Fin klar kväll, blandade kamerabilder
Fortsatte att köra kamera med iOptronstativet placerat en bit bort från huset, med nymodig söderutsikt. Tyvärr blev flera bilder misslyckade på grund av dålig följning, troligen pga dåliga batterier. (Batteriutrymmet är för trångt, så det är ett litet företag att byta…).
Vintergatans sydliga delar i Scutum och Sagittarius har jag sällan kunnat observera, men på bilder med 135mm-objektivet syns ett antal kända djuprymdsobjekt. Här först den ovanligt stora och närbelägna klothopen M22, som genom sin sydliga deklination (-24 grader) sällan kommer till sin rätt. Både den och den tre gånger avlägsnare M28 ligger nära “Tekannans lock” (lam Sgr).
Likaså långt sydliga (se lam Sgr nere t.v.) är M20 och M8, Trifidnebulosan resp. Lagunnebulosan (skymd av träd). På bättre bilder ser man att M20 består av en sydlig (röd) emissionsnebulosa och en nordlig (blå) reflektionsnebulosa, vilket man här bara anar med mycket god vilja…
Den stora öppna stjärnhopen M23 ligger ganska ensam i ett område med många mörka interstellära moln. En ful men instruktiv mosaikbild (DeepSkyStacker) visar hur komplicerade de mörka molnen är, och man börjar uppe till vänster se M17, “Omega”- eller “Svan”-nebulosan
På denna bild ligger M17 mer centralt, med en annan stor öppen hop, M25, nedanför till vänster.
Sen missade jag lite, och fick inga telebilder av M16 (med Hubbleteleskopets berömda “Pillars of Creation”). På en översiktsbild med 35mm-objektiv syns den ett stycke ovanför M17
Mitt emellan lambda i Örnen (Aql) och alfa i Skölden (Sct) på bilden ovan syns en ljus prick. Det är den öppna stjärnhopen M11, som är en av himlens vackraste. På en dålig telebild ser man bara ett vitt töcken, men det är alltså några tusen stjärnor i en tät hop.
Det ljusstarka (f/2) 35mm-objektivet ger fula röda ringar kring ljusa stjärnor, men ger på en minut intressanta vintergatsbilder. Först (kanske lite uttjatat) norra Svanen med Nordamerikanebulosan (NGC7000) till vänster om Deneb
Om man går lite mer åt vänster kan man till och med ana den bågformiga östliga delen av Slöjnebulosan
En summa av tre enminutsexponeringar i DSS blir (som vanligt) fulare utan att tillföra många detaljer
Sen tog jag några bilder av “vintergatan i helfigur” med fisheye-objektivet. Kvaliteten i detaljerna är dålig, men man får en bra helhetsbild av en galax full av mörka skymmande interstellära moln. (De konstiga slingorna på den andra bilden kommer från min röda pannlampa. Jag borde också ha gått undan från det överhängande trädet som skymmer onödigt mycket…)
Häromkvällen missade jag Mira, men nu siktade jag lite bättre med 135mm-objektivet. Stjärnan är nu av magnitud 7-8, och sjunker ner mot 9-10 under höstens lopp. Detta är förstås ljust nog att följa med enkla foton, särskilt som man har en 9:e magnitudens stjärna tätt intill att jämföra med.
Och på tal om variabler så upptäckte jag plötsligt att Algol var i minimum. Jag har ett långsiktigt projekt att komma på hur man bäst ska observera en så ljusstark variabel, så jag ägnade en del tid åt korta, ofokuserade bilder av Algol och några jämförelsestjärnor. Problemet är att lämpliga jämförelsestjärnor ligger tiotals grader bort, och att man med vidvinkeloptik har stora vinjetteringseffekter som är svåra att kontrollera. Jag tänker mig att det är bättre att använda teleoptik och peka omväxlande på Algol och på jämförelsestjärnorna, men det krävs observation under flera timmar för att få ett aktuellt värde på extinktionen i atmosfären. Denna gång blev bilderna nog för ofokuserade för att kunna användas.