2 december 2016

7 miljarder ljusår med 7cm teleskop!

På tåg hem från Lund läste jag om kvasaren/blazaren CTA102 som nu ljusnat en faktor 100 så att den går att se även i mindre amatörinstrument. Med växande spänning inser jag att den ligger väl till i Pegasus, och ser att kvällen är rimligt molnfri. Jag vågar inte chansa på att molnfriheten ska stå sig, så jag gör det enkelt för mig och ställer bara upp det lilla Megrez-teleskopet. En testbild av Plejaderna visar att österhimlen är starkt påverkad både av Värnamo och grannens julbelysning

ca6160

Lyckligtvis ligger Pegasus åt söder och jag siktar in fältet på ett ungefär i teleskopets dåliga sökare. Jag ser tydliga dismoln, men kan ta fyra rimligt ostörda 1-minutsexponeringar. Sen inser jag att jag måste kolla om jag har hittat rätt fält, så jag går in med kamerakortet till datorn. Det är lite pyssel att identifiera stjärnor, och jag har nästan missat, men till sist kan jag se att CTA 102 faktiskt finns i fältet och faktiskt syns!

ca6161

Så jag struntar i fortsatta observationer mellan molnen och nöjer mig med dessa 4 minuter totalt. En förstoring av summabilden (DSS) visar fältet kring kvasaren mer i detalj, med ungefärliga visuella magnituder från AAVSO. Det går inte att göra någon detaljskattning, men CTA102 är i vart fall ljusare än magnitud 13.

Picture saved with settings applied.

Det ser ut som vilken ljusprick som helst, men är alltså egentligen ett av universums absolut extremaste ljusutbrott. Det vi ser är en galaxkärna i det unga universum med ett supermassivt svart hål som sänder ut en jetstråle riktad rakt emot oss. Sedd ‘från sidan’ skulle CTA102 inte vara synlig på ett så extremt avstånd, men nu riktas energin bara i en smal stråle som råkar träffa oss.

CTA 102 har en rödförskjutning z=1,037, dvs ljuset sändes ut när universum var mindre än hälften (1/2,037) så stort som idag. Avståndet till den kan definieras på många sätt, men grovt kan vi alltså säga 7 miljarder ljusår, halvvägs till BigBang. Stjärnorna på bilden ligger max några tusen ljusår bort i Vintergatan, så kvasaren är minst en miljon gånger avlägsnare. Det mest tankeväckande är nog ändå tidsavståndet. För 7 miljarder år sedan fanns inte ens solen, och nu sitter vi här på en av solens planeter och tar emot så gamla fotoner. Nästa klara kväll tänker jag (om utbrottet fortsätter) försöka få syn på den direkt i ”stora” teleskopet, men det kan bli svårt. Jag är glad så här långt, glad över den fantastiska tekniska och kunskapsmässiga utveckling som gör att man med billiga pluttinstrument kan detektera ljus från en tid före solsystemets bildande, det är magi i verkligheten…

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.