Uppföljning 2 (sen 16/2 som ligger fel under mars…)

Det kalla högtrycket låg kvar, så jag kunde köra en tredje kväll med samma utrustning och samma mål. Jag behövde en ytterligare observation av nr 70 Panopaea och nr 127 Johanna, vilket nu kändes mycket görbart. Jag råkade komma ut precis när Orion passerar den enda trädluckan där nebulosan är observerbar, så jag ville förstås ta några bilder av den också. Monteringen gick till synes bra att starta, men bilderna visade att den stod still, bara stjärnspår. Det var förstås väldigt frustrerande, men jag var beredd, och efter ett par omstartsförsök fungerade det, och jag kunde få mina Orionbilder. Det är samma motiv vinter efter vinter, men man tröttnar inte. Brännvidden 200 mm är precis lagom så att man utom den stora nebulosan får med ’Flame’- och (marginellt) Hästhuvudnebulosan uppe till vänster.

Men det var asteroidbilderna som var det viktiga, så först alltså Johanna i trakten av gamma Leo. Den är preci2 i opposition och hade synts även på 85mm-bilder, så jämförelsebilden här är ovanligt tydlig.

På min 4,5 minuters summabild kan man nära gamma Leo också svagt urskilja det intressanta växelverkande galaxparet NGC3226/7 (Arp 94)

Från Johanna gick jag igen med inställningscirklarna till Panopaea, och kunde även för den göra en tydlig jämförelsebild. Lustigt nog anas på detaljbilderna ett ytterligare galaxpar. Dessa två växelverkar inte direkt, men ligger båda ungefär lika långt från jorden, ca 80 miljoner ljusår.Vi har alltså i samma lilla fält Panopaea ca 18 ljusminuter bort, så 5 miljoner gånger avlägsnare stjärnan HIP47652 omkring 190 ljusår bort, och så 400000 gånger avlägsnare igen de två galaxerna…

Tre asteroider tog tre kvällar och en del möda, men samlar man så samlar man, och de lättare är nu fixade. Jag saknar nu bara tre nummer under hundra, men nr 99 Dike kommer inte att bli möjlig att observera förrän hösten 2026