännu ett stort objekt. Det är bara att hoppas på lite verkligt klart väder till nästa gång, nu när månen blir ett allt mindre problem.

PS. Som ‘testbild’ tog jag en bild av Mars som var ännu mer störd av moln.

Av en trevlig slump räcker bilden ända upp till TX Psc, där jag tidigare i höst tog några bilder med småplaneten nr 10 Hygiea. Denna befinner sig fortfarande i trakten, och kan faktiskt anas på en detaljförstoring, trots att magnituden nu är nere kring 11,6.

4 december 2018

Komet 46P igen

Efter många regnskurar klarnade det faktiskt som det skulle på kvällen, och jag kunde konstatera att komet Wirtanen nu var lätt synlig i fältkikare, och troligen utan kikarhjälp för ett yngre öga. Den var dock fortfarande precis under min trädhorisont, dvs jag kunde bara ta bilder med kamera och teleobjektiv på iOptron-monteringen. Jag började med en bild av Mars på väg mot Neptunus, eftersom det ganska troligt inte kommer att vara klart vid den närmaste passgen 7/12. Lägg märke till den envisa reflexen av Mars i objektivet, ingen extra komet…

Sen siktade jag så på kometen, som syntes fint redan med en knapp minuts exponering. Den låg nu på gränsen mellan Cetus och Eridanus, deklination -13 grader.

Jag tog ett tiotal exponeringar innan jag nöjd gick in i värmen igen. En enkel DSS-summering med ca 8 minuters total exponeringstid blir lite tydligare, och om man är optimist kan man säga att man anar en smal svansstråle snett upp mot vänster.

Nästa steg blir bilder genom teleskop, 46P är helt klart en rolig bekantskap.