Månfilm dag 3

Vädret stod sig, och jag kunde filma igen, snarast med bättre seeing och en måne högt på himlen. Det kändes som jag hade lite rutin på observationerna, och även reduktionerna gick ganska smidigt. En mosaik av 26 bilder (från 26 filmsekvenser) visar att fasen nu är över halv (56%), jämfört med 46% i går och 36% i förrgår 18/4. Fasändringen är så stor att terminatorområdet är helt “nytt” varje dag, och för att  se en viss formation optimalt krävs observationer vid många tillfällen. Det är därför man kan hålla på och observera år efter år, bara till synes samma gamla måne…

Även librationen ändrar sig ganska snabbt, men alla dessa tre observationskvällar har den varit starkt negativ i både longitud och latitud, så att Mare Crisium synts extra hoptryckt nära randen. De områden nere i sydväst som kunde ha synts extra bra har legat i skugga, så nettoeffekten har bara varit att flytta terminatorn lite åt vänster i förhållande till terrängen.

Om vi tittar på samma lilla område av månen på de tre observationskvällarna ser vi att vi först ser en stor förändring mellan den 18/4 och 19/4, när kratrar som Abulfeda eller Geber går från att vara nästan helt skuggade till en mycket måttligare skuggning. Mellan den 19/4 och 20/4 händer inte alls lika mycket, vilket också gäller t.ex. Theophilus för alla tre kvällarna. Förklaringen är att den tydliga skuggningen kräver en solhöjd under säg 4 grader, när varje höjd kastar en skugga som är bortåt femton gånger längre än höjden. Abulfeda är 62 km i diameter, med ca 3 km höga väggar, så detta motsvarar ungefär bilden den 18/4. Solen har sedan stigit 12 grader till nästa kväll, och skuggorna med solhöjd 16 grader blir kanske bara 10 km långa den 19/4. Den 20/4 är solhöjden redan 28 grader, och skuggorna bara dubbla höjden, 6 km.

Ett annat sätt att se terminatorns snabba svep över landskapet är följande bildserie centrerad på månens kändaste serie av sprickor och förkastningar. Den 18/4 syns bara början av Ariadaeus-sprickan, den 19/4 syns både de breda sprickorna vid Hyginus och de smala vid Triesnecker, och den 20/4 sker soluppgången ett avsevärt stycke vidare åt vänster.

Av enskilda formationer finns det mycket intressant att titta på även från de tidigare kvällarna, men jag nöjer mig med tre exempel från den 20/4. Här ser vi först bergskedjan Apenninerna som bildar gränsen för “havet” Mare Imbrium nere till vänster

En annan ikonisk månformation är förkastningen “Raka muren”(R. Recta) som syns som bäst ungefär vid denna belysning. Den är ungefär 110 km lång och 300m hög, men kanske 2-3 km bred, så det är inte alls den branta vägg man kan tro.

Till sist kan man vid denna belysning också se en av månens största kratrar, Clavius, “sticka ut” på ett lustigt sätt. Clavius ligger nära en annan känd krater, Tycho. Det är en ung krater som vid sin bildning kastade ut stora mängder löst material som kring fullmåne syns som långa ljusa strålar ut från kratern. Tycho har ett centralberg vars topp här syns som en belyst prick i den annars helskuggade kratern.

Det finns som sagt mängder av spännande detaljer på månskivan, med ständigt olika utseende beroende på belysningen, men jag stoppar nu med detta.