3 maj 2020

Månen med gamla kameran

Denna kväll, med en fin måne att testa mot, ville Skyris-kameran inte alls starta. Det var likadant med båda de två styrprogrammen som jag använt, ”Kameran inkopplad, men ger ingen bild”….Jag har flera gånger innan haft detta problem, men då har det hjälpt att koppla ur och koppla in den igen, men alltså inte nu. Jag vet inte om jag ska skylla på kameran eller anslutningskabeln, eller att datorn börjar bli gammal, men när jag till sist provade med den gamla iNova-kameran fungerade allt som vanligt. Månen var fin, seeingen hyfsad, så jag försökte täcka ytan. Efter analys med Autostakkert/Registax och PaintShopPro fick jag 13 delbilder som Autostakkert kunde sätta ihop till en snygg mosaik (bortsett från ett retsamt hack i kanten…)

Eftersom filmningen trots allt gjordes bara genom det lilla Megrez-teleskopet (72mm öppning, 430mm brännvidd) kan man inte jämföra med mina ’vanliga’ filmer genom SW200-teleskopet, men det kan ändå vara trevligt att se på lite mer detaljer.I norr har vi den vanliga vyn med Plato och Regnbågsviken (S. Iridum), men librationen är sådan att Meton och Scoresby hamnar när randen.

Mitt på skivan är Copernicus fortfarande mycket tydlig, liksom en skuggfylld Kepler. Strax bortanför Harbinger-bergen men ännu osynlig i skugga finns Aristarchus.

Längre söderut ser vi ”Vätskornas Hav” (Mare Humorum), med den stora kratern Gassendi vid randen. Bullialdus känns lätt igen på sina två mindre grannkratrar, och utnsittet når ner till Tycho.

Om librationen i norr var ogynnsam låter den i söder Clavius och Moretus synas bättre än vanligt, och visar t.ex. kratrarna Schomberger och Boguslawsky.

 

26 april 2020

Venus och månen

En fin nymåne stod denna kväll nära Venus på himlen. Tyvärr försvann den från min kikarplats långt innan sin nedgång, och bara för att ha testat försökte jag filma den (Megrez+Skyris) på en alldeles för ljus himmel. Venus har ju en extrem ytljusstyrka som gör att man utan vidare kan filma den på daghimlen, men en nymåne är mycket svagare, och kommer knappt fram ur himmelbakgrunden. Det var därför nätt och jämnt att jag såg månskäran på datorskärmen, och känsligt att välja exponering. Jag fick underexponera gravt för att inte allt skulle bli vitt, himmel som måne. (Här hade en färgkamera definitivt varit bättre!) Med Registax var det sen helt omöjligt att göra några reduktioner alls, men Autostakkert lyckades faktiskt få fram några detaljer.

Först här då hela skäran utan Barlow, där man urskiljer de stora formationerna ur bruset

Med Barlow blev det i förstone inte bättre

och när jag med extrem kontrastförstårkning fått fram lite mer detaljer, framträdde också en extrem mängd damm på detektorn (de runda fläckarna)

Efter manuell retuschering av de värsta fläckarna kan man med autostitch få en hel skära, men mer som kuriosum än som intressant observation. Jag anade att det inte var lönt att observera på så ljus himmel, och fick det bekräftat. Men en viktig prioritet år nu också att försöka få bort lite damm…(Som jag vet av tidigare erfarenheter kommer dammpartiklarnas mörka skuggor bara fram vid små bländartal. Utan Barlow jobbar man vid f/6, med Barlow vid f/15, därför blev det så mycket värre).

Kvällens behållning var sen månen och Venus tillsammans på en mörkare himmel.

Tyvärr rör sig Venus just nu långt ovanför ekliptikan och månen klart under, vilket gör att avståndet mellan dem är ganska stort även denna optimala kväll. Oxens hornspetsar beta och zeta brukar ibland kallas för ”ekliptikans port”, och vi ser här månen på väg mot det undre hornet och Venus mot det övre (fast den inte når det denna gång).

21 april 2020 (dag)

Venusfilm igen…

Jag fortsatte att filma solen och Venus även denna dag, och lyckades kontrollera utrustningen (Megrez+Skyris-kameran) lite bättre. Solen är fortfarande fläcklös, och det är svårt för Registax eller Autostakkert att lägga delbilderna korrekt över varandra. Utan Barlow kan man i alla fall få en rimlig om än suddig helsol

Med Barlow har man bara en del av randen, och programmen har det ännu svårare

Så fort solen får fläckar igen tror jag dock det kan bli mycket bättre…

Jag tog sen många Venusfilmer, men i slutänden blev alla bilder ganska lika varandra. Jag ska göra reduktionerna lite omsorgsfullare så småningom, men detta är Venus den 21/4, med klart bättre kvalitet än förra försöket (19/4).

 

 

19 april 2020

Fortsatta experiment

Hyfsat klart med Venus högt på himlen, bara att fortsätta Megrez-filmandet trodde jag. Men när jag återvände till iCapture-programmet (för att jag där kunde få ett litet ROI) förstod jag tydligen fortfarande inte hur jag skulle göra, utan bara höftade till ett rektangulärt fönster med musen. Nu visar det sig att avi-filerna ’trodde’ att fönstret var kvadratiskt, dvs filmerna visar en mycket deformerad Venus, och är inte ens läsbara med AutoStakkert. Registax kan behandla filmerna, men slutresultatet är hoptryckta bilder som bara hjälpligt kan räddas genom att åter ’dras ut’ i bildbehandlingsprogrammet:

Det var mer moln som drog förbi än jag hade räknat med, och seeingen var usel, så även med korrekt ROI-fönster hade det nog inte blivit så mycket bättre. Jag använde genomgående 0,4 ms exponeringstid, med lite för stort gain på bilden ovan. Sen blev det för svagt exponerat på nästa bild

Nästa serie borde varit den bästa, med nästan 2000 korrekt exponerade bilder, men resultatet är fortfarande knappt godkänt.

Två ytterligare serier var mer eller mindre molnstörda, med ungefär samma slutresultat

Snopet nog har jag alltså efter tre försöksdagar fortfarande inte lyckats göra optimala Venusbilder med Megrez+Skyris-kameran, men det är förstås en bra lärprocess att göra många misstag i början…

 

17 april 2020

Fortsatta filmförsök

Det var klart idag igen, så jag fortsatte Megrez-observerandet med den nya filmkameran, nu med en annan mjukvara (SharpCap). För att hitta Venus måste man börja med solen. som tyvärr är alldeles fläcklös (och därför svår att fokusera). Den befann sig också delvis bakom trädgrenar, men bara för att ha testat körde jag ett par filmer. Först utan Barlow, då man kan få hela solen (eller månen) i bild, men där Autostakkert+Registax inte lyckades åstadkomma mer än detta (plus en ännu fulare delbild tagen med Barlowlins=längre brännvidd).

Det egentliga målet, var dock Venus, men SharpCap-programmet var även det svåranvänt, och resultaten halvdana. Dels kunde jag inte minska ner till ett vettigt ROI (Region of interest), utan alla filmer blev med full upplösning 1600×1200 pixlar, vilket för den lilla Venus är helt onödigt. Dels hade jag problem med exponeringen, som ibland gav en överexponerad skiva (med en mörk solarisering)

och ibland en för svagt exponerad

De bästa bilderna blev inte bättre än så här, vilket förstås ändå (på gund av den 2,5 gånger längre brännvidden) är en markant förbättring jämfört med gårdagens.

Även om en monokamera visar det väsentliga är det intressant att jämföra med en extrabild som jag tog med min gamla (färg)kamera. Den lilla antydan till färg livar upp bilden oväntat mycket, även om den i detaljerna snarare är lite suddigare.

Jag kommer att göra om dessa preliminära reduktioner med lite mer omsorg, men i stort sett är detta nog så bra det blir. För nästa filmtillfälle kanske jag också återgår till iCapture-programmet, eftersom ROI-möjligheten ju är väldigt viktig just för planetobservationer.

16 april 2020

Ny filmkamera igång, men inte mer…

Precis innan jag med kort varsel fick besked om höftoperation hade jag köpt en begagnad astrofilmkamera, och inte förrän nu en månad senare kan jag börja prova den. Jag visste att den inte fungerade med min gamla programvara, men jag anade inte att det medföljande programmet ( iCap) skulle vara så bristfälligt. Jag klarar ännu inte att ställa upp min stora kikare (SW200), men det lilla Megrez-teleskopet är lätthanterligt, och jag kunde (via solen) leta upp Venus på daghimlen. Sen var det knöligt att hitta kontroller för exponering och filnamn (där jag lyckades skriva över en redan gjord inspelning av solen), men  i slutänden fick jag i alla fall två användbara filmer som jag kunde reducera med Registax. Eftersom jag aldrig kom igång med Barlow är brännvidden bara 430mm, och med tanke på detta är slutresultatet helt OK. Vi ser en Venus som nu tydligt börjar närma sig solen ”på insidan av jordbanan” och därför blir en smalare och smalare skära. (Kameran ger bara svartvit output, men för Venus är detta förstås helt tillräckligt).

Om man förstorar ser man de enskilda pixlarna i bilden, så naturligtvis krävs längre brännvidd. Jag ska fortsätta experimenten, helst också med någon annan mjukvara?

18 april 2017

Jupiter och komet bland moln

Efter flera filmkvällar med oläsliga filer hade jag uppdaterat själva filmningsprogrammet, och på dagen inomhus verkade det fungera bättre. Nu ville jag gärna se om det blev någon skillnad under realistiska förhållanden med datorn ute i kylan, men vädret var lustigt oberäkneligt, moln och klara perioder om vartannat. Det kändes inte lönt att sätta igång med SW200, utan jag filmade Jupiter genom Megrez-teleskopet, med både moln och träd i vägen…Det viktiga resultatet var att alla filmerna i alla fall blev läsbara, så att filproblemet kanske bara var tillfälligt? Med Barlow får jag ungefär samma brännvidd som med SW200 utan Barlow, dvs det är lagom för månarna. En överexponerad bild visar de inre månarna, med Callisto utanför synfältet.

Med kortare exponering kan jag få både månar och detaljer på skivan, och vi ser tydligt Röda Fläcken

Det blev inte många användbara bilder, men om man jämför den sista, tagen 22.49, med den ovan, tagen 22.32, så ser man i alla fall tydligt hur Europa(J2) närmat sig skivan samtidigt som Röda Fläcken rört sig åt höger med planetens rotation

Efter filmningen tog jag några direkta kamerabilder. Med 1 sekunds exponering ser vi J1 och J3, liksom J4 längre från planeten. 

En 15s-exponering visade oväntat och intressant spåren av ett par geostationära satelliter precis vid Jupiter och nästan precis vid midnatt (klockan 00.01)!

Sen siktade jag mot rho Leonis, där de två asteroiderna Amphitrite och Psyche  som jag observerade 15 april fortfarande borde vara synliga. Psyche hamnar nära kanten, men båda finns med på denna DSS-summabild

Med bilder så nära inpå varandra i tid kan man lätt åskådliggöra småplaneternas rörelse, och det är sådana differentiella bilder jag egentligen är ute efter när jag observerar småplaneter. Frustrerande ofta ställer väder eller andra problem till det så att tidsavståndet blir för stort, men här har vi ett fint exempel med ’lagom’ rörelse.

Det jag egentligen mest var ute efter var i alla fall kometen 41P, som denna kväll skulle finnas nära stjärnan beta Draconis (och därför vara lätt att hitta). Det dröjde innan molnen försvann just där, men jag kunde samla ihop till 7 minuters exponering. Diset i luften gör även den ljusstarka stjärnan kometlik, men den gröna färgen avslöjar vad som är vad…

 

9 maj 2016

Merkuriuspassagen

Dagen började klar och fin, och allt verkade redo för en fin passage. Gårdagens fläckar hade roterat fram lite till på solskivan, men annars var det sig ganska likt. Helbilden här tagen klockan 11.42, detaljbilden 11.48.

N3103

N3104

Några småmoln syntes, till synes ganska oskyldiga. MEN så blommade de hastigt upp, så att himlen strax före inträdet vid 13-tiden var nästan helt täckt. Genom en 30s-lucka ungefär 13.13,2 fick jag dock denna första glimt av Merkurius

N3105

Några få sekunder kring 13.16,6 gav med Registax-kombinering följande suddiga bild

N3106

När jag misslyckades med att göra samma sak med en sekvens kring 13.19 testade jag i stället att (med en lite omständlig nättjänst) omvandla enskilda filmrutor till jpg-bilder. Två enskilda bilder från 13.16,5-16,6 ser då ut som

N310x N310y

dvs hela filmning+Registax är faktiskt lite överflödigt…

En liknande enkelbild finns från 13.19,0

N3107

medan det i fortsättningen är Registax-behandlade längre filmavsnitt.

Dessa (från 13.23,8 resp 13.25,4) är fortfarande molnstörda

N3108 N3109

medan det ser klart bättre ut utan moln 13.26,5 resp 13.29,9

N3110 N3111

På bilderna utan Barlow (dvs med en fokallängd av bara 430 mm) får man en bättre överblick, här först 13.36

N3113

Klockan 14.51 resp. 15.31 finns Merkurius fortfarande nedanför till vänster om de två fläckarna

N3130

N3136

Bilden 17.02 har planeten rakt nedanför fläckarna

N3149

och den fortsatte sedan neråt åt höger. Min sista ostörda bild är från 18.42

N3151

Sedan kom solen in i ett träd, och det var inte lönt att fortsätta. (Detta är en enskild frame från ungefär 19.23).

N316x

Medan planeten befann sig någorlunda i mitten av solskivan kunde jag få den i samma fält som solfläckarna, vilket gav de intressantaste bilderna. Här successivt klockan 14.00, 14.48 resp. 15.25

N3121 N3129

N3134

och här sedan med sämre seeing och vertikal orientering klockan 16.17 resp. 17.35

N3142 N3151

Med mindre fält (fler filmbilder) blir det en aning skarpare slutbilder, här den större fläcken 16.23 och den mindre + Merkurius 16.25, och bättre blev det inte, eftersom allt faktiskt är gjort med en 70 mm refraktor med bara 430 mm brännvidd.

N3144 N3145

På kvällen såg man också en fin nymåne, och jag tog några bilder genom SW200. (Någon filmning av detaljerna orkade jag dock inte med). Bilderna här, med 1/15 s resp 1/125 s exponering togs redan 21.54, medan det ännu var för ljust för att få en bra bild av jordskenet.

CA5649 CA5638

8 maj 2016

Testbilder för Merkuriuspassagen

Kollade bara igen att min filmteknik fungerade, hur bildstorleken påverkar bildfrekvensen osv. Helbilden blev överexponerad

N3102

men det är klart att de enda fläckarna är ganska små och att Merkurius kommer att passera långt under dem

N3100

Med minsta ROI-inställning (320×240) får man många bilder på kort tid, för en fläck eller för Merkurius

N3101

 

12 april 2016

Stor solfläck

Det var länge sen jag observerade solen, men inför Merkuriuspassagen 9 maj tänkte jag testa lite. Med solfilter på Megrez-teleskopet plus filmning får man fina bilder, och en översiktsbild utan Barlow visade en intressant stor fläck.

N3010

Med Barlow syns den mer i detalj, och jag lät kikaren följa under flera timmar. Här ser vi först båda fläckarna omkring klockan 11.12. Den lilla är inte mycket att säga om, utan jag koncentrerade mig på den stora.

N3012

Klockan 12.19 såg den ut så här

N3019

och  klockan 14.41 faktiskt en aning annorlunda

N3022

Seeingen försämrades hela tiden, och sista bilden från 15.57 är riktigt dålig. Man kan ändå se att ”jacket” i överkanten av penumbran har blivit lite större, dvs att fläcken faktiskt har förändrats på några timmar. Det blir ännu mer imponerande när man inser att fläcken är ungefär 5000 mil (4 jorddiamterar) tvärsöver…

N3023