Vinterfullmåne

En vinterfullmåne högt på himlen är alltid bländande stark, och liksom några tidigare fullmånar i höst var luciakvällens också lite extra stor. Detta med “superfullmåne” är förstås mest tramsigt, men jag kan gå med på att gårdagens åtminstone inte såg så liten ut som den ofta gör högt på himlen. Jag tyckte inte det var lönt att dra igång detaljfilmning, utan nöjde mig med några stillbilder. Månens extrema ljusstyrka visar sig i exponeringstiden, även med så lågt ISO som 200 kan man knappast exponera längre än 1/5000 sekund. En ‘normal’ bild blir så här

men man kan förstås experimentera i bildbehandlingen. Med större kontrast blir “haven” tydligare, men också de stora strålsystemen ut från bl.a. Tycho och Kopernikus

De ljusa områdena blir då lätt överexponerade, och man kan i stället underexponera för att få dem att framträda i detalj. I allmänhet är det unga kratrar som framträder genom sin ljushet kring fullmåne, kratrar som kanske annars är föga framträdande. (Det är förvånande svårt att identifiera albedomarkeringar när man inte ser de skuggor som normalt beskriver topografin.)

Trots att månen är belyst nästan ut till randen i både väster och öster ser vi att skuggkanten har krupit fram en aning i norr, så att man just där ser lite normala kratrar med skuggor. Anledningen är att månen är långt söder om ekliptikan medan belysningen förstås kommer från solen i ekliptikaplanet.