Första kväll på mycket länge med klar luft, om än ganska orolig. Filmar månen igen, och förundras över hur snabbt terminatorområdet förändrats sedan i går. För ovanlighets skull publicerar jag därför några månbilder från i går tillsammans med dagens, så blir jämförelsen tydlig, Först Plato, som i går (9/3 18.23, övre bild) visade nästan diamantringsutseende när solen nådde randen, men i dag (10/3 22.20, nedre bild) ser helt ’vanlig’ ut:

Den berömda ’Raka muren’ nära kratern Birt anas knappt 9/3 19.00 (övre) medan den är uppenbar 10/3 22.26 (nedre):

Till sist kan vi se på den långa bergskedjan Apenninerna som på den övre bilden (9/3 18.20) visar långa skuggor, vilka krympt påtagligt till den undre (10/3 22.22). (Månen roterar ungefär 12 grader per dygn, dvs solen stiger 12 grader per dag när den går upp. Det tankefel man gör är att tänka solhöjd (säj) 12 grader ena dagen ökat till 12+12 grader dagen därpå, vilket skulle förkorta skuggorna till hälften. I själva verket är de flesta månberg så låga att solhöjden första dagen kanske bara är 3 grader. Då är den nästa dag 3+12 grader, och skuggorna har plötsligt krympt med en faktor fem!)

Paradkratern Copernicus (som var i skugga 9/3) ligger den 10/3 precis vid terminatorn (sol/skugga-gränsen), och vid denna låga solhöjd syns alla små ojämnheter mycket tydligt.