Författararkiv: staffastro

20 mars 2026

av i Fast kamera och märkt , , | Lämna en kommentar

Månen och Venus

Jag visste att nymånen och Venus skulle bilda ett fint par på vårdagjämningens kväll, och turligt nog samarbetade vädret. Jag cyklade till samma plats där jag för en månad sen såg månen tillsammans med Saturnus och Merkurius, och kunde under en halvtimme följa deras nedgång. Jag hade EOS-kameran med zoom-objektiv (70-200mm) på fast stativ, eftersom ingen exponering behövde vara mer än en sekund.

Först var förstås himlen mycket ljus, och 19.05 räckte 1/15 s exponering för att visa den vackra scenen där jordskenet just börjar vara starkare än himmelsbakgrunden

Fyra minuter senare (och med lite längre brännvidd) såg det ut så här

och efter ytteligare 10 minuter (19.19) så här. Exponeringstiden är nu 1/8 s

Klockan 18.27 tog jag den sista bilden med denna brännvidd och orientering, nu med 1/3 s exponering.

Med horisontellt format får man klarare för sig hur det såg ut, och att det gäller att få en siktlinje mot den djupaste skogsluckan

Här klockan 19.34 är Venus precis 3 grader över horisonten, och man inser hur trevliga bilder man kunde fått t.ex. vid en havshorisont. Men efter de småländska omständigheterna är det bra nog, exponering nu 0,7 sekunder.

På slutet tog jag sen några bilder av bara månen, med zoomens maximala 200mm brännvidd

Med 1,4 s exponeringstid syns också några stjärnor, så nära månen som man vid större fas inte har någon chans att observera

9 mars 2026

av i Megrez och märkt , , , | Lämna en kommentar

Stativinställning

Som jag märkte var ju stativet rejält felinställt. I bildsummeringsprogrammet kan man se hur mycket stjärnorna flyttar sig från bild till bild, och det rörde sig om typ 1 bågsekund per sekund, alltså 1/15 av den dagliga rörelsen. Storleksordningsmässigt pekade då polaxeln 1/15 radian ( ca 4 grader) från himmelspolen. Detta är utanför synfältet i polsökaren, så jag insåg att jag måste försöka vrida ’blint’ för att sen kunna titta efter polstjärnan i sökaren. Med lite möda kunde jag inse åt vilket håll jag måste vrida i azimut, och kunde med solobservationer bekräfta att jag var på rätt spår, jag trodde mig också märka att polaxelns höjd borde minskas, och väntade så spänt på natten.

Och Bingo, polstjärnan syntes i polsökaren om än fortfarande lite för högt.  Eftersom Orionnebulosan nu i skymningen gick fri från träd körde jag först en omgång bilder mot den, liksom några mot Jupiter innan jag lite senare försökte få injusteringen ännu bättre. Himlen var mycket ljus, och den första summabilden av Orion visar därför extra tydligt allt skräp på detektorn, liksom objektivets vinjettering, men också förvånande bra detaljer i nebulosan. OCH, driften är nere i 0,3 ”/s, precis som jag väntade mig.

En 135s-summa av Jupiterbilder är förstås mest löjlig, men jag ville igen kolla driften, som här är lite större, 0,45 ”/s, återigen mest i deklination

Teleskopet är inte särskilt bra optiskt, men på en kortexponering (1 s) av Jupiter ser man att månarna får en liten skarp kärna omgiven av en stor halo. Om man bara tittar på kärnorna kan man alltså faktiskt separera Io och Europa fast de just råkar passera bara 6 bågsekunder från varandra.

Jag fortsatte att ta bilder av Orionnebulosan som blev bättre medan himlen mörknade, här en beskuren 5,5 minuters summabild

 

Lite senare gick jag ut igen för att försöka få Polaris ännu bättre centrerad i polsökaren. (Eftersom Polaris inte ligger precis vid polen ska man i princip lägga den en bit ifrån, olika vid olika tidpunkter. Jag nöjer mig om den hamnar i centrum, dvs alltid inom en grad från polen). Kikaren står med ett par ben i mjuk mark, så all inställning är ganska kortlivad. Jag vred och skruvade på det ben som står på betongplattor, och lyckades få till en hygglig inställning, inte central, men inom ’mittcirkeln’. Polsökaren är säkert inte perfekt inställd efter mer än 15 års omild teleskopbehandling, så det är slutresultatet, driften, som räknas. Första test blev Plejaderna, långt från meridianen, så att fel både i azimut och höjd inverkar. Totaldriften var nu bara ca 0,2 ”/s, så det verkar som inställningen lyckades!

Fokus är åter ganska dåligt, och det är inte den roligaste Plejadbilden, total exponering 5,5 minuter. När jag var i trakten passade jag på att ta tre bilder av Uranus också, här summabilden (93 s).

Jag försökte förgäves fokusera bättre på Jupiter, där nu Io snabbt rört sig bort från Europa. I stället har den hamnat för nära den ljusa Jupiterskivan, men anas i alla fall

Summabilden av Jupiter bland stjärnor är  ju lika omöjlig som den härovan, men den visade igen en total drift kring 0,2 ”/s vilket var det viktiga. En 46 s enkelbild är mycket trevligare

Från och med 11/3 rör sig Jupiter nu åter i direkt led (åt vänster) på himlen, och kommer t.ex. att passera ovanför R Gem den 1/4.

Kvällens uppgift var att ställa in monteringen, och det är jag nöjd med att lyckats med.

5 mars 2026

av i Megrez och märkt , , | Lämna en kommentar

Slarvig uppföljning

När det var klart igen försökte jag förstås ungefär upprepa gårdagens asteroidobservationer, med den ändrade taktiken att för att minska driftfelet bara ta 15s-expoeringar. (Jag måste förstås försöka vrida monteringen i bättre läge också, med det är svårare, med igenrostade skruvar och mjuk mark). Jag tyckte det gick bra, men märker nu att jag för 102 Miriam både pekade fel och körde med dåligt fokus! Jag fokuserade ju på Jupiter, men det måste ha kommit någon slags glapp direkt. Redan den första kortexponeringen (1 s) är lite suddig

och sen är alla följande ännu sämre. Det jag vann på rundare bilder (med 15s i stället för 30) äts med råge upp av den dåliga fokuseringen..

De 21 exponeringarna för Miriam gav till slut en summabild med tydliga färger och ljusstyrkor för de ljusare stjärnorna, men med 45 Gem och Miriam otrevligt nära vänsterkanten av bilden

Den spännande frågan var om den svaga Miriam skulle synas. Detaljbilden visar lite förvånande fortfarande nästan lika avlånga stjärnbilder, och det är klart svårare att se Miriam. Den anas i alla fall på det nya stället och har klart lämnat gårdagens, så det får räknas som en godkänd observation av en ny asteroid på listan.

Sen var jag extra noga med att hitta rätt stjärnfält för Velleda och Tolosa, gjorde om centreringen på Jupiter och flytten av teleskopet, MEN kollade inte fokuseringen som snarast blev ännu sämre! Stjärnfältet visar igen mycket ofokuserade bilder, och i stället för som igår i högerkanten ligger asteroiderna nu nära överkanten av bilden. (Det är m.a.o. mycket oprecist att försöka vrida teleskopet med hjälp av skalorna i RA resp dec. Okej för 200mm-objektivet, men på gränsen här).

De båda asteroiderna är ännu svårare att urskilja än Miriam, men båda syns precis där de ska vara, och båda är försvunna från gårdagens läge, så jag tvekar inte på identifieringen.

När jag gick ut betydligt senare för att plocka in grejorna märkte jag att Norra Kronan var på väg upp. Jag kollade först med fältkikare att T CrB inte fått sitt utbrott än, och försökte sen peka ungefär där med teleskopet. Himlen var mycket upplyst, och jag var inte alls säker på att jag skulle få T i fältet, men ibland har man tur. Jämfört med de svaga asteroiderna är ju T kring magnitud 10 en ljus stjärna som syns tydligt på denna summa av fem 15s-exponeringar. Nu är alltså säsongen för T och R CrB igång igen, efter vinterpaus under himmelspolen.

4 mars 2026

av i Megrez och märkt , , | Lämna en kommentar

Teleskopövning

Den kalla vintern har gjort att jag helt undvikit den stora monteringen, eftersom jag vet hur besvärlig handkontrollen blir i kyla (och eftersom jag själv har svårt att hålla händer och fötter varma). Nu har dagarna varit milda, men det blir ändå minusgrader en kall natt. I alla fall, trots nästan fullmåne och ganska ful himmel hade jag bestämt mig att i alla fall testa lite teleskop-observationer. Jag har så småningom insett att min lilla Megrez-tub (360 mm f/5) ger ganska dåliga bilder, men jag försökte nu i alla fall använda den för ett par svaga asteroider.

För att hitta dem måste jag utgå från Jupiter, och en 1-sekundsexponering visar den lustiga månkonfigurationen

En 30s-exponering visar stjärnfältet omkring, där planeten nu inom en vecka vänder rörelsen tillbaka åt vänter

Vi kan igen lägga märke till den långperiodiska vaiabeln R Geminorum som på grund av sin låga yttemperatur ser orangefärgad ut. I övre bildkanten syns också en mycket rödare (kallare) stjärna.

Utgående från Jupiter flyttade jag telsekopet söderut i deklination för att komma till ett fält med asteroiden nr 102 Miriam. Monteringen stod inte längre korrekt injusterad, så även 30s-exponeringar gav avlånga bilder. En summa av nio exponeringar är alltså ganska ful men det går i alla fall att svagt urskilja asteroiden i fältet nära stjärnan 45 Geminorum.

Det blev mer komplicerat med nästa asteroid, nr 126 Velleda (som av en slump ligger precis bredvid nr 138 Tolosa). Dels tappade plötsligt tuben fokus (som ofta händer), så att jag fick gå tillbaka till Jupiter och fokusera om, och sen när jag åter flyttat tuben till rätt område slutade slutade mnteringens drivning att fungera. Jag orkade inte köra hela cykeln om igen, utan chansade och försökte kompensera lite på en höft. Det visade sig att jag vred för låmgt, men Velleda och Tollosa hamnade med lite tur i alla fall innaför bildkanten.

Objektivet visar som synes en stark (och osymmetrisk?) vinjettering, så jag fruktade att det skulle vara svårt att hitta asteroiderna även på en detaljförstoring. De är dock lite ljusstarkare än Miriam och  syns faktiskt tydligt, så vad som behövs är bara en snar repris.

Till sist ville jag ha en bild av Uranus vid 13 och 14 Tau. Då var det nya problem med omfokusering av teleskopet efter omläggningmot väster. Här visade sig också monteringens felinställning ännu tydligare, som här på en 30s-bild av Plejaderna

En summa av två 15s-exponeringar ger en snyggare bild, och det blir intressant att nu följa Uranus vandring åt vänster förbi de två stjärnorna.

Det var lite kallt och besvärligt, men mycket tillfredsställande att se att grejorna går att använda iaf.

 

19 februari 2026

av i Driven kamera och märkt , , , | 2 kommentarer

Vacker kvällssyn

För ovanlighets skull var det faktiskt helt klart (men kallt!) så att jag kunde se ’mötet’ mellan månen, Saturnus och Merkurius. Jag hade till fots spanat in en plats med rimligt låg västhorisont, men det var i skymning och kyla lite för jobbigt att gå dit igen, så det blev för ovanlighets skull en kort biltur. Som ofta upplever man vinkelavstånden på den riktiga himlen mycket större än på en karta, särskilt lågt över horisonten. När jag väl konstaterat att alla himlakropparna syntes som planerat var alltså första intrycket att det var långt mellan månen och Saturnus och ännu längre ner till Merkurius. Jag var i alla fall från planeringen säker på att gruppen rymdes på 85mm-bilder, så det var bara att ställa upp kameran och börja fota. Skymningshimlen är ljus, och inte förrän jag minskat exponeringstiden till 1/2 sekund blev det vettiga bilder. Den första här är från klockan 18.19, med Merkurius 5,9 grader över horisonten och solen 9,5 grader under.

Åtta minuter senare ger samma exponering en ännu finare bild, Merkurius 4,9 grader över horisonten, solen 10,6 grader under. (Jag har flyttat kameran lite för att få Merkurius fri).

Klockan 18.33 börjar det bli svårt med skogskanten, Merkurius nu på höjd 4,1 grader, solen vid -11,4. Sånt är livet i Småland, den effektiva horisonten är alltid flera grader upp…

När Merkurius försvunnit tog jag några fler bilder av månen och Saturnus. Vid  1/8 s är jordskenet på väg att börja synas

men det är vackrare vid 1/4 s

Bilderna med Merkurius hade alla 1/2 s exponering, vilket fortfarande är fint, men kanske lite för mycket för den belysta delen av månskäran

Med 1 sekunds exponering börjar också några stjärnor att synas

och vid 4 sekunder kan man faktiskt urskilja även Neptunus. Himlen är dock ännu ljus (18.36), och jag borde ha väntat lite för att kunna öka exponeringen ytterligare, men var för frusen om fingrarna och bara längtade hem

Det är alltid mycket tillfredsställande när planering och väder samarbetar, vilket denna vinter har varit extremt sällsynt.

 

14 februari 2026

av i Driven kamera och märkt , , | Lämna en kommentar

För kallt

Det blev en kall och klar vinternatt som jag som yngre och piggare inte hade bangat för, men som kroppen inte längre fungerar i. Vägen där jag brukar stå med kameran för att få sikt åt sydväst var blankishal, så jag vågade mig bara precis ut i trädgården. Det enda obligatoriska var en ny bild av Hygiea (plus förstås några av Jupiter), och sen var mina fingrar så stelfrusna att jag försvann in till brasan. Det var längesen jag använde teleskop, och det är väl bara att inse kroppens begränsningar.

Jupiter har rört sig vidare åt höger men finns fortfarande nära delta och zeta Geminorum.

På en förstorad kortexponering (1/2 s) syns tre månar tydligt, medan Io (J1) bara anas

Av en lustig slump kunde man denna kväll mycket nära Jupiter också hitta den långperiodiska variabeln R Geminorum

Den ökar för närvarande i ljusstyrka och kommer framåt april att vara ljusstarkare än HIP-stjärnan nere i bildkanten. Tittar man noga på den motsvarande  Jupiterbild jag tog den 8/2 kan man nästan se att R ljusnat lite på bara en vecka. (Det är också logiskt att satelliten Callisto(J4) med 17 dygns period bytt sida i förhållande till Jupiter).

Kvällens viktigaste uppgift var ju att få en andrabild av Hygiea, och det var bara att igen ta bilder av ekliptikans port mellan beta och zeta Tauri. På denna 3 1/2 minuts summabild är det tätt med stjärnor, men Hygiea går ganska lätt att hitta om man förstorar ordentligt. (Lägg också märke till Krabbnebulosan M1 som i denna skala är väldigt oansenlig, men som är en av himlens intressantaste supernovarester).

Här har vi så till sist jämförelsebilden som visar Hygieas rörelse, och där var kvällen slut på mindre än 10 minuter..

8 februari 2026

av i Driven kamera och märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Äntligen klart

Luckorna i det grå vintervädret är få och korta, men nu fick vi en klar dag följd av en klar kväll, så jag gick ut med standardutrustningen (kamera med 85mm objektiv på iOptron-stativet) så fort det skymde. Första 20s-bilden av Saturnus är på ännu ljus himmel klockan 18.23. Det roliga är ju att Neptunus finns så nära. Båda planeterna rör sig åt vänster relativt stjärnbakgrunden, men Saturnus snabbare så att den kring 20/2 kommer att passerar förbi Neptunus för att sen inte återkomma förrän 2060.

Längre fram längs ekliptikan har vi Uranus, som sedan den 5/2 också vänt tillbaka åt vänster. Den är i den här skalan helt lik en oansenlig stjärna, och det är bifångsten Plejaderna som gör bilden sevärd.

Sen såg jag redan med blotta ögat att den berömda variabeln Mira verkar vara precis i maximum. Redan för 60 år sen kunde jag på den tidens okänsliga diafilm fånga den på bild, så just denna ’skopa’ är mycket välbekant för mig

En 20s enkelbild visar precis till vänster om Mira den svaga optiska följeslagaren som ungefär visar Miras ljusstyrka i minimum.

En småplanet som jag brukar försöka följa är nr 10 Hygiea. Oppositionen var redan 22/12 förra året, men på grund av det usla vädret kommer jag först nu till skott. Hygiea befinner sig i ekliptikans port mellan beta och zeta Tauri, där man också ser hur ett närbeläget interstellärt moln tydligt skymmer bort avlägsnare vintergatsstjärnor. Hygiea går därmed ganska lätt att urskilja på denna 160-sekunders summabild

Ett plus med observationen så långt efter oppositionen är också att Hygiea nu är nära vändpunkten till direkt rörelse. Den rör sig därför ganska lite från dag till dag, så det gör inget om det dröjer till nästa klara kväll…

Jupiter rör sig ännu en månad bakåt (åt höger) i Tvillingarna, och vi ser här på en 20s-bild hur extremt ljusstark den är jämfört med Castor och Pollux

En summabild visar det ännu tydligare, och här ser vi också den tydliga färgskillnaden mellan den hetare och blåare Castor jämfört med den gulare Pollux.

En förstorad kortexponering visar att månarna Europa(J2) och Ganymedes(J3) nästan råkade sammanfalla, men man kan ana att bilden av dem är lite avlång jämfört med bilden av Callisto(J4)

På en mörkare himmel kunde jag ännu få några fler bilder av Saturnus innan den försvann bakom träd

På en förstoring syns som oftast med denna korta brännvidd bara månen Titan. Som kuriositet kan man se att de ljusa stjärnorna 27 och 29 Psc ligger nära rektascension 0, men på var sin sida. Hipparcos-satelliten observerade 118322 stjärnor med beteckningar i rektascensionsordning, dvs 27 Psc är en av de sista och 29 Psc en av de första i katalogen

Sen är det ju vinter och Orion lockade förstås. Himlen var inte helmörk, och mina fingrar vid det här laget väldigt kalla och fumliga, men jag tog ändå snabbt en serie bilder med lite olika utsnitt och trädstörningar där nio stycken kunde summeras till en 3-minuters totalexponering. Det är förstås långt ifrån någon höjdarbild, men den visar vad årstiden kan erbjuda om man anstränger sig bättre att hitta en fri horisont. (Det tråkiga är ju att detta är omöjligt från platsen där mitt stora teleskopstativ står, så det blir fortsatt observationer bara med små kameraobjektiv).

Det kändes som jag var ute länge, men hela sessionen varade faktiskt mindre än 45 minuter. Nu är jag i alla fall lite i fas med årstiden och kan hoppas att nästa klara kväll inte dröjer så extremt länge som denna.

 

22 januari 2026

av i andras observationer och märkt , , | Lämna en kommentar

Sällsynt konjunktion

I protest mot det usla vädret kan jag inte låta bli att poängtera den sällsynta upplinjeringen av de inre planeterna i solsystemet. Som syns på SOHO-bilden har vi Merkurius, Venus, och Mars alla tre nära solen (och nära den karakteristiska optiska dubbelstjärnan alfa i Stenbocken!). Venus och Merkurius är i övre konjunktion, dvs rör sig åt vänster och kommer så småningom fint fram på kvällshimlen, Merkurius i februari och Venus i mars. Även Mars är på andra sidan solen, rör sig åt höger, och kommer därmed fram på morgonhimlen istället. Och med det välkända problemet med morgonplaneter på vårhimlen kommer den att vara osynlig ända till augusti.

Just nu är det alltså bara Jupiter och Saturnus som vi skulle kunna se om molnen behagade lätta (plus Uranus och Neptunus). Jupiter har för övrigt nyss passerat sin opposition, så den ligger definitionsmässigt nära längs samma linje åt andra hållet.

29 december 2025

av i Driven kamera och märkt , , | Lämna en kommentar

Kort uppföljning

Jag var klar över att jag behövde en andrabild av asteroiden Psyche, men kvällens jobbigt kalla nordanvind höll stjärnutflykten kort. Det var dis i luften även denna kväll, och månen lyser upp himlen åt höger på Hyadbilden (5 x 30s)

Tredygnsintervallet ger en precis lagom jämförelsebild där man direkt ser Psyches rörelse. I övre vänstra hörnet syns den öppna stjärnhopen NGC 1647, ca 1800 ljusår från solen.

Även Uranus rörelse går att se tydligt eftersom det finns bra jämförelsestjärnor.

En annan lågnummerasteroid som jag brukar följa är nr 10 Hygiea, i opposition 22/12 i ett tätt vintergatsfält inte långt från den stora stjärnhopen M35. Det krävs en snar andrabild för att man inte ska tappa bort den bland alla svaga grannstjärnor.

Längre fram i Tvillingarna strålar Jupiter. Den rör sig åt höger inför oppositionen 9/1, och passerar nära ovanför delta Geminorum den 19/1.

Även en 1-sekundsexponering visade sig för lång för att visa mer än tre månar tydligt, men Io(J1) kan möjligen anas.

Totalt bara en dryg kvart ute i kylan, men med vad jag behövde av bilder just nu.

 

26 december 2025

av i Driven kamera och märkt , , , , | Lämna en kommentar

Äntligen stjärnor

Efter 39 mulna kvällar kunde jag idag se både måne och stjärnor, om än genom en del dis. Jag skyndade mig förstås ut med den vanliga utrustningen (EOS60D, 85 mm objektiv, iOptron-stativet) för att bota min stjärnabstinens. Jag var ute redan vid 18-tiden, med Saturnus fortfarande högt i söder, men tyvärr med en 39% belyst måne nära till höger. Det är en trevlig syn med blotta ögat, men svår att fotografera. För att få detaljer på månen är redan 1/250 s för lång exponering

medan Saturnus börjar synas först med hundra gånger längre exponering och Neptunus inte förrän vid bortåt 10 sekunder. Det betyder att månen på alla intressanta bilder bara är en stor ljus blaffa, som här på en 20s-bild.

På ett förstorat utsnitt från en 8s-bild ser vi månen Titan till höger om Saturnus och en nästan lika ljus stjärna nedanför till vänster. Saturnus rör sig nu åt vänster på himlen

Planeten Uranus var i opposition under Plejaderna redan 21/11, och jag hade planerat att ta bilder som vädret satte stopp för. Nu har den hunnit backa tillbaka ett stycke så att den bildar en lätt igenkännlig triangel med paret 13 och 14 Tauri. Ekliptikan går snett genom bilden, mellan 51 och 53 Tauri och rakt genom 13 Tauri

En småplanet som jag brukar följa är nr 16 Psyche. Denna opposition (7/12) fanns den nära Aldebaran, så den var ovanligt lätt att sikta mot. På en ful summa av tre 30s-bilder är den väl synlig, så det gäller bara att snart ta en ytterligare bild.

Till sist ville jag också ha en bild av Mira, och fick flytta mig lite för att få sikt mellan träden. En summa av två slarviga 30s-bilder visar en ljusstark Mira samt många svaga satellitspår. Sedan i november har Mira ljusnat snabbt, och närmar sig sitt maximum.

Vinterhimlen och Jupiter hade bara just börjat gå upp, och eftersom det är gott om tid för dem framåt nöjde jag mig med att i alla fall ha sett lite stjärnor igen.