Månförmörkelse

Det är alltid spännande när man för en större astrohändelse är beroende av vädret vid en given tidpunkt. Det kan vara fint nära innan eller efter, men det väsentliga är just den timmen eller minuten. Så var det med månförmörkelsen, väderförutsägelserna svävade lite på målet, troligen fint, men inte säkert, och det verkliga vädret sen, fint länge, men sen ett stort dumt moln i sydost. Jag hade spanat ut platsen vid Boulehallen som den bästa fria horisonten, och till min förvåning stod tiotalet andra bilar på parkeringen med samma insikt. Molnet låg dock envist kvar, men möjligen med lite klar himmel under. Men hur vi spanade syntes varken den förmörkade månen eller Saturnus (nedanför till vänster), och många av åskadarna gav upp hoppet och körde hem. Jag har dock lärt mig genom åren att man inte ska ge upp förrän hoppet är helt ute, och även denna gång var det klokt att framhärda. När totaliteten var slut 20.53 kunde man till sist ana en strimma oförmörkad måne i molnen, och sen blev det successivt bara bättre. Jag hade med Megrez-teleskopet på ett fast stativ och kunde visa synen visuellt omväxlande med fotograferande.

Klockan 21.03 är det fortfarande den röda förmörkade delen som dominerar och fascinerar

Drygt 3 minuter senare ser man att det fortfarande finns moln, men ganska tunna och genomskinliga

Klockan 21.16 såg det ut så här med 1/4 s exponering

För att se detaljerna på den oförmörkade delen av månen måste man minska exponeringen drastiskt, och med hundra gånger kortare exponering är skuggan bara svart och tycks betydligt större än på den nästan samtidiga bilden ovan

Här syns samma fenomen omkring 21.24, detaljbild med 1/1500 s exponering

och samma vy med 1/8 s

Vårt öga kan kompensera mycket bättre för stora ljusskillnader, så direktvyn genom ett teleskop är mycket bättre än någon bild kan göra rättvisa.

Ju mer oskuggad måne som kommer fram, desto svårare att se något av skuggan. Här 21.37 först en bild av detaljerna på månen (1/2000 s exponering)

och sen vyn med 1/10 s

Går man upp till 1/2 sekunds exponeringstid dominerar månljuset helt, och visar varför det är så svårt att ta bilder med en fullmåne bland stjärnor. Här syns i alla fall några stjärnor ett stycke ifrån det värsta ljuset. Här ungefär gav jag upp månobserverandet.

Saturnus befann sig som sagt på samma del av himlen, och med kortare brännvidd (85mm) syns de på samma bild. Jag orkade inte ställa upp ett annat stativ för kameran, men med högt ISO (3200) räckte 1/2 s exponering med kameran stödd på kikarstativet. Månen är bara en blaffa, men vi ser Saturnus nere till vänster bredvis några stjärnor i Fiskarna.

Jag tog också några bilder av Saturnus genom kikaren. Brännvidden är för kort för att visa ringarna, men på en förstoring kan man i alla fall se de två ljusaste av Saturnus månar, Titan och Rhea, som båda råkar befinna sig optimalt långt från planeten sett från oss.

Utom att det förstås hade varit intressant att även se den totalfömörkade månen känns det alltid så mycket bättre att ha sett något alls än om molnen hade legat kvar! Nästa totala månförmörkelse inträffar faktiskt precis på nyårsafton (31/12) 2028.