17 november 2025

Lyckad repris

Jag behövde en omgång andrabilder för de asteroider jag fångaden den 14/11, och dagen var solig. När jag kollade 19.15 var dock himlen grå, likaså 20.00, så jag hade börjat ställa in mig på fiasko när jag tittade igen efter 21. Men trägen vinner, då lyste stjärnorna igen, och jag gick ut med de vanliga grejorna (85mm objektiv, Ioptron-stativ). Jag behövde i stort sett köra samma schema som den 14/11, och med lite mildare luft (avkylningen dämpad av molnen) gick det nu ganska lätt.

Först alltså 444 Gyptis i Saturnusfältet. Långt från oppositionen den 22/9 har den hunnit bli ganska ljussvag, men syns i alla fall tydligt på jämförelsebilderna. Rörelsen hade också (lite oväntat för mig) hunnit återgå till direkt (åt vänster).

På en kortexponering kan vi se att Saturnus själv rört sig lite åt höger jämfört med 14/11, men framför allt syns nu den stora månen Titan. På mina 85mm-bilder är den oftast synlig på ena eller andra sidan planeten, men 14/11 råkade den vara för nära och därmed försvunnen i bildens överexponerade skiva (som förstås är mycket större än den riktiga planeten).

Med en bra placerad bakgrundsstjärna ser vi också tydligt hur Neptunus rört sig på dessa tre dygn

Sen har vi Ceres där jämförelsebilden visar hur den rört sig från nedanför till vänster till ovanför till höger om en dubbelstjärna som man precis kan urskilja om man förstorar bilden från 17/11. Högerrörelsen är på väg att böja av i en sväng uppåt och sedan åt vänster eftersom oppositionen var redan 4/10

Med Svanen på väg neråt i nordväst passade jag på att ta några bilder mot den långperiodiska variabeln chi Cygni. På de tre månaderna sen 13/14 augusti har den alltså sjunkit rejält i ljusstyrka, och fallet kommer att fortsätta länge än.

Den roligaste av kvällens småplaneter är Eros vid M31, men också den svåraste att sikta mot (högt!).  Jag tog många bilder, och här ser vi M31 som man brukar leta upp den via beta, my och ny Andromedae.

För att säkert få med Eros fick jag sikta ännu lite högre

Jämförelsebilden visar tydligt hur Eros rört sig

Nr 471 Papagena är så ljusstark att det var ovanligt lätt att se rörelsen

I samma del av Valfisken finns den röda variabeln Mira, som efter sitt senaste minimum nu börjat öka i ljusstyrka

Den sista småplaneten 104 Klymene är den enda nya med ett nummer under 125, vilket kanske är ett realistiskt mål för en komplett samling(?). Med ett såpass svagt objekt är det alltid lite pyssel innan man hittar rätt  bildutsnitt, men här blev det ovanligt bra med några ljusa Vädursstjärnor som inramning.

Jupiter vandrar sakta vidare genom Tvillingarna

och dagens kortexponering visar åtminstone tre av månarna, Europa osynlig närmare skivan

Jag visste vad jag ville, och kunde utan missöden genomföra bildtagningen på  ungefär 40 minuter. Ibland blir det i alla fall som man tänker sig…

 

 

 

14 november 2025

Klart långt om länge

Det blev inga fler observationer av komet Lemmon, bara gråväder dag efter dag. Men så kom den klara kalluften till sist, och man inser plötsligt att det är vinterhalvår. Jag avstod klokt nog från att försöka sätta igång något teleskop, utan gick ut med miniutrustningen (85mm på iOptron). Det är lätt att klä sig varmt om kroppen, men redan vid -3 är fingrarna problemet. Första kvarten fungerar det, men sen är det en ständig kamp att värma upp dem, pilla på kameran och sen försöka värma dem igen. Det är inte bara obehagligt, utan köldstela fingrar klara helt enkelt inte små reglage. Slut på gnäll, det blev i alla fall ett antal bilder.

Planeten Neptunus finns fortfarande i samma 85mm-fält som Saturnus, och de rör sig båda fortfarande åt höger i förhållande till den karakteristiska rektangeln 27,29,30,32 Psc. Inte förrän i februari nästa år kommer Saturnus till sist att passera förbi Neptunus åt vänster igen.

För ovanlighets skull är månen Titan så nära Saturnus att den är osynlig på en kortexponerad detaljbild, och eftersom ringarna också bara är ett tunt streck ser Saturnus helt rund ut.

Nu var det också så roligt att man i Saturnusfältet också hittar småplaneten 444 Gyptis. Jag tog alltså flera bilder, och på en 4-minuters summa syns den tydligt trots att den bara är av 12:e magnituden.

Asteroid nr 1, numera dvärgplaneten Ceres var i opposition redan i början av oktober, men rör sig fortfarande bakåt i väständen av Valfisken. Det var också ganska nära Saturnus (jmf 30+33 Psc), men opraktiskt lågt, så att man får leta en trädlucka.

Sen hade jag en ytterligare asteroid med lågt nummer, nr 104 Klymene som jag ville försöka observera. På en summa av sju 30s-bilder mot Väduren går den bra att urskilja, och säkert lättare på förstoringar.

Nästa rolighet var att asteroiden nr 433 Eros skulle vara synlig i samma fält som Andromedagalaxen M31. Det var lite knepigt att sikta så högt med kameran (74 grader), men det gick bra till sist. Eros blev berömd år 1900 när den passerade bara 0,15 astronomiska enheter från jorden så att man skulle kunna bestämma ett bra parallaxavstånd till den, och därmed ett absolut värde på den astronmiska enheten. Avståndet vid den nuvarande oppositionen är kring 0,40 astronomiska enheter, dvs fortfarande ovanligt litet. Eros banplan lutar 10 grader mot ekliptikan, men när den kommer så nära ser vi den nu omkring 35 grader över ekliptikan, och alltså norr om M31.

Ytterligare en asteroid med högre nummer, nr 471 Papagena, har en gynnsam opposition nära andra änden av Valfisken. Här slarvade jag med pekningen, men Papagena hamnade lyckligtvis innanför bildkanten.

Utom Orion är det nu dags även för Jupiter. Den strålar starkare än alla stjärnor, under det karakteristiska tvillingparet Castor och Pollux, men här i ett lite anonymare fält. Den rör sig sakta åt höger, och kommer vid oppositionen 10 januari nästan ha hunnit fram till delta Geminorum

En kortexcponering visar bara två månar, eftersom Io och Ganymedes är för nära skivan för att synas.

Även om fingrarna frös fullföljde jag min planering, och är helt nöjd med bilderna. Nu är frågan när jag kan repetera för andrabilder, väderrapoorten talar om ökande molnighet.

 

18 oktober 2025

Komet Lemmon (forts)

En elak förkylning har hindrat mig från längre utflykter, men nu märkte jag att jag faktiskt kunde se komet Lemmon även hemifrån trädgården, så med helklar himmel måste det bli några bilder. Även om jag fortfarande inte såg den säkert med blotta ögat var den uppenbar i en fältkikare, och förstås då på kamerabilder med det vanliga 85mm-objektivet. En 30s enkelbild visar den bland relativt svaga stjärnor i stjärnbilden Jakthundarna (CVn)

Som vanligt tidigt på kvällen (19.47) är det gott om störande satellitspår, här också ett med mycket växlande ljusstyrka (nere t.v -> uppe åt höger eller tvärtom)

Summabilder visar förstås mycket mer, här 4,7 minuter totalt med kameran på ISO 800

Ökat ISO ger skenbart mer detaljer på kortare tid, men en 3,5 minuters summa vid ISO 1600 är inte självklart bättre

Ett utnsitt från summan av alla bilderna (8 minuters exponering) ger till sist en vacker komet Lemmon, med tanke på att bilden bara är tagen med ett 85mm kameraobjektiv.

I kanten av summabilden syns också en liten konstig suddfläck.. Det visar sig vara Messierobjektet M63, en stor spiralgalax omkring 30 miljoner ljusår från solen.

I Norra Kronan händer som vanligt ingenting…

Alla bilder fixade på en kvart, sen in i värmen igen för att fortsätta vårda förkylningen.

11 oktober 2025

Komet C/2025 A6 Lemmon

Komet Lemmon är på väg att bli höstens sevärdhet, och trots tveksamt väder ville jag ta några första bilder av den.  Med ett läge under Karlavagnen i norr går det inte här hemifrån, men inom en km finns ett öppet fält med fri sikt åt nordost. Jag cyklade alltså dit med den vanliga utrustningen (iOptronstativ+ kamera med 85mm-objektiv), och ställde stativet på cykelvägen Problemet var molnen, tydligt upplysta både av Värnamos ljus och en nyuppgången måne. En bild mot Norra Kronan visar problemen, men också att stjärnorna lyste igenom ganska bra, med R och T synliga precis som vanligt

En första bild mot kometen visade direkt att den fanns där i mjölken

särskilt efter bildbehandling av den grava överexponeringen

Så jag fortsatte att ta bilder, med ett lustigt avbrott för en ankommande annan cyklist på vägen. Moderna LED-lampor är extremt ljusstarka, och jag såg hans ljus under flera minuter innan han till sist äntligen passerade så att jag kunde jobba ostört. Jag fick tyvärr rätt snart inse att kometen snarast blev svårare att se, eftersom den minskade i höjd hela tiden.

En summa av de sex första bilderna (med lite växlande bildutsnitt) visar kometen över den värsta molnkanten, och med tydlig svans

Summan av de fem nästa visar kometen längre ner i diset, dvs att det inte var lönt att fortsätta

Slutresultatet får vara en summa av sju bilder, och med tanke på omständigheterna mycket bättre än jag hade förväntat mig. Fokuseringen är lite dålig, men svansen ändå så svag att det inte betyder något.

Nu är jag säker på att komet Lemmon lever upp till förväntningarna.

Tillägg 21/10: Sen jag upptäckte M63 på bilderna från 18/10 har jag kollat en liten suddfläck även på bilden ovan. Det visade sig också vara en avlägsen galax, NGC3675, omkring 50 miljoner ljusår bort. Att jämföra med stjärnan 58 UMa vid 550 ljusår och kometen bara 6 ljusminuter bort…

 

29 september 2025

Fler Saturnusbilder

Om man vill filma Saturnus är det omöjligt med så liten trädlucka som nu, eftersom det är så mycket som ska klaffa med extra datorutrustning. (Det får bli med den något större luckan så småningom). Jag gick nu bara ut för att ta fler bilder med EOS-kameran i primärfokus av teleskopet (f=1000 mm), och det höll ändå på att bli fiasko när deklinationsrörelsen inte fungerade och jag manuellt slarvade bort planeten en lång stund.  När jag till sist fick den i synfältet körde jag bara en massa exponeringstider från 1/250 s till 30s och ägnade resten av tiden i luckan åt visuella observationer. Seeingen var inte särskilt bra, och det var svårt att ens urskilja ringen som ellitptisk och inte bara som ett smalt streck över skivan.

Även om man inte ser några detaljer är det  i alla fall intressant med så korta exponeringar att det faktiskt är Saturnusskivan man ser. Vid 1/250 s och 1/125 s är ringen nästan osynlig, medan den vid 1/60s är uppenbar. Dock ger slutaren mer eller mindre skakningar, och atmosfären stark dispersion (med Saturnus bara 17 grader över horisonten) så att överkanten av bilden blir blå och underkanten röd.

När månen Titan framträder är skivan helt överesponerad, men ringen anas fortfarande. Den näst största månen Rhea är osynligt nära planeten.

Med 6 sekunders exponering kan man se stjärnorna i närheten, medan Saturnus nu bara är en överexponerad skiva, om än lite oval. Sedan 26/9 har Saturnus rört sig klart närmare 24 Psc.

En 75s summabild visar svagare stjärnor och en lustig ”nebulosa” som förstås bara är en reflex i optiken

Alla bilderna tagna mellan 21.03 och 21.06, nästan rekordkort?

 

26 september 2025

Saturnus i teleskop

Det är tre år sen jag observerade Saturnus med SW200-teleskopet, och kvällens korta försök var mest för att få tidtabellen för den mindre trädlucka jag kan använda närmaste tiden. (Så småningom blir det en lite större lucka, men nu bara efter midnatt.) Omkring 21.10 kom planeten fram, och jag kunde med 100 gångers förstoring (10mm okular) se den mycket kantställda ringen och den stora månen Titan. Det påminde mycket om mina första teleskopobservationer av Saturnus för 60 år sedan (september 1965), för två Saturnusvarv sedan…

Sen fick jag ägna en lång stund åt att lista ut hur jag skulle koppla in kameran, eftersom det var så länge sen jag hade den stora kikaren igång. Det var förstås mycket enkelt när jag bara kom på det, men planeten hade nu 21.25 redan börjat komma in i träd igen. Så bildresultatet är klent. Här bara först en 20s-bild som visar planeten och stjärnorna i närheten. (Den 6 magnitudens stjärnan 24 Psc har ett Flamsteed-nummer, medan två 8 magnitudens stjärnor antingen var med i Hipparcossatellitens huvudprogram, HIP…, eller kom med i satellitens genommöntring av svagare stjärnor, TYC…).

På en 2s-bild ser man tydligare två ytterligare månar till vänster om planeten, Rhea och Thetys, medan skivan och ringen fortfarande är helt överecponerade.

Sen blev det inte mer denna kväll, men nu vet jag när jag ska vara beredd.

 

23 september 2025

Gör om, gör rätt!

Efter gårdagens Freia-miss ville jag förstås göra ett nytt försök innan det blev försent genom att asteroiden lämnade det fält jag observerade 17/9. Vädret verkade helklart, och jag hade en förberedd plan: CrB och Klytaemnestra med 85 mm  från 21.45 och sen Freia med 200 mm när den kom till sin trädlucka 22.15. När jag så kom ut möttes jag helt oväntat av en grå himmel utan stjärnor?! Det låg ett täcke av tunna dismoln över i stort sett hela himlen, och jag fick besviket gå in igen och klä av mig de varma kläderna. Jag ville i alla fall inte helt ge upp hoppet, eftersom jag var säker på att molnen var tunna, och när jag kollade igen 22.30 var himlen helt klar!

Jag fick snabbt börja med Freia (innan den skulle försvinna i träd på andra sidan luckan), och hade nu koll på hur den ljusa stjärnan delta Psc skulle ligga i fältet för att Freia skulle vara med ordentligt. Det lyckades precis enligt plan, och jämförelsebilden adderar Freia till min observerade lista av småplaneter. Det saknas nu bara två (62 Erato och 99 Dike) innan den är komplett upp till hundra, men de kan inte observeras förrän hösten 2026.

Med kamera plus 85mm-objektiv på iOptron-stativet kunde jag så ta nya bilder av 179 Klytaemnestra. Den är ganska svag, men har tydligt hoppat ett litet steg åt höger på jämförelsebilden.

Norra Kronan hade nu sjunkit ner bland trädtoppar, men R och T hade oförändrade ljusstyrkor

Sen råkade jag ut för det jag ofta gör när himlen är mörk och klar, märker förvånat några stjärnor som jag inte lagt märke till förut. Nu var det pi Herculis som hade för många svaga stjärnor uppe till vänster, så jag måste ta några bilder för att kolla. Naturligtvis har det alltid sett ut så, men nu fick jag ju på köpet med den stora klothopen M13, som redan med denna korta brännvidd avslöjar sig som en fläck större än en stjärna.

Slutsatser från kvällen:

1. Ge aldrig upp hoppet om klart väder

2. Planera ordentligt i förväg, men var beredd att ändra planen om det behövs

 

 

 

 

22 september 2025

Klart, kallt och slarvigt!

Höstdagjämningen kom med en helklar och kall kväll (med frost på morgonen), och jag ville framför allt ha en ny bild av småplaneten nr 76 Freia. Det blev det nu inte kan jag besviket konstatera när jag tittar på kvällens bilder…

Jag började med 85mm-objektivet och kameran på iOptron-stativet. Saturnus syntes i sin trädlucka, precis i opposition just denna kväll, liksom även Neptunus. Utan omtanke körde jag 30s-exponeringar, vilket med slarvinställt stativ ger onödigt avlånga bilder.

På en kortare exponering (4 s) ser man tydligt månen Titan. Om man jämför med samma utsnitt den  14/9 ser man också hur Saturnus rört sig åt höger jämfört med HIP-stjärnan.

Sen tog jag tre bilder av Norra Kronan, med det vanliga resultatet. R CrB och T CrB har samma ljusstyrka som de haft i ett par år nu

I Svanen sjunker i stället chi Cygni snabbt i ljusstyrka, som jag såg genom fältkikare häromdagen.

Med 85mm-objketivet ville jag också ta en bild med asteroiden nr 179 Klytaemnestra, eftersom den skulle vara lätt att hitta nedanför alfa Peg. Den är ljussvag, men tydligt synlig, och ska snabbt få en andrabild.

Sen övergick jag till 200mm-objektivet som går att fästa på min ’stora’ montering. Jag hade de cirkelkorrektioner utgående från gamma Peg som jag använde häromdagen. och för nr 134 Sophrosyne fungerade det nätt och jämnt, i så mån att planeten kom väl med på den nya bilden,  men med det nya läget farligt nära kanten på bilden från 17/9. Det blev alltså till sist en jämförelsebild, om än inte optimal. (Ju längre brännvidd desto viktigare att snabbt få en andrabild…).

För nr 76 Freia fungerade det alltså INTE, den hamnade på den nya bilden precis utanför kanten av fältet så det inte gick att göra en bra jämförelsebild. Om jag är lite omsorgsfullare kanske jag i kväll 23/9 kan göra det bättre…

 

 

17 september 2025

Mer asteroider

Himlen var i alla fall hjälpligt klar, med dismoln här och där, och jag satte kameran med 200mm teleobjektiv på stora stativet. Saturnus var (lite för tidigt enligt min preliminära tidtabell) redan på väg in i träd, men syntes i alla fall fortfarande klockan 22.05. Genom en lycklig slump syns både Neptunus och den karakteristiska fyrhörningen 27,29,30,33 Psc i bild.

En kortexponering visar de två största månarna, Titan och Rhea, och om man ser på motsvarande bild 14/9 syns det att Saturnus sakta rört sig åt höger.

Sen gällde det att ta en andrabild av nr 779 Nina vid alfa And(som också är vänstra övre hörnet av Pegasuskvadraten. Med större objektiv och längre exponering blev förstås dagens bild av mycket högre kvalitet, men jämförelsebilden fungerar

Med fältkikaren hade jag konstaterat att inget dramtaiskt hade hänt i Norra Kronan, men den var ännu synlig i en gles trädtopp. Här visar sig nu problemet med 200 mm brännvidd i stället för mitt vanliga 85, att hitta rätt. Jag tog flera bilder men summerade visar de att jag  bara fick med högra halvan av stjärnbilden och inte den vänstra med T CrB. Variabeln R CrB har i alla fall inte minskat märkbart i ljusstyrka.

Jag försökte inte ens peka upp mot Cygnus, men kunde med fältkikaren konstatera att chi Cygni redan har passerat sin maxljusstyrka för denna gång och nu lyste klart svagare än 17 Cygni.

Sen hade jag spanat in två svagare asteroider som jag hoppades skulle vara synliga trots det lite disiga vädret. För att hitta rätt fält körde jag monteringens cirklar utgående från gamma Peg, vilket som oftast fungerade bra. Men utom röda ’hot pixels’ hade jag idag också problem med ’amp glow’, som yttrar sig som ett ljust band i ena bildkanten. För bilder av något ”snyggt” hade det varit ett stort problem, men för asteroidbilder kan jag ignorera det så länge. Även det är en effekt av varm kamera, men jag minns inte att jag råkat ut för det tidigare? [NOT: det kommer så sporadiskt på bilderna att det kanske i stället är slarv med reflexer från min pannlampa?] Den fula 2-minuters summabilden av fältet för nr 134 Sophrosyne ser ut så här

Sophrosyne ligger precis bredvid en ljusare stjärna, men på en förstoring går de att separera, så det bör fungera som förstabild. (Andrabilden måste dock komma inom en vecka!) Den andra asteroiden 76 Freia är jag ännu mer angelägen om, eftersom den är en av bara tre som jag saknar med nummer under 100. Den låg på lägre deklination, och går bara att observera i ”Saturnusluckan”. Jag fick vänta lite, men fick sen sju bra 30s-bilder. Freia är svag, men tydligt synlig, så det känns som det viktigaste med kvällen

På slutet försökte jag undersöka trädgränserna bättre, men det var ganska hopplöst med det lilla 200 mm synfältet eftersom jag oftast bara pekade in i träd. Jag tror dock att denna bild visar en lucka ner till deklination -6 grader där jag alltså också kan observera Saturnus vid -3 grader. Där är planeten nu inte förrän ca 01.40 (azimut 187 grader), men alltså vid 23-tiden precis när det 26/10 åter blir vintertid och 23 då plötsligt är 22.

Längre upp till vänster om detta fält, deklination -1 till +8  har jag delar av en grankant till vänster vid azimut ca 183 grader

 

14 september 2025

Snabbutryckning

Helt oväntat såg jag plötsligt stjärnor, och skyndade mig ut för att om möjligt få lite koll på en trädlucka där Saturnus verkar kunna observeras från mitt kikarstativ. Tiden var förbi, men från tre meter österut var Saturnus ännu väl synlig i luckan. Att jag satte igång så snabbt innebar att kameran fortfarande var varm, och bilderna därmed mycket mer översållade med röda ’hot pixels’ än vanligt. DeepSkyStacker är bra på att sålla bort sånt, och en summa av två 15s-bilder visar Saturnus och Neptunus samt att moln redan är på väg.

Sen pekade jag slarvigt från kikarstället, och kollade bara högra kanten av luckan. Saturnus bör ha varit synlig fram till ca 22.26 och i storleksordningen 30 minuter, så nu har jag något att gå efter om jag vill filma Saturnus (och det vill jag eftersom det är längesen nu!). Ett förstorat utsnitt visar att månen Titan nu som väntat är långt till vänster om planeten (eftersom den var långt till höger den 7/9 och omloppsperioden är omkring 16 dygn).

Högre upp kring alfa Andromedae verkade himlen klar, och jag passade på att ta bilder som eventuellt skulle visa asteroiden nr 779 Nina nästan precis vid alfa. En trebilder summa visar klar himmel

och på ett utnsitt kring alfa syns Nina tydligt

Min vanliga arbetsgång, 5 minuter ute ger mycket av intresse!