13 maj 2024

Skymningstest

Asteroiden nr 84 Klio råkar just nu passera när den ljusa stjärnan Algorab (delta i stjärbilden Korpen), och före 23.30 finns en liten trädlucka där jag kan ta bilder av den med Megrez-teleskopet.  Då är himlen fortfarande ljus, solen knappt 12 grader under horisonten, och jag var nyfiken på om det skulle gå att få en bild med stjärnor ner till 14:e magnituden.

Med ISO400 kunde jag inte exponera mer än 30 sekunder, och på bilderna syns bara ljusa stjärnor, HIP 61236 har V-magnitud 7,6.

En DSS- summa av 10 exponeringar visar att de svaga stjärnorna ändå finns där

och på ett litet utsnitt kan man faktiskt (till min förvåning) tydligt se Klio, magntiud 13,6!

Vädret verkar stabilt, så jag hoppas kunna upprepa i morgon kväll.

För skoj skull pekade jag sen mot chi Cygni. På en sån här färgbild kan man inte göra annat än mycket grova magnitudskattningar, men chi ligger i alla fall nånstans mellan K-stjärnorna HIP 97930 (V=6,93, B-V=1,89) och HIP97957 (V=7,65, B-V=1,95)  och som sagt på väg uppåt i ljusstyrka.

En bild mot Norra Kronan visade att heller inget hänt med den rekurrenta novan T CrB, här på ett utsnitt av en 60s summabild.

Till sist kunde jag inte låta bli att ta några bilder av Sombrerogalaxen M104, som jag råkade veta ligger på samma deklination som Spica, men 45 minuter västerut. Det var nu lite mörkare, men även på en bild med 84 s exponering  är den med denna korta brännvidd (360mm) mycket liten och oansenlig.

På ett utsnitt från en 5-minuters summabild kan man dock ana det karakteristiska utseendet med ett centralt stoftband lite under den ljusa kärnan. De fyra stjärnor till höger som ser ut som en liten grupp har inget med varandra att göra. Avstånden är från vänster till höger(enligt Gaia) 666, 1420, 1430 och 77 ljusår, och de två vid 1400 rör sig i helt olika riktningar. Galaxen ligger sen långt bortom Vintergatan, ca 30 miljoner ljusår från solen.

 

 

 

 

 

17 mars 2024

Komet+asteroid

Himlen var full av dismoln i stråk, upplysta av halvmånen, men det gick att vänta ut det värsta. Kameran med 200mm-objektivet är otymplig på iOptronmonteringen, och det krävs att man kan dra åt alla skruvar med iskalla fingrar. Det blev en hel del missar, men tillräckligt många användbara bilder för att visa en fortsatt fin komet12P.

Allra först pekade jag på Jupiter för fokusering, och bara 2 sekunders exponering räckte för att ge en ljus himmel. Stjärnan sigma Arietis var den som Jupiter rundade i augusti/september  förra året innan oppositionen och nu alltså snart passerar igen.

På en halv sekund ser man tre månar plus en 7,5 magnitud stjärna, nästan möjlig att ta för en svag måne.

De första kometbilderna på ljus himmel vill DSS inte summera alls, pga för få stjärnor. Nästa bild är en summa av tio stycken 15s-bilder som tydligt visar disproblemet.

Sex 30s-bilder visar kometen på väg ner i en trädtopp, så här bytte jag observationsplats

Från det nya stället kunde jag ta några fler bilder, här en 5,5-minuters summa med några stjärnidentifieringar.  Lite oväntat befinner sig kometen  i det övre vänstra hörnet av Fiskarnas (stora) stjärnbild.

Merd totalt 7,5 minuters exponering ser det ut så här, helt OK med tanke på vädret!

På slutet lyckades jag få fast kameran även i riktning kappa Geminorum, dvs där asteroiden nr 71 Niobe fortfarande befinner sig. Jag tog bilder av den med Megrez-teleskopet den 7 /3, och det skulle nu gå att få en andrabild.  Det fungerade bra, man kan se hur Niobe rört sig mest söderut på väg at svänga vänster efter oppositionen som var redan 21 januari.

Jag var osäker på exakta positionen och tog bilder i två omgångar. På mosaikbilden syns en tydlig liten stjärnhop, som jag har kollat är  NGC 2420, en ganska gammal hop omkring 8000 ljusår bort.

Helt klart en lyckad kväll, om än kall.

6 mars 2024

Komet och småplaneter

Det verkade bli en lika klar kväll och jag skulle alltså bara starta i tid med kometen rätt orienterad. Men när man tror att man vet hur man ska göra så strular det. Kameran på högkant var omöjlig att sikta genom, och när jag hade kometen i bild blev jag osäker på upp och ner, och när jag väl ökat ISO-värdet så att jag såg svansen blev jag osäker på vilka finrörelser som hade vilken effekt osv…Kort sagt tog det alldeles för länge innan jag kunde börja ta bilder.

Jupiter fick förstås bli fokushjälp, och på 2 sekunder ser man månarna fint

Det blev bara tio kometexponeringar, summa 12,8 minuter, men ändå en spännande bild av den långa svansen.

Efter gårdagens fina Orionbild gav jag mig på Rosettenebulosan, ett annat svårt och svagt objekt som jag knappt fått till förut. Och även nu blev resultatet över förväntan, summaexponeringen oplanerat samma som för kometen 12,8 minuter

För att untyttja det fungerande teleskopet gav jag mig lite senare ut för att försöka leta upp asteroider. Det är dumdristigt att använda så lång brännvidd, men väderleksrapporten ger chans för klart även följande nätter för uppföljningen….

Principen var alltså att utgå från ljusa stjärnor, först Regulus. Nära nedanför till höger fanns asteroiden nr 46 Hestia, mitt f.n. lägsta oobserverade nummer. Hestia syns svagt redan på en 30s-bild

och jag har fler att kombinera.  Näst lägst saknat nummer är 58 Concordia, som även den skulle gå att hitta från Regulus. Jag tycks dock ha vridit plus i stället för minus i deklination och alltså hamnat helt fel men ändå inte! I detta fält ligger nämligen en ytterligare asteroid på min lista, 83 Beatrix. Den är såpass ljusstark att den går att få även på 85mm-bilder, men med här alltså av lustigt misstag

Med möda lyckades jag sen peka på eta Leo ovanför Regulus, där nr 100 Hekate är marginellt skönjbar på en enkelbild (men bör synas bättre på en 5-bildssumma).

Sen hade jag ett par positioner som onödigt nog skulle utgå från Pollux. Jag hade glömt hur svårt det är att sikta uppåt, och på första försöket kom jag till Castor i stället. Jag reagerade dock på den för blå färgen, och lyckades backa ner till Pollux. Precis intill Pollux befann sig nr 128 Nemesis

men viktigare var det låga numret nr 66 Maja en bit bort i Kräftan. Den har magnitud 13,7 och syns inte lätt på en enkelbild, men förhoppningsvis på en summa av fem. Jag återkommer när jag har tagit andrabilder av asteroiderna.

 

4 mars 2024

Komet och hästhuvud

Det blev äntligen  en oväntat  klar kväll, och jag ville ta fler bilder av komet 12P Pons-Brooks. Jag orkade inte försöka med den stora tuben, eftersom det är svårt nog med Megrez-teleskopet. Jag visste inte heller hur lång tid jag hade på mig innan kometen sklle försvinna i träd, så jag började så fort jag kunde se några stjärnor. Efter fokusering på Jupiter pekade jag på alfa Andromedae, och sen via inställningscirklarna på 12P, som fanns i fältet direkt.

Jag tyckte kometen var för nära kanten, och lyckades centrera bättre, vilket visade sig vara förhastat…

Jag kunde ju inte tänka mig att svansen skulle vara så framträdande, men redan på en 8,5 minuters summa av de första 30s-bilderna ser man att svansen tycks fortsätta ut över bildkanten

Vid teleskopet märkte jag inget förrän det blivit så mörkt att jag vågade exponera en minut eller mer. Då anade jag den långa svansen och justerade inriktiningen tillbaka till ungefär det första läget, men lite för sent. Kometen närmade sig en grantopp, och omkring 19.45 fick jag avbryta. På den sista 10,5-minuters summabilden syns egentligen inte mycket mer svans, bara att jag inte borde ha centrerat.

Bilderna är än så länge slarvreduktioner, och i nästa steg ska jag försöka använda alla delbilder jag har. Det kräver dock att man kompenserar för kometens långsamma rörelse åt vänster i fältet. Jag hoppas också på en ny chans när jag kan lägga kameran på högkant.

Tillägg 21/3: En summabild med 18 minuters exponering och kompensering för kometens rörelse visar inte mycket mer och svansen ser inte smalare ut?

medan de sista 5,7 minuterna visar att det var synd att jag inte kom på tidigare att lägga huvudet i kanten. (Grantopp t.h!)

Jag har ju knappt tagit vinterns slentrianbilder mot Orion, så nu passade jag på att ta ganska många exponeringar mot Flame- och Hästhuvudnebulosorna. Kvällen var uppenbart helklar, för en 14-minuters summabild är nästan den bästa jag tagit. (En ful rund skräpfläck på detektorn uppe till vänster syns även på kometbilderna, får jag retuschera bort…).

En 34s Jupiterbild säger bara att Jupiter är ljusstark

medan 1/2 sekund räcker för månarna

Jag ska vid tillfälle jobba mer med bilderna, men det känns roligt att visa kometen medsamma…

 

5 januari 2024

Klart igen

Det blev en till klar kväll, bara ännu kallare (-13) och motigare att gå ut i. Med värmepåsar för händer och fötter gick det att försöka reprisera gårdagens bilder, men det var mer tvång än nöje att vara ute i natten. Första anhalt Jupiter, en 2-sekundersbild av månar plus  stjärnor  närheten. (Det syntes inga spår av den ovala halon från igår).

Sen gick jag på asteroiden Melpomene nära delta och gamma Ceti. Vi ser att den har rört sig lite uppåt åt vänster relativt läget i går.

Nära Hyaderna befann sig 65 Cybele och 95 Arethusa, som man måste leta sig fram till på summabilder. Cybele är egentligen nu för svag för denna enkla kamerautrustning, men kan med mycket vilja urskiljas i stor förstoring. Den 5/1 har den lämnat sin plats från den 4/1 och ligger nästan dold under stjärnan GSC 1235:84. De ovala stjärnbilderna beror inte på dålig följning utan på dålig bild i kanten av bildfältet.

Arethusa är ljusstarkare, men ändå lite svår att se på den betydligt sämre bilden från 4/1. Rådata är samma två bilder som för Cybele, men eftersom Arethusa hamnade i mitten av bilden är stjärnorna snyggt runda.

Med Vesta slarvade jag båda dagarna. Bilden från 4/1 är ur fokus och den 5/1 råkade jag skina rött pannlampsljus in i objektivet.

I fältet vid beta Tauri fanns alltså dels den ljusstarka asteroiden nr 9 Metis

dels nr 37 Fides, som jag igår var lite osäker på hur nära beta den fanns. Med dagens bättre bildkvalitet är tvekan borta, men det är väldigt tydligt hur viktigt det är att ibland kolla fokus.

Sen var frågan om också nr 108 Hecuba kunde identifieras på summabilderna av fältet, men det är svårt redan på dagens bild och omöjligt på gårdagens suddiga. Jag kanske kan ta fler bilder med ett större objektiv.

I fältet kring gamma Gemini var det lätt att hitta asteroiden nr 5 Astraea

För nr 48 Doris var gårdagens bild i suddigaste laget, men identifieringen är ändå  säker.

Sen var det frågan om nr 72 Feronia skulle gå att hitta på den gamla summabilden. Det är på gränsen, men jag godkänner den också.

Så många asteroider i stöten har jag sällan identifierat från så få fält, men bara tre är ”nya” för mig, Cybele, Feronia och Arethusa, alla på 100-listan.

En klar vinterkväll blev det förstås fler bilder av Orion, denna gång utan de ovala aurelolerna. Redan en summa av fyra 30s-bilder är fin

och med 9 bilder (6,4 minuters exponering) blir det centrala området nästan lika imponerande som på bilder med teleskop. (Jag inser att jag lite monomant siktar här så fort Orion är uppe, men fältet är vackert!)

4 september 2023

Månen vid Jupiter

Det blev lagom klart till detta trevliga möte mellan månen och Jupiter, men myggen la sig i och gjorde kvällen mindre njutbar. Jag hade först det vanliga 85mm-objektivet och tog bilder med drastiskt olika exponeringar. Det är ju tyvärr så att det som man ser med ögat, en 71% belyst måne ovanför en stark Jupiter, inte alls ser ut så på bilder. Med kort exponering (1/500 s) ser man månen bra, och egentligen Jupiter också, det är bara det att Jupiterskivan är så liten att den knappt syns

Med hundra gånger längre exponering (1/4 s) blir Jupiter stark, men månen helt överexponerad

Om man försöker exponera för att se stjärnor (8 s) dränker månskenet allt. Här ser vi hela 85mm-synfältet, bilderna ovan är beskurna.

Saturnus vandrar sakta åt höger i Vattumannen efter oppositionen den 27 augusti. Molnen vid horisonten lyses upp av månskenet.

På ett utsnitt ser man Saturnusmånen Titan som gått nästan ett varv (P=15,945 d) sedan den 21 augusti när den syntes i liknande läge

Den vanliga variabelkollen visar att chi Cygni fortfarande syns bra på en (förstorad) 85mm-bild

och att R CrB fortsatt är tillbaka i sitt ljusa läge

Jag har ju snöat in på att observera asteroider, så jag har hunnit glömma hur kraftfullt det lilla 85mm-objektivet är även för ljusstarka djuprymdsobjekt. En förstorad 30s-exponering visar klothopen M13 med enskilda ljusstarka stjärnor i kanten.

Den stora galaxen M101 är lätt att hitta i triangel ovanför de två bakersta stjärnorna i Karlavagnens tistelstång.

En förstorad 30s-bild visar att den finns där, men (förstås) inga detaljer.

En 120 s DSS-summa är som vanligt fulare, men visar mer tveklöst att galaxen finns där. Det behövs mycket längre exponeringstid (och helst längre brännvidd) för att få en intressantare bild.

En bild av asterismen till vänster om beta i Ormbäraren visar var man har Barnards stjärna, men den ska förstås observeras med längre brännvidd när man åskådliggör den snabba egenrörelsen.

Eftersom månen och Jupiter var såpass nära varandra bytte jag sen till ett 200 mm objektiv. Jupiter syns nu tydligt redan med 1/125 s exponering, innan månen blivit för överexponerad.

Vid 2 sekunder tycker man sig se Jupiter med 4 månar,

men som jag redde ut i augusti är det stjärnan sigma Ari som luras. Den 21 augusti stod Jupiter precis vid stjärnan, och rörelsen åt vänster har sedan saktat in så att den nu precis nått vändpunkten. Den 17 september kommer den åter att passera Jupiter, så den kan agera falsk måne i  flera veckor till. Io (J1) är dold nära till vänster om skivan.

Med 15 s exponering kan man urskilja några få svaga stjärnor, men även en långt ifrån full måne är ett stort hinder om man vill fotografera stjärnor!

När jag sen skulle ta bilder av Saturnus med 200mm-objektivet hade jag mycket frustrerande råkat komma åt fokuseringen. Ljusa stjärnor blir iofs tydliga, men alla svagare är borta. Jag bestämde mig att försöka igen nästa klara kväll.

 

21 april 2023

Asteroider och galaxer

Efter en mellandag med lite moln var kvällen åter helklar, men jag har börjat inse att det aldrig kan bli så mörka himlar som när vi flyttade hit för 15 år sen. Jag körde igång Megrez-teleskopet, och letade mig via M67 fram till fältet med 59 Elpis. Jämförelsebilden visar den förväntade snabba rörelsen framåt, eftersom oppositionen var redan 6 februari.

Till nr 61 Danae kom jag via skalor från Regulus, och den rör sig ännu sakta i retrograd led, efter oppositionen 7/3.

Sen var det bara att ta bilder rakt  mot beta Virginis där både 73 Klytia och 190 Ismene skulle vara synliga. När jag nu kollar visade det sig att jag  i hastigheten pekat för högt och fått in ny Virginis i stället, utan asteroider! Det var tråkigt, för nu slår det fina vädret om och jag kan ha svårt att få till en andrabild.

Nr 114 Kassandra fick jag på bild med 85mm-objektivet den 18/4, och tog nu en andrabild genom Megrez

Jämförelsen är lite haltande, men det är ingen tvekan om identifieringarna.

Jag tog några halvhjärtade bilder från Virgohopen, med dåligt fokus, men det blev lite andra fält än förut

 

Med Norra Kronan högt på himlen passade jag på att ta  Megrezbilder av asterismerna som jag använder för att hitta R och T CrB, för användning om/när de ändrar sig.

Sen kunde jag inte heller låta bli att ta bilder av Vega

och den lillla gröna Ringnebulosan (M57)

Till höger om Spica ligger min favoritgalax M104, Sombrero, och jag väntade medan den kom fram bakom träden i söder. Det är lite för lågt på himlen, men en 10-minutersbild visar den tydligt

Med stora instrument är M104 en fantastisk ljusglob med en ekvator av mörka stoftmoln, och förstoringen här från bilden ovan ger i alla fall rätt antydan. Jag trodde faktiskt inte att jag så här lätt kunde se stoftbandet!

Sen väntade jag vidare på att också småplaneten 162 Laurentia till vänster om Spica skulle komma fram, men det tog sån tid att jag ändå tog de flesta bilderna genom trädgrenar. En summabild smetar ut så att de flesta stjärnorna ändå syns, inklusive Laurentia som jag också observerade med 85mm-objektivet den 18/4.

Även dessa jämförelsebilder blev väldigt omaka, men man kan lätt identifiera Laurentia även på 85mm-bilden. Den är precis i opposition (20/4), och rör sig alltså i retrograd led åt höger.

Kvällen var mild och fin, och även om en del hakade upp sig är jag mycket nöjd!

 

19 april 2023

Megrez igen

Klart kväll efter kväll, och inte iskallt, så det var bara att sätta igång teleskopet igen, när jag har vanan inne. Eftersom jag inte orkar försöka få goto att fungera är mitt sätt att hitta att utgå från en ljusstark stjärna och justera enligt grova inställningscirklar. Det fungerar bra, OM jag hittar den ljusa stjärnan. Vissa går bra, andra, som Regulus hamnar i fel läge för kroppen, så man tvingas avbryta för att inte få akut sendrag eller ryggskott.

I stort kunde jag iaf göra vad jag hade tänkt, först då en andrabild av 56 Melete vid M67.

Jämförelsebilden visar att Melete  så här långt efter sin opposition (7/2) rör sig snabbt åt vänster på himlen. Jag inser också att jag med Megrez-bilder lätt når magnitud 14, dvs jag kan börja beta av fler låga asteroidnummer även vid ogynnsamma oppositioner.

Jag tog fler bilder av M67 och i kombination med bilderna från 17/4 kunde jag få en mosaikbild med 11 minuters exponering som placerar hopen lite tydligare bland stjärnorna i Kräftan.

Lite norr om M67 befann sig 59 Elpis. Jag slarvade så att jag bara fick en användbar exponering, men Elpis syns bra.

När jag äntligen fått in Regulus räckte det att vrida i rektascnsion för att få in den ”andra” Leotripletten (M95+M96+M105) plus flera mindre galaxer. Satellitspårenom är verkligen störande!

Först tillbaka till Regulus och sen nya inställningar mot nr 61Danae, gick också bra.

I samma fält som beta Virginis finns nr 73 Klytia och faktiskt också nr 190 Ismene (mkt nära en stjärna)

Och precis vid Porrima fanns nr 138 Tolosa, och vi ser hur den fortfarande backar efter oppositionen 3/4.

Sen körde jag Virgogalaxerna till höger om eps Vir i repris, för att få  snyggare jämförelsebilder för 194 Prokne. Det första synfältet, nästan 7 minuters exponering,  passade (mest av tur)  precis både för Prokne och Markarians kedja (upp åt vänster från M84 och M86).

Bilden från 17/4 var bara med 90 sekunders exponering, men det är inga problem att se hur en ganska ljusstark Prokne fortfarande backar efter oppositionen 27/3.

Sen trodde jag att jag körde uppåt för ett nytt galaxfält, men det visade sig ligga åt höger i stället, precis utan överlappning. Där fanns inte så många stora galaxer, men många mindre samt den intressant kanställda NGC 4216.

DeepSkyStacker är inte så bra på mosaiker, men den här kombinationen av bilder från 17/4 och idag ger en bra överblick över de centrala delarna av Virgo-hopen. (Bilden ovan ska också in nära till höger).  Hopens många  galaxer ligger typiskt ca 50 miljoner ljusår från solen.

Jag har aldrig fått till det med galaxobserverandet, eftersom det kräver så långa exponeringstider. Det här är den bästa överblick jag fått hittills, tack vare småplaneten 194 Prokne…

 

17 april 2023

Omväxlande kväll

Först kände jag att jag måste ha gårdagens missade bilder av Venus i det vackra läget ovanför Plejaderna och Hyaderna, och testade från trädgården. Det gick precis, om jag väntade till rätt ögonblick (22.10) klarade Aldebaran trädet och Plejaderna taket

Från en utsiktpunkt längre uppåt skogen kunde jag få 85mm-bilder med antingen Venus+Hyaderna

eller Venus+Plejaderna

Kvällen var klar och ändå rimligt mild, så jag satte ffg på länge igång monteringen med Megrez-teleskopet. Jag hade kollat asteroiden nr 56 Meletes läge 5 grader norr om stjärnan eps Hya, som jag alltså först fick leta upp. Sen vred jag med inställningscirklarna 5 grader norrut och började exponera. Först när jag såg bilden insåg jag att nästan precis där ligger den stora stjärnhopen M67! Trots att Melete är av magnitud 14 syns den direkt med en minuts exponering

men jag fortsatte förstås med flera för stjärnhopens skull. En 5-minuters  DSS-summavisar en ovanligt gammal (4 miljarder år) öppen stjärnhop.

Sen skulle jag bara lite uppåt och till vänster för att komma till nr 59 Elpis, men måste ha vridit höger i stället, och där fanna inget att se just nu…

Nästa asteroid skulle jag hitta via Regulus, men fick problem där också, så det fick bli direktbild mot Porrima, gamma i Jungfrun, där nr 138 Tolosa  så praktiskt håller till

Jag hade kollat upp positionen också för klothopen M3, som jag lätt fick i fältet utgående från eta Boo. Jag vågade inte försöka centrera utan körde bara fem exponeringar på totalt 6,6 minuter.  M3 är en stor klothop, och summabilden visar många stjärnor i utkanten av den oupplösta mitten. Avståndet till M3 är omkring 32000 ljusår.

På slutet fick jag för mig att sikta mot Virgohopen för att kanske hitta fältet med Prokne från i går. Det gick över förväntan, och här först ett fält nära rho Vir ( som med lite överdriven bildbehandling också liknar en galax).  Man lägger genast märke till det växelverkande paret NGC4567/8 som tillsammans kallas Fjärilsgalaxen.

Längre norrut fanns fler galaxer

och som tur var justerade jag sen igen lite söderut och fick precis rätt fält för 194 Prokne

(Galaxfälten överlappar alltså, men DSS vägrar försöka göra en mosaik). Jag ska försöka göra en detaljjämförelse för Prokne, kommer…

16 april 2023

Tjugo minuter med kamera

När mörkret inte kommer förrän 22.30 är det ibland motigt att gå ut. Väderutsikterna talade om fler klara kvällar framöver, så jag lydde min trötthet och satte inte igång något teleskop. Det fick bli den vanliga rutinen med kamera+85mm-objektiv på iOptronstativet, och jag tänkte förstås på Venus i trakten av Plejaderna. När mörkret kommer allt senare på våren är det dock svårt att hinna med. Jag hade felbedömt, och när jag kom ut var Venus  redan skymd av träd. Det var mulet vid närpassagen den 14/4, så Mars är nu klart förbi Mebsuta (eps Gem)

Jag tog några extra exponeringar, och en 160 s DSS-summa visar utom M35 också två avlägsnare  stjärnhopar i det stjärnrika vintergatsfältet.

Jag är mest intresserad av att fylla min asteroidlista med nya objekt, helst med nummer under 100. Detta kräver just nu teleskop, så kvällens försök fick bli några gränsfall med högre nummer som möjligen kan fixas med bara kamera. Det första fältet till höger om epsilon i Jungfrun  innehåller ett hörn av Virgo-hopen, och det går att identifiera nio(!) Messier-galaxer. Asteroiden nr 194 Prokne  har hamnat mitt i smeten, men jag tror den går att identifiera.

Sedan hade jag spanat in två fält nära Spica. Ovnför till höger borde nr 270 Anahita gå att hitta, och fastän svag verkar den finnas på sin förväntade plats. Här går också bandet med geostationära satelliter tvärs över fältet, och man ser två spår för varje, på denna summa av två 43s exponeringar. Precis i kanten till höger skymtaar vi också M104, den stora Sombrerogalaxen.

Nedanför till vänster om Spica fanns nr 162 Laurentia, men oturligt nog låg den så nära en ljusare stjärna att den inte går att identifiera. Med magnitud 12,4 var den nog ändå för ljussvag för att kunna observeras såpass lågt på himlen(sa räven…). Inte heller den fjärde asteroiden jag valt, nr 145 Adeona, är egentligen ljusstark nog för kameran, men den syns i alla fall i ett fält ungefär mitt emellan Spica och Arkturus.

Sen tog jag bara standardbilden av R och T CrB där inget har hänt…