Sol, måne, planet och stjärnor
Solen börjar så smått ha fläckar, och jag försökte ta några bilder med Megrez-teleskopet och en 2x extender till kameran. Det ger en effektiv brännvidd ca 850mm, men det var omöjligt att fokusera på kamerans bildskärm i fullt solljus. Jag fick köra på måfå, vrida fokusratten i små steg fram och tillbaka kring ungefär rätt läge. Tricket fungerade någorlunda, om man accepterar 90% svinn…På de bästa bilderna ser man i alla fall tydligt en grupp små solfläckar.
Kvällen var klar men disig, och fullmånen dominerade bredvid Spica i sydost. Jag hade nu Megrez-teleskopet i den vanliga konfigurationen med f=360 mm, men månbilden är ändå ganska fin
Problemet är förstås att månsken plus dis ger en så stark himmelsbakgrund att alla försök till längre exponeringar blir meningslösa. Det jag ville visa var framför allt Mars som nu kommit fram till den stora stjärnhopen M35, och här räckte en 15s-exponering trots allt. Man ser tydligt hopens ljusare stjärnor nedanför till vänster om Mars i centrum.
Ett andra mål var novan i Cassiopeia (V1405 Cas), som inte alls verkar avta i ljusstyrka trots att det är mer än en månad sedan utbrottet. Jag hittade fältet genom att bara vrida kikaren i rektascension från gamma Cas, och novan är klart ljusare än jag sett den tidigare. (Det är mycket osäkert att uppskatta magnituder från färgkamerabilder, eftersom jämförelsestjärnorna har olika färg och novan starka emissionslinjer, men novan är helt klart ljusare än HIP 115661, V=7,9 och svagare än HIP 115991, V=6,6)
Det blev en kort kväll, men jag fick se vad jag ville.
OCH, tillägg: I såna här lägen är DeepSkyStacker oväntat användbart. Om jag lägger ihop mina korta exponeringar blev det plötsligt mycket normalare bilder. Fem exponeringar av Mars med totalt 90s exponeringstid visar nu M35 och den lilla grannhopen NGC5128. (Den fula snedlinjen kommer från en 30s- exponering med kameran i annan orientering).
Tre exponeringar av fältet i Cassiopeia (totalt 45 s) ger ingen vackrare bild, men klart fler stjärnor
