Månen vid Jupiter

Det blev lagom klart till detta trevliga möte mellan månen och Jupiter, men myggen la sig i och gjorde kvällen mindre njutbar. Jag hade först det vanliga 85mm-objektivet och tog bilder med drastiskt olika exponeringar. Det är ju tyvärr så att det som man ser med ögat, en 71% belyst måne ovanför en stark Jupiter, inte alls ser ut så på bilder. Med kort exponering (1/500 s) ser man månen bra, och egentligen Jupiter också, det är bara det att Jupiterskivan är så liten att den knappt syns

Med hundra gånger längre exponering (1/4 s) blir Jupiter stark, men månen helt överexponerad

Om man försöker exponera för att se stjärnor (8 s) dränker månskenet allt. Här ser vi hela 85mm-synfältet, bilderna ovan är beskurna.

Saturnus vandrar sakta åt höger i Vattumannen efter oppositionen den 27 augusti. Molnen vid horisonten lyses upp av månskenet.

På ett utsnitt ser man Saturnusmånen Titan som gått nästan ett varv (P=15,945 d) sedan den 21 augusti när den syntes i liknande läge

Den vanliga variabelkollen visar att chi Cygni fortfarande syns bra på en (förstorad) 85mm-bild

och att R CrB fortsatt är tillbaka i sitt ljusa läge

Jag har ju snöat in på att observera asteroider, så jag har hunnit glömma hur kraftfullt det lilla 85mm-objektivet är även för ljusstarka djuprymdsobjekt. En förstorad 30s-exponering visar klothopen M13 med enskilda ljusstarka stjärnor i kanten.

Den stora galaxen M101 är lätt att hitta i triangel ovanför de två bakersta stjärnorna i Karlavagnens tistelstång.

En förstorad 30s-bild visar att den finns där, men (förstås) inga detaljer.

En 120 s DSS-summa är som vanligt fulare, men visar mer tveklöst att galaxen finns där. Det behövs mycket längre exponeringstid (och helst längre brännvidd) för att få en intressantare bild.

En bild av asterismen till vänster om beta i Ormbäraren visar var man har Barnards stjärna, men den ska förstås observeras med längre brännvidd när man åskådliggör den snabba egenrörelsen.

Eftersom månen och Jupiter var såpass nära varandra bytte jag sen till ett 200 mm objektiv. Jupiter syns nu tydligt redan med 1/125 s exponering, innan månen blivit för överexponerad.

Vid 2 sekunder tycker man sig se Jupiter med 4 månar,

men som jag redde ut i augusti är det stjärnan sigma Ari som luras. Den 21 augusti stod Jupiter precis vid stjärnan, och rörelsen åt vänster har sedan saktat in så att den nu precis nått vändpunkten. Den 17 september kommer den åter att passera Jupiter, så den kan agera falsk måne i  flera veckor till. Io (J1) är dold nära till vänster om skivan.

Med 15 s exponering kan man urskilja några få svaga stjärnor, men även en långt ifrån full måne är ett stort hinder om man vill fotografera stjärnor!

När jag sen skulle ta bilder av Saturnus med 200mm-objektivet hade jag mycket frustrerande råkat komma åt fokuseringen. Ljusa stjärnor blir iofs tydliga, men alla svagare är borta. Jag bestämde mig att försöka igen nästa klara kväll.