Perseider m.m.
Kvällen var mild och hyggligt klar, och jag försökte ha tre kameror igång för att kolla både Perseider och annat. Det var klart överoptimistiskt, och blev nästan som “…mister hela stycket.” Först hade jag hittat en timer-inställning på Lumix-kameran, men då försvann också fokus, så de bilderna blev helt oanvändbara. På EOS60-kameran hände något när jag skulle läsa minneskortet, så att minst 15 bilder saknas(?!) Förhoppningsvis var det inget omistligt som försvann, men det visar vad som kan hända. Fisheye-övervakningen med 450-kameran fungerade bäst, men (som ofta! ) hade jag glömt att vrida motljusskyddet till rätt läge, vilket ger fula avskurna hörn på bilderna (se nedan).
Jag hade börjat med teleobjektiv på EOS 60 (135mm f/4), här först Jupiter vid Teskeden
Åter finns den med en stjärna som lustigt felplacerad “fjärde måne”, medan i verkligheten Europa(J2) befinner sig för nära planeten för att synas vid en överexponerad Jupiterskiva.
Sen tog jag några bilder av det sydliga vintergatsfältet vid M8 och M20, som på en 60s DSS-summa blev så här. Horisontdiset är påtagligt, men gasmolnens röda färg är verklig.
Längre norrut finns Svan( M17)- och Örn(M16)-nebulosorna, och på denna 45s summabild är det mycket uppenbart hur oregelbundet stoftmolnen skymmer dessa delar av vintergatan
Jag hade inte ro att ta fler identiska bilder, utan fortsatte att peka runt lite på måfå (eftersom jag knappt såg något i kamerasökaren). Så såg jag plötsligt kvällens första Perseid och hann tänka “vad snopet nära kamerafältet”, innan jag såg strecket på kameraskärmen och förstod att den ändå hamnat rätt. Det blev kvällens bästa Perseidbild, och alltså osannolikt turligt med teleoptik och så litet synfält! Den hade ungefär följt vintergatsplanet från Perseus innan den flammade upp och slocknade här i gränsen mellan Scutum och Sagittarius
Sen övergick jag till 35 mm f/2 optik, ljusstark men av ganska dålig kvalitet, och tog igen bilder lite på måfå. Ett 15-tal bilder är alltså borta, men typiska bilder är sådana här av vintergatan i Svanen. Den första relativt ostörd
medan nästa, tagen en minut senare, har tre satellitspår. De skiljer sig från Perseidspår genom att vara mycket mer jämnljusa, medan meteorerna just flammar upp och slocknar med större variation
I Herkules, långt från vintergatan, har man betydligt färre stjärnor. Optikens dåliga kvalitet märks genom fula lilastick för de ljusare stjärnorna, men man kan lägga märke till en lika stor men mycket gulare prick. Det är den stora klothopen M13, som i denna skala inte är större än så, trotas att den kanske innehåller en miljon stjärnor…
Men ingen av de bevarade 35mm-bilderna har några Perseidspår, och jag trodde först att detsamma gällde serien med fisheye-bilder. Jag hade bara lämnat 450-kameran liggande på en pall riktad uppåt, med självutlösaren inställd på att ta en 30s-bild var 35:e sekund, dvs kameran var en flitig och samvetsgrann observatör under ca 45 minuter. Och när jag nu tittar igenom bilderna noggrannare ser jag att den fångat minst fyra(!) ytterligare Perseider:
Även detta till synes obetydliga spår måste ha varit väl synligt för blotta ögat
Nästa är snarast starkare, men ganska kort nära radianten
Här är ett längre spår längre från radianten
och här följer ytterligare en!
Visuellt såg jag på en timme inte mer än fyra Perseider, och här har jag alltså fem på bild, vilket framför allt visar vidvinkelobjektivets förmåga att övervaka hela himlen. Trots en mängd problem visade sig kvällen alltså i slutänden bli ganska lyckad, med fler Perseider på bild än något tidigare år. Jag ska förhoppningsvis snart försöka upprepa övervakningen, kanske med 10mm-optik?