Lite månfilm i väntan på förmörkelsen

En del moln och allmänt dålig seeing, så jag väntade mig inga höjdarbilder. Men eftersom det var 3 1/2 månad sen jag hade ute stora kikaren så kändes det viktigt att kolla att det fungerade. Först tog jag direktbilder med kameran (f=1000) för att få översikten.

Sen blev det den vanliga (tidsödande)  behandlingen i Registax, och med lite wavelet-skruvande blir bilderna i vart fall användbara (förutom att stativet var dåligt inriktat så att månen rörde sig i fältet). Några exempel från norr till söder:

Plato och det vanliga paret Anaxagoras/Philolaus

Längst upp den stora kratern Babbage, och ute på Mare Imbrium en tråkigt liten krater åt William Herschels viktigt medarbetande syster Caroline

Aristarchus förstås, med Schröters slingrande dal

Det karakteristiska paret Billy/Hansteen, med ett triangelformigt ljust berg mellan sig, samt den långa rännan uppkallad efter kratern Sirsalis (här i skugga)

Nere vid randen i sydväst det stora ringberget Schickard och den karakteristiskt långsmala kratern Schiller(nere t.v. på översiktsbilden ovan). Ännu nästan helt i skugga finns den intressanta kratern Wargentin, uppkallad efter Pehr W. (1717-1783), svensk astronom och statistiker

I söder till sist ser man som ofta Moretus, med centralberg, och kan som kontrast lägga märke till den lavafyllda och släta Klaproth

Till sist riktade jag kikaren på måfå mot några stjärnor, varav en trevligt dubbel, men kunde sedan inte själv lista ut vad jag observerat. (Fältet var nära månen, och jag var inte riktigt där jag trodde.) Det finns dock en häpnadsväckande smidig webtjänst på astrometry.net där man bara laddar upp en godtycklig himmelsbild och på några sekunder får fältet identifierat.  I detta fall låg det i Pegasus och inte i Vattumannen där jag sökt på kartan, med dubbeln 3 Peg, ca 40 bågsekunder från sin fysiska följeslagare. Det jag ville kolla var att en exponering på 20 sekunder inte ger några större driftproblem, vilket ger god marginal även för en mörk förmörkelse.