Tveksamt väder, men stativet klarade sig
Efter en intressant isärtagning och soltorkning verkade HEQ5-stativet ha repat sig efter nattens kortslutning, men jag måste förstås testa med riktiga observationer. Himlen var full av dismoln, men med tillräckliga luckor för att det skulle kännas lönt att observera.
Först ville jag dock åt området kring Saturnus, som är oåtkomlig från kikarplatsen vid huset. Det blev den vanliga utrustningen, kamera med 85mm-objektiv på iOptron-monteringen, som jag kan gå iväg ett stycke med tills jag får fri horisont åt sydväst. Det är en känslig avvägning mellan att himlen är för ljus och att området sjunker för lågt, och jag började lite för tidigt (21.27). På den ljusa himlen ser man i alla fall molnen tydligt. Saturnus rör sig på en intressant del av himlen, och man anar både Lagun(M8)- och Trifid(M20)-nebulosorna. Av en trevlig slump finns också den ljusstarka asteroiden Vesta i bild.
Medan jag väntade på att det skulle bli lite mörkare tog jag en bild av Norra Kronan, där den spännande variabeln R CrB nu är nära sin maximala ljusstyrka
Området kring Mars var tråkigt stört av moln
så jag återgick till Saturnus, där det var aningen bättre. Klockan 21.39 är det lite mörkare, men Vesta sjunker snabbt ner mot horisonten
Med lite tur kan man få de stora öppna stjärnhoparna M23 och M25 i molnluckor.
Med växlande molnighet i bildfältet blir summabilder med DSS ovanligt fula. Programmet kan förstås inte veta vad som är jordiska moln och vad som är mer astronomiskt intressanta objekt. Här har dessutom ett flygplan förstört tre av sju 30s-bilder. Att jag ändå visar kombinationsbilden är för att peka ut de astronomiska nebulosorna, inklusive Svannebulosan M17 i överkanten. (Det som nästan liknar en galax uppe till höger är bara stjärnan xi Serpentis sedd genom moln…)
Nu var det så dags för huvuduppgiften, att ta bilder genom SW200 monterad på HEQ5-stativet. Från kikarplatsen är det sydligaste jag når i vintergatan ungefär den ovanligt stjärnrika öppna hopen M11 i Skytten. Motorn gick utan problem, och 30s-bild visar den kompakta hopen
Här fungerar DSS mycket bättre, och en 3-minuterssumma visar att även vintergatan kring hopen är ovanligt stjärnrik. Hopen själv liknar mest en klothop, men åldern är bara 250 miljoner år, och hopens ljusstarkaste huvudseriestjärnor är blå (spektraltyp B8). Avståndet till M11 är omkring 6000 ljusår.
På väg mot M27 stannade jag till vid den ovanligt löst bundna klothopen M71 i stjärnbilden Pilen (Sagitta). På denna 90s summabild ser den jämfört med M11 ganska oansenlig ut. För att vara en klothop är den ovanligt närbelägen (12000 ljusår) och ovanligt ung (9-10 miljarder år)
Sen villade jag bort mig en lång stund innan jag hittade Hantelnebulosan M27, vilket är ganska skämmigt med tanke på att jag under nu snart 54 år (från hösten 1964) med jämna mellanrum letat upp den… Och när jag väl hittat rätt insåg jag att det nog var högst befogat att vrida upp ISO-känsligheten från 800
till 1600
Summabilden (2,5 minut) blir nu så intressant färggrann som man aldrig kan se den visuellt
Även med alla bilder (4 min) kombinerade ser man att nebulosans svagare partier skulle behöva längre exponering, men centralstjärnan framträder tydligt. Det är i princip den före detta röda jättens kärna, som efter att ha kastat av sig sina yttre delar nu är på väg att bli en vit dvärg. Avståndet till M27 har varit osäkert på flera hundra ljusår, men enligt data från astrometrisatelliten Gaia kan det nu specificeras till 1230+-20 ljusår.
När jag nu nöjd konstaterat att min utrustning var oskadad såg jag att området kring Capella inte var helt molntäckt. Jag tog fram iOptron-stativet igen och tog tre snabba bilder med kamera+85mm-objektiv. Summabilden visar förstorade stjärnor i diset, men man kan även urskilja en svag komet 21P.
