16 november 2018

Klar lucka i det novembergrå

Den tidiga kvällen var i stort sett klar, och en fin halvmåne syntes nära Mars i sydost, lustigt lika vyn den 18 oktober. Det har gått 29 dygn, dvs bara aningen mindre än en full ‘fas’-månad (29,5 dygn), men Mars har rört sig framåt i banan, så att det behövdes mer än den ‘sideriska’ månadens 27,3 dygn för att månen skulle komma i samma läge. Jag tog en serie bilder med 100 mm teleobjektiv, med exponeringar från 1/2000 s för månens detaljer

till 8 sekunder för bakgrundens stjärnor. Objektivets reflexer är ovanligt besvärliga, men här är det bara Mars och stjärnorna i Vattumannen (Aqr) som är intressanta, så man får ta dem på köpet…

Den bästa kompromissen (där man ser både månens fas och Mars) är med 1/4 s exponering

Jag är ännu inte vän med mitt HDR-program, som kräver helt manuell centrering av bilderna. När jag centrerade på månen blev det multipla bilder av Mars

så jag försökte centrera på Mars i stället, vilket blev mycket bättre (jag har också manuellt retuscherat bort de fula reflexerna). En sån här bild kommer närmare vad man ser med blotta ögat, men inte ända fram…

Lite senare passerade månen en delvis fri trädlucka sett från kikarplatsen, och jag tog tio 75s-filmer med kameran i primärfokus för SW200 (f=1000 mm). Dessa kan man så addera med Autostitch till en mycket detaljerad helbild, som skulle vara omöjlig att ta som en enda exponering med annat än ett mycket stort teleskop på en plats med perfekt seeing. (Eftersom terminatorområdena blev lite underexponerade har vänsterkanten av bilden en del grå partier som borde varit svarta. Jordskenet är mycket för svagt för att synas).

Trädluckan var egentligen för liten för att fortsätta filmningen, och seeingen mycket dålig, men jag försökte ändå ta filmer även med Barlowlins (f=2500 mm). Det blev en kort sejour, och förstås inga höjdarbilder, men som vanligt mycket bättre än man kan ana från utgångsfilmerna! I stället för att som vanligt visa några enskilda bilder provar jag här ffg ett nytt sätt att redovisa. Jag lät först Autostitch sätta ihop bilderna (vilket fungerar häpnadsväckande helautomatiskt) till en ofullständig remsa längs terminatorn. Jag delade sen upp denna i fem bitar, som då var och en består av data från flera individuella filmer. Även om kvaliteten växlar mycket tycker jag det är en stor fördel att kunna se lite större områden i taget. (Man kan också jämföra med helbilden ovan.)

Här först området i nordost. Månens nordpol ligger i kratern Peary, som genom en gynnsam libration här syns i sin helhet. De stora kratrarna Aristoteles och Eudoxus blev tyvärr ganska suddiga just på denna bild.

Nästa bild visar det välkända landskapet kring östra halvan av Mare Imbrium. På ”havet” ligger trion Archimedes,Aristillus och Autolycus, och närmare terminatorn Timocharis. I nordost har vi Plato och Alpdalen, och kan sedan följa randbergen Apenninerna fram till den dramatiskt belysta Eratosthenes.

Söder om Eratosthenes kan man se ‘spökkratern’ Stadius, som bara framträder när den är så här nära terminatorn. Till höger (med sämre upplösning) syns den välkända Hyginus-förkastningen

Vidare söderut kommer vi förbi den berömda Raka Muren till höger om Birt, men bildkvaliteten är ganska trist.

I söder är Tycho helt skuggfylld, och Clavius anas bara som en stor inbuktning i terminatorn. Moretus känns igen på sin ljusa prick till centralberg.

På grund av de dåliga förutsättningarna är nattens månbilder egentligen inget att visa, men metodiken med Autostitch-hopfogning och ny uppdelning är något jag troligen kommer att fortsätta med.

18 oktober 2018

Månen och Mars

Denna kväll bildade månen ett vackert par med Mars, och med blotta ögat såg man den fina kontrasten mellan den röda Mars och den gula månen. Att ta en bra bild är svårt, eftersom månen nu är mycket starkare än för fyra dar sedan. Med 1/15 s (f=200 mm, f/4, ISO 800) syns i alla fall Mars tydligt utan att månen är helt överexponerad.

Här är det ännu viktigare med HDR-reduktion, och jag fortsätter mina experiment med EasyHDR. Programmet gör ännu inte vad jag vill, dvs få med detaljer från de korta exponeringarna. Här är månen förstorad med 1/1000, 1/2000 och 1/4000 sekunds exponering.

Så småningom har jag i alla fall fått fram en ‘principbild’ med HDR, där man ser en del detaljer på den ljusa delen, men ändå anar jordsken och stjärnor. Bilden är dock ännu ganska ful, med en ‘halo’ som verkar omöjlig att få bort.

En annan variant skippar jordskensdelen och har mer detaljer på månskivan. (Den konstiga randen av det ljusa området beror på att jag mkt slarvigt redigerat bort de gröna reflexerna)

Annars experimenterade jag med att montera min 10×50 fältkikare på ett rejält stativ. Det är förstås ett stort lyft jämfört med att som jag brukar stå eller ligga och luta den mot kroppen. Problemet är att det är så känsligt hur man sitter/står i förhållande till stativet att man bara kan göra små rörelser innan man får justera både stativ och ställning. Det går, men det tar på sätt och vis bort hela idén med en fältikare för snabb överblick. Men om man vet vad man vill titta på kunde man se mycket, denna kväll, inte minst månen! Jag blev faktiskt mycket överraskad hur många detaljer som syntes med bara 10 gångers förstoring (och ledsen att inte kunna filma från kikarplatsen). Både Clavius och Sinus Iridum sticker ut över terminatorn, med Copernicus som en ljus prick mitt på. Bland de svagare motiven blev jag också överraskad av stjärnhopen M11, som var mycket ljusare och tydligare än t.ex. M13.

15 oktober 2018

Asteroider och geostationära satelliter

Det är klart och fint (om än lite disigt) kväll efter kväll, men jag nöjer mig med korta utflykter med kameran på iOptronstativet. Med 200 mm brännvidd är de två svaga asteroiderna från i förrgår väl synliga, särskilt med flera exponeringar kombinerade. Här alltså först nr 5 Astraea på en  145 s summabild

Lustigt nog får jag också direkt spår av två geostationära satelliter. De tre paren spår visar förstås att bilden är sammansatt av tre separata exponeringar.

En mer detaljerad jämförelsebild visar tydligt hur Astraea rört sig på två dygn

Även asteroiden nr 12 Victoria syns nu tydligt bredvid Hyadstjärnorna ypsilon och tau Tauri

Här syns den lilla rörelsen mer i detalj

När jag skulle ta bilder av Mira hamnade jag för lågt (glapp i monteringen), men fick i stället åter in bandet med geostationära satelliter, där många verkade starkare än de vid Neptunus och Astraea. Här en summa av två enminutsbilder där satelliterna ritat sina spår

Jag stängde sen av drivningen, så att de flesta satelliterna (s1-s9) blir prickar, men intressant nog är det en grupp av fyra stycken (t1-t4) som tydligt rört sig vinkelrätt mot banplanet

Åtta minuter senare gick jag tillbaka till ungefär samma riktning och såg delvis samma satelliter mot en ny stjärnbakgrund

Neptunus står nu på ett annat ställe av himlen än häromdagen, men där finns förstås också satelliter, det geostationära bandet är i princip täckt varvet runt

Jag hittade förstås till sist den ljussvaga Mira, som i alla fall är tydligt röd

Som sista punkt ville jag kolla om Fomalhaut (alfa i Södra Fisken) möjligen skulle kunna synas i en trädlucka. Det är den ljusstarkaste sydliga stjärnan som man kan se från södra Sverige, med en deklination på -29,6 grader. Bilden med en stjärna vid deklination -29,5 visar att det troligen borde gå att se även Fomalhaut. Vid tiden för bilden befann den sig rakt under HIP 113562, men man kan förstås få den mer precis i luckan. Jag kommer att försöka igen…

 

14 oktober 2018

Månen och Saturnus

Eftersom jag alltid bara klagar på omöjligheten att få realistiska bilder av månen bland stjärnor tänkte jag försöka med något program för HighDynamicRange-bildbehandling. Jag tog alltså bilder av månen nära Saturnus med en lång serie exponeringstider, och med programmet EasyHDR försöker jag nu få fram något bättre än origanlbilderna.

Först tog jag en serie bilder med 70 mm brännvidd. För att Saturnus ska synas krävs några sekunders exponering, och på 6s blev då månen gravt överexponerad, med fula reflexer i objektivet (plus ett flygplansstreck)

Själva månskäran blir bra på 1/1000 s, men då syns förstås inte Saturnus

Kompromissbilden får bli med 1 s exponering. Då syns Saturnus och det fina jordskenet, och skäran är inte totalt överexponerad

Även med 140 mm brännvidd är 1 s en bra kompromiss, och när månen fortfarande är en skära med jordsken är en sån här bild helt okej, dvs HDR-reduktionerna inte så viktiga.

Jag famlar ännu rätt mycket i blindo med EasyHDR, men det gick att få fram t.ex. följande bild, där skäran är mindre överexponerad och man ändå ser stjärnor

Med 200 mm brännvidd missade jag precis Saturnus, men på 3 sekunder får man med en hel del andra stjärnor (och kan ändå se skillnaden på jordskenet och den överexponerade månskäran)

För att få detaljer på skäran krävs mycket kortare exponeringar, här 1/160 resp 1/320 sekund

Med EasyHDR kan man få en bild som bättre motsvarar vad man ser med ögat , dvs med både jordskenet och detaljerna. Jag har dock ännu stora problem med att få delbilderna att överlappa tillräckligt bra (vilket man måste göra manuellt), och det blir fula extra randkontuer.

13 oktober 2018

Helixnebulosan

Denna mycket välkända planetariska nebulosa (NGC 7293) har en  ovanligt stor vinkelutsträckning på himlen, ungefär en halv måndiameter. Ytljusstyrkan är däremot mycket låg, och eftersom den dessutom ligger på 21 grader sydlig deklination är den för svenska observatörer ett knepigt objekt. Jag tror mig ha sett den visuellt i en 11×70 fältkikare (från Lunds observatorium på Jävan?) någon gång på 1970-talet, men har ett tag nu tänkt fånga den på bild här från Granbacken. Jag trodde att vädret skulle behöva vara riktigt helklart, så att man kunde se bra ända ner till horisonten, men efter att den 10/10 ha anat den på en bild full med dismoln gjorde jag nu ett försök igen. Även om himlen var molnfri var den snarast grådisig, och så långt nere mot horisonten såg jag ingenting, vare sig med blotta ögat eller genom kamerasökaren.

Jag hade iOptronstativet och kameran med det vanliga 70-200 teleobjektivet, men insåg att jag med 200 mm troligen skulle ha svårt att hitta den. Med 125 mm gick det dock efter ett par försök att faktiskt ana en svag rundel som måste vara nebulosan

En summa av fem lite bättre centrerade bilder (5 minuters exponering) visar helt klart en stor nebulosa, där man t.o.m. anar lite färger.

Naturligtvis krävs egentligen både bättre väder och längre exponeringar, men nu vet jag att nebulosan är väl inom räckhåll. (Särskilt om jag kunde använda annat än teleobjektiv, men från kikarplatsen är träden mycket för höga…)

Annars tog jag bara några positionsbilder med samma 125 mm f/4 objektiv. Uranus ligger i stjärnbilden Väduren (Aries), liksom den felbenämnda 54 Ceti

Småplaneten nr 5 Astraea kräver egentligen teleskop, men syns i alla fall svagt på denna slarviga (skak) bild

Även nr 12 Victoria (i Hyaderna) är svår att urskilja, och jag ska följa dem vidare med bättre instrument

 

 

10 oktober 2018

Satelliter i Jönköping och Värnamo

Den tidiga kvällen tillbringade jag på Råslättsvägen i södra Jönköping, med en förstås mycket upplyst himmel. Ändå kan man även här fotografera stjärnor och andra himlakroppar: På denna 15 s vidvinkelbild syns både Andromedagalaxen M31 och (minst) två satellitspår

Genom att kolla på heavens-above kan man se att de är från ett kinesiskt raketsteg (CZ-2C R/B) och en rysk satellit (Resurs 1-3), och de finns båda med också på en bild tagen 40 sekunder senare

Det är de närmaste ljuskällorna som stör mest, och om man bara kan skärma bort dem finns både Mars och Saturnus att se mot söder

Kvällen var fortsatt klar, och kring midnatt tog jag en del bilder från Värnamo. Den dåliga fokuseringen på en bild av Neptunus (200 mm teleobjektiv) har som positiv bieffekt att man på en förstoring anar att planeten har en dragning åt grönt som de omgivande stjärnorna saknar

Huvudskälet att peka mot Neptunus var dock återigen att jag visste att bandet med geostationära satelliter syns precis här. Genom att helt simpelt stänga iOptron-drivningen framträder satelliterna som punktobjekt medan stjärnorna (och Neptunus) blir streck. Här syns minst 6 ‘stillastående’ satelliter, medan strecket t1 kan vara någon slags manöver på väg till geostationär bana.

Två ytterligare minutlånga exponeringar visar hur satelliterna ligger kvar medan stjärnorna driver förbi. (Objektet ‘t1’ rör sig snabbt och verkar också variera snabbt i ljusstyrka, som om det roterar utom kontroll).

Asteroiden nr 10 Hygiea har flyttat sig ytterligare ett stycke åt höger i trakten av TX Psc som syns av dessa lite omaka bilder

Sedan kollade jag bara himlens två kändaste variabler. Chi Cygni är ännu oansenlig, men avslöjar sig även i Svanens stjärnmyller genom sin röda färg

Inte heller Mira är nu annat än en svag röd stjärna

Så här dags började himlen kännas för disig för mera observerande så det fick vara allt

 

4 oktober 2018 (morgon)

Avtagande månskära

Efter Uranus-försöken under gårdagskvällen lämnade jag SW200-teleskopet igång, och på morgonen omkring 04.45 fortsatte jag nattens observationer. Teleskopet var fortfarande fullt användbart, trots minusgrader i luften. Det var som sagt den avtagande månskäran som lockade, och jag började med fem 75s-filmer utan Barlow. Reducerade till fem stillbilder kan man så ge dem till Autostitch som kombinerar till en detaljrik skära

Ett estetiskt problem är att bakgrunden blir så ojämn, men om man accepterar att lite av terminatorn blir underexponerad kan man låta mer bli helsvart i bildbehandlingen

Sen var det bara att köra på med Barlow för att om möjligt få mer detaljer. Seeingen var fortfarande rätt dålig, och med bara 25% av 75s-sekvenser använda blev bilderna återigen ganska korniga. Med en ganska aggressiv ‘wavelet’-korrektion visar de ändå förvånansvärt mycket detaljer:

I norr ser vi dubbeltoppen i Philolaus och den stora Pythagoras

Belysningen är sådan att man ser de låga höjdryggarna på Mare Imbrium

Schröters dal vid Aristarchus syns tydligt

Till höger om T.Mayer ligger Copernicus helt i skugga, medan Kepler visar ett ljust strålsystem

Till vänster och nedanför Kepler breder Stormarnas Ocean ut sig. Det lustiga mönstret till vänster om Reiner kan ha att göra med en magetisk anomali som hindrat solvinden att färga månytan mörk.

Närmare terminatorn kastar Riphaeus-bergen långa spännande skuggor

Vi är nu nere vid Gassendi och Mare Humorum. Den lilla (4 km) kratern uppkallad efter Wilhelm Scheele  syns knappt i denna upplösning

På och kring Mare Humorum finns åsar och förkastningar, särskilt tydligt vid Hippalus

Vidare söderut är Hainzel och Schiller tydliga landmärken

medan det är svårt att se detaljerna neråt månens södra horn

Alla detaljbilder går också att kombinera med Autostitch, till en detaljrik mosaik som tål att förstoras. (Som vanligt är där också frustrerande luckor..)

Alldeles på slutet tog jag några bilder med 200 mm teleobjektiv. Månen var nära stjärnhopen Praesepe, men det är som vanligt svårt att få vettiga bilder av en mycket ljus måne bredvid svaga stjärnor. Jag hade (av misstag) kvar inställningen ISO 3200, så även med 1/5000 s blev bilden nästan överexponerad

En 250 gånger längre exponering (1/20 s) visar det starka jordskenet, samt en 6 magnitudens stjärna som ovanligt och turligt råkar befinna sig nära.

Med samma exponering och månen i kanten kan man också ana de ljusaste stjärnorna i Praesepe

Ytterligare 40 gånger längre exponering (2 s) gör månen till en helt rund överexponerad blaffa, och det är bara på den gröna reflexen man ser att den egentligen är en skära. Många stjärnor i Praesepe är nu synliga, där den så snyggt ligger mitt i triangeln delta, gamma, eta Cancri.