4 mars 2026

Teleskopövning

Den kalla vintern har gjort att jag helt undvikit den stora monteringen, eftersom jag vet hur besvärlig handkontrollen blir i kyla (och eftersom jag själv har svårt att hålla händer och fötter varma). Nu har dagarna varit milda, men det blir ändå minusgrader en kall natt. I alla fall, trots nästan fullmåne och ganska ful himmel hade jag bestämt mig att i alla fall testa lite teleskop-observationer. Jag har så småningom insett att min lilla Megrez-tub (360 mm f/5) ger ganska dåliga bilder, men jag försökte nu i alla fall använda den för ett par svaga asteroider.

För att hitta dem måste jag utgå från Jupiter, och en 1-sekundsexponering visar den lustiga månkonfigurationen

En 30s-exponering visar stjärnfältet omkring, där planeten nu inom en vecka vänder rörelsen tillbaka åt vänter

Vi kan igen lägga märke till den långperiodiska vaiabeln R Geminorum som på grund av sin låga yttemperatur ser orangefärgad ut. I övre bildkanten syns också en mycket rödare (kallare) stjärna.

Utgående från Jupiter flyttade jag telsekopet söderut i deklination för att komma till ett fält med asteroiden nr 102 Miriam. Monteringen stod inte längre korrekt injusterad, så även 30s-exponeringar gav avlånga bilder. En summa av nio exponeringar är alltså ganska ful men det går i alla fall att svagt urskilja asteroiden i fältet nära stjärnan 45 Geminorum.

Det blev mer komplicerat med nästa asteroid, nr 126 Velleda (som av en slump ligger precis bredvid nr 138 Tolosa). Dels tappade plötsligt tuben fokus (som ofta händer), så att jag fick gå tillbaka till Jupiter och fokusera om, och sen när jag åter flyttat tuben till rätt område slutade slutade mnteringens drivning att fungera. Jag orkade inte köra hela cykeln om igen, utan chansade och försökte kompensera lite på en höft. Det visade sig att jag vred för låmgt, men Velleda och Tollosa hamnade med lite tur i alla fall innaför bildkanten.

Objektivet visar som synes en stark (och osymmetrisk?) vinjettering, så jag fruktade att det skulle vara svårt att hitta asteroiderna även på en detaljförstoring. De är dock lite ljusstarkare än Miriam och  syns faktiskt tydligt, så vad som behövs är bara en snar repris.

Till sist ville jag ha en bild av Uranus vid 13 och 14 Tau. Då var det nya problem med omfokusering av teleskopet efter omläggningmot väster. Här visade sig också monteringens felinställning ännu tydligare, som här på en 30s-bild av Plejaderna

En summa av två 15s-exponeringar ger en snyggare bild, och det blir intressant att nu följa Uranus vandring åt vänster förbi de två stjärnorna.

Det var lite kallt och besvärligt, men mycket tillfredsställande att se att grejorna går att använda iaf.

 

12 september 2025

Månen i Plejaderna

Efter en hel del regnande hade det på kvällen klarnat upp, men luften var fuktig och disig. Jag trodde jag skulle behöva flytta kikarstativet för att kunna observera, och var rätt tveksam om jag ville göra mig det besväret. Men så märkte jag att månen faktiskt var synlig från det vanliga stället framför huset, så det var bara att plocka ut teleskopet (Megrez) och sätta igång.

En 68% belyst måne är obehagligt ljusstark, särskilt med lite dis i luften, och jag märkte snabbt att redan 1 sekunds exponering  var alldeles för mycket. Även Plejadernas ljusaste stjärna, Alcyone, är svår att se.

På 1/4 s syns fler stjärnor, men Electra är här 22.37 försvunnen bakom månen, och det är bara 10 minuter kvar tills även Merope ockulteras.

Här 22.47 är Merope försvunnen, och månen lite mindre påträngande med 1/8 s exponering

Åtta minuter senare har Celaeno kommit fram, medan Maia snart försvinner kort

Jag märkte sen att det även med fältkikare var nästan omöjligt att se stjärnorna i månskenet, men kunde visuellt genom teleskopet se Electra komma fram igen omkring 23.06. När jag satte tillbaka kameran slarvade jag med fokuseringen, så de senare bilderna är lite suddiga. Här 23.10 syns Alcyone fortfarande, liksom Electra, medan Maia är försvunnen

Klockan 23.22 är Alcyone borta och Maia tillbaka

och 23.31 syns även Merope

Sen orkade jag inte vara ute längre, med såpass trista bilder som resultat. Visuellt var det som sagt intressantare, eftersom man då hade månens alla detaljer att titta på. Kamerabilden gör den inte alls rättvisa, men är i alla fall mycket roligare än de överexponerade bilderna härovan. Exponeringstiden för denna detaljbild är bara 1/1500 sekund, alldeles för kort för Plejadernas relativt ljussvaga stjärnor.

 

 

 

7 september 2025

Månförmörkelse

Det är alltid spännande när man för en större astrohändelse är beroende av vädret vid en given tidpunkt. Det kan vara fint nära innan eller efter, men det väsentliga är just den timmen eller minuten. Så var det med månförmörkelsen, väderförutsägelserna svävade lite på målet, troligen fint, men inte säkert, och det verkliga vädret sen, fint länge, men sen ett stort dumt moln i sydost. Jag hade spanat ut platsen vid Boulehallen som den bästa fria horisonten, och till min förvåning stod tiotalet andra bilar på parkeringen med samma insikt. Molnet låg dock envist kvar, men möjligen med lite klar himmel under. Men hur vi spanade syntes varken den förmörkade månen eller Saturnus (nedanför till vänster), och många av åskadarna gav upp hoppet och körde hem. Jag har dock lärt mig genom åren att man inte ska ge upp förrän hoppet är helt ute, och även denna gång var det klokt att framhärda. När totaliteten var slut 20.53 kunde man till sist ana en strimma oförmörkad måne i molnen, och sen blev det successivt bara bättre. Jag hade med Megrez-teleskopet på ett fast stativ och kunde visa synen visuellt omväxlande med fotograferande.

Klockan 21.03 är det fortfarande den röda förmörkade delen som dominerar och fascinerar

Drygt 3 minuter senare ser man att det fortfarande finns moln, men ganska tunna och genomskinliga

Klockan 21.16 såg det ut så här med 1/4 s exponering

För att se detaljerna på den oförmörkade delen av månen måste man minska exponeringen drastiskt, och med hundra gånger kortare exponering är skuggan bara svart och tycks betydligt större än på den nästan samtidiga bilden ovan

Här syns samma fenomen omkring 21.24, detaljbild med 1/1500 s exponering

och samma vy med 1/8 s

Vårt öga kan kompensera mycket bättre för stora ljusskillnader, så direktvyn genom ett teleskop är mycket bättre än någon bild kan göra rättvisa.

Ju mer oskuggad måne som kommer fram, desto svårare att se något av skuggan. Här 21.37 först en bild av detaljerna på månen (1/2000 s exponering)

och sen vyn med 1/10 s

Går man upp till 1/2 sekunds exponeringstid dominerar månljuset helt, och visar varför det är så svårt att ta bilder med en fullmåne bland stjärnor. Här syns i alla fall några stjärnor ett stycke ifrån det värsta ljuset. Här ungefär gav jag upp månobserverandet.

Saturnus befann sig som sagt på samma del av himlen, och med kortare brännvidd (85mm) syns de på samma bild. Jag orkade inte ställa upp ett annat stativ för kameran, men med högt ISO (3200) räckte 1/2 s exponering med kameran stödd på kikarstativet. Månen är bara en blaffa, men vi ser Saturnus nere till vänster bredvis några stjärnor i Fiskarna.

Jag tog också några bilder av Saturnus genom kikaren. Brännvidden är för kort för att visa ringarna, men på en förstoring kan man i alla fall se de två ljusaste av Saturnus månar, Titan och Rhea, som båda råkar befinna sig optimalt långt från planeten sett från oss.

Utom att det förstås hade varit intressant att även se den totalfömörkade månen känns det alltid så mycket bättre att ha sett något alls än om molnen hade legat kvar! Nästa totala månförmörkelse inträffar faktiskt precis på nyårsafton (31/12) 2028.

1 april 2025

Plejadockultation!

Jag hade ju insett att min vanliga kikarplats bara fungerade fram till 21.30 ungefär, medan ockultationerna snarare skulle ske efter 23. Jag hade kunnat flytta stativet här hemma för att vinna en timmes synbarhet, men beslöt i stället att ta med kikaren några hundra meter bort till en äng som jag använt förut för att få sikt mot nordväst. Jag har ett stadigt men tungt (odrivet) stativ med fäste för Megrez-teleskopet, så planen var alltså att först använda telekopet på det vanliga stativet och sen ta med kikaren plus det andra stativet ner till ängen. Det är gångavstånd, men grejorna så pass tunga att jag fick dra dem i en gammal cykelvagn.

Hemifrån kunde jag alltså bara se månen en bra bit från Plejaderna, men ändå en spännande syn. Sen är det det vanliga problemet att foton inte alls gör det rättvisa. Månens detaljer blir snabbt överexponerade, och syns bäst med 1/1000 s exponering eller mindre

För att se Plejdstjärnorna krävs betydligt längre tider, medan månskäran samtidigt blir allmer överexponerad. På den ”obelysta” delen av månen framträder samtidigt det vackra jordskenet. Dessa bilder från ungefär 21.29 visar alltså samma scen, men skiljer sig m.a.p exponeringstiden. Med 1/10 s ser man bara nätt och jämnt Plejaderna

Vid 1/4 s är de tydligare

men först med 1 s exponering ser vi hopen tydligt, medan månen börjar bli obehagligt ljus

Om man direkt tittar på scenen genom teleskopet kan ögat lätt se både detaljerna på månskäran och stjärnorna, dvs det är vackert och spånnande!

Klockan 21.37 visar en 10s-exponering att scenen som väntat har hamnat bakom trädgrenar, och jag fick göra en längre paus

 

Framåt 23-tiden lastade jag min kärra och drog iväg ner till ängen på andra sidan stora vägen. Där hade jag fri sikt mot månen, och ställde upp stativ och kikare. Klockan 23.02 kunde jag konstatera att stjärnan Electra nere till höger nu försvunnit bakom månranden. (Och när man ser Plejaderna och månen samtidigt är det alltid fascinerande att se hur stor hopen är. När man vandrar runt bland månens detaljer är man spontant övertygad om att Plejaderna är mycket mindre, men här syns den objektiva sanningen).

Jag ville nu passa på att se åtminstone en ockultation visuellt, och väntade in Merope (nere till vänster). Försvinnandet var ögonblicligt,som från Värnamo försvann omkring 23.10.

Klockan 23.15 har vi månen i detta läge, med både Merope och Electra bakom månskivan.

Tio minuter senare såg det ut så här, just innan Electra kom fram igen vid den ljusa randenSom .

Som omväxling tog jag några bilder av Jupiter, men även med 0,5 s exponering gjorde någon vibration bilderna av månarna dubbla. En 2s-bild visade dem som spår, så den bästa kompromissen blev 1s-bilden. Europa och Ganymedes råkade ligga bara några få bågsekunder från varandra, så att bilden av dem flyter ihop till en.

Sen återgick jag till månen och Plejaderna, klockan 23.33 ser vi tydligt Electra igen, medan månen rör sig fram mot Alcyone

Här en bild från 23.37

Klockan 23.39.15 syns Alcyone

medan den 23.39.24 är försvunnen. (Enligt mitt vanliga TheSky-program borde det skett ca 23.39.30, vilket väl får räknas som godkänd noggrannhet).

Nu var jag såpass trött att jag packade ihop och gick hem. Jag hade kanske kunnat se även ockultationerna av Atlas och Pleione en halvtimme senare, men otrevligt lågt ner mot trädhorisonten. Hemma siktade jag halvhjärtat med 200mm-objektivet mot Virgo, men det jag fick i trädkanten var stjärnor vid ny Virginis. Det intressanta fältet vid beta Virginis var redan långt inne bland träden.

29 mars 2025

Solförmörkelse på dagen

Dagen började klar, men det mulnade till sig så att  jag inte riktigt trodde på några observationer av solförmörkelsen. Sen visade det sig att molnen i slutänden var såpass genomskinliga att det gick att ta bilder även genom solfilter, men jag försökte inte följa förloppet mer i detalj. Jag gjorde det enkelt för mig och tog bara bilder genom Megrez-teleskopet, där en stor ”sydgran” skymde början av förmörkelsen. Klockan 12.10 var solen förbi toppen, och då redan ganska mycket förmörkad

Det var omöjligt att fokusera på kameraskärmen med så mycket ströljus kring solranden, så bilderna är egentligen ganska bedrövliga. Här två bilder från 12.19 resp. 12.34, realtivt nära maximum 12.25

Och här två bilder från 12.37 resp 12.53. Molnen var hela tiden olika tjocka, och jag exponerade ganska på måfå

På slutet minskar förmörkelsen snabbt, 13.12 resp. 13.14

Verkligen inga bilder att skryta med, men alltid roligt med något i stället för ingenting.

 

Småplaneter till kvällen

På kvällen var det åter helklart, och jag fick gå ut lite kort för att utnyttja mörkret. Månen är bevisligen på gång, så redan om en vecka är det för sent. Jupiter dög för fokuseringen, men hade definitvt hunnit in bakom ett träd. (På bilden ser stjärnorna ut att vara hitom trädet, men det som ser ut som löv är trådig vit lav som stjärnorna lätt kan lysa igenom).

Den viktigaste uppföljningen var av 24 Themis till vänster om Regulus, och med flera minuters exponering är jämförelsebilden nästan övertydlig

Båda gångerna ser man dock en intressant svag ljusfläck ovanför Regulus, här på summan av båda kvällarnas bilder. Det ser ut som någon slags reflex av Regulus,  men det är faktiskt den svaga dvärggalaxen Leo I, dvs en liten och avlägsen (800 000 ljusår) satellit till Vintergatan.

Asteroiden nr 8 Flora är med 200mm-objektivet mycket ljusstark, och man ser den tydliga rörelsen sedan i går.

Det spännande är dock närheten till Leo-triplettens tre galaxer, omkring 35 miljoner ljusår bort. Flora kommer den 10 april att passera mycket nära NGC3628, men då är en bländande måne i närheten, så det blir svårt att få någon bild.

Sen hade jag spanat in att det fanns tre ljusa småplaneter nära stjärnan beta Virginis, så jag tog en serie bilder däromkring. Från en större mosaik har jag här valt det kritiska området där vi alltså har asteroiderna nr 48 Doris, nr 125 Liberatrix och nr 139 Juewa.

Det gäller sen ”bara” att få nya bilder innan månen kommer och stör

23 mars 2025

Slarv!

Jag var lite trött på att missa Brunhild, så nu skulle det bli tredje kvällen gillt, med korrekta avstånd från Regulus. Jag knuffade i första försöket till kikaren lite, så jag gick till och med tillbaka till Regulus och gjorde ett andra försök, så jag var inte beredd på att nu märka att jag faktiskt hade missat igen! Brunhild ligger en tredjedels fälthöjd ovanför bildkanten. Och utom att det var fel fält var fokus redan här dåligt. Denna lilla ofokusering är lagom om man vill göra fotometri, och det visar sig att den långperiodiska (264 dygn) variabeln S Sextantis ligger i fältet. Den är nu nära minimum, men kan vid maximum lysa starkare än TYC-stjärnan bredvid.

Nästa uppgift var en serie bilder med omikron Leo med komet Schwassmann-Wachmann, som visade sig vara ännu mer ofokuserade. När jag började kvällen med att fokusera på Regulus trodde jag att jag låst det, men kontrollerade sen inte. Det är tyvärr så lurigt att dåligt fokus gör det lättare att se stjärnor på kamerans skärm, så man har inget starkt incitament att fokusera. På summabilden kan man med mycket god vilja ana kometen, som sedan den 20/3 rört sig ett litet stycke åt höger, men med skarpare stjärnor hade den varit tydligare.

Nära gamma i Lejonet skulle småplaneten 148 Gallia vara lätt synlig, av 12 magnituden, och inte heller här kollade jag fokus. Bilderna har så få stjärnor att mitt DSS-program vägrar kombinera dem, men på en enstaka bild 30s-bild kan jag faktiskt ändå ana Gallia, men i så fall ännu lite ljusstarkare än förutsagt. Det blir intressant att se på en bättre bild om identifieringen håller.

I TV pushades det för troligt norrsken, men söder om Värnamo är det bara stadens ljus jag ser mot norr

Då är det roligare med en vyn åt väster, när Orions bälte går ner bakom skogen som en horisontell rad.

Fortsättning följer för Brünhilde, nu kan jag inte ge mig…

20 mars 2025

Forts. småplaneter

Även om Megrez-observationer kändes lite onödigt jobbiga fortsatte jag när även nästa kväll var klar. Det var lite mindre fuktigt, lite lugnare, och allmänt betydligt trevligare. Jag hade också bättre klart för mig i vilken ordning jag skulle observera för att klara träden, så jag började direkt med Praesepe. Tio 30s-exponeringar ger en fin bild av den karakteristiska hopen. (Den dåliga polaxelinställningen omöjliggör längre exponeringar).

På ett detaljutsnitt är det lätt att identifiera småplaneten 135 Hertha, och se att den faktiskt turligt nog (på väg in i en gran) syntes även i går. Det är alltid extra roligt när man kan få både en småplanet och något vackert bakgrundsobjekt på samma bild.

Sen körde jag rutinen Regulus, flytta teleskopet, exponera 10x30s för att nu då få bilder av nr 123 Brunhild som jag missade i går. Men till min frustration kom jag lika fel idag, samma lustiga V-asterism! Först då insåg jag att det var rektascensionsskillnaden till Regulus som jag av konstigt slarv fått till 45 minuter i stället för 27?! Tablå.

Med 108 Hecuba kunde det gått lika illa. I kameran kände jag uppe till vänster i fältet igen en liten asterism som jag trodde att Hecuba skulle vara nära eller till vänster om, så jag körde den långt åt höger innan jag tog fler bilder. I själva verket fanns Hecuba ganska långt höger om, så den hamnade på alla utom två bilder precis i kanten. Eftersom Hecuba är ljusstark i sammanhanget gick det ändå bra, men jag lär mig att inte lita på mitt minne…

Nu hade Tvillingarna kommi fram bakom träden i sydväst, så jag gick via gamma Gem till fältet för 122 Gerda. Här var det inga problem med pekningen, utan problemet är stjärntätheten. I ett tillräckligt litet fält ser man i alla fall Gerdas rörelse mycket tydligt.

Nu var jag noggrannare när jag siktade mot omikron Leonis, och kan på en 5-minuters summabild faktiskt ana kometen Schwassmann-Wachmann. Denna rör sig i en 15-årig ganska cirkulär bana runt solen utanför Jupiter. Här på bilden är magnituden kring 14,  och den är alltså (som väntat) inte i något större utbrott.

Slutligen är Norra Kronan nu åter synlig på kvällarna, och apropå utbrott kunde jag konstatera att T CrB efter över ett års intensivövervakning ännu inte behagat explodera…

19 mars 2025

Asteroidpyssel

För de svaga asteroiderna 122 Gerda och 123 Brunhild (båda upptäckta samma natt, 31 juli 1872, av tysk-amerikanen C.H.F. Peters) tänkte jag i stället för 200mm-telet köra med Megrez-teleskopet (360mm f/5), men det var besvärligare än jag tänkt mig. Vädret var klart men kallfuktigt, och efter att ha lämnat teleskopet ute ett par timmar var objektivet först alldeles igenimmat. Det fixar man lätt med en hårtork, men när jag sen skulle fokusera mot Jupiter märkte jag att fokusratten glappade så att jag måste hjälpa till med handkraft. Också drivningen var kitslig med låsningen, för Jupiter ena stunden OK

och andra med klar drift i rektascension. Mellan bilderna har jag ändrat kamerans orientering, men alltså inte så mycket som jag bort för att få norr uppåt. Vi ser i alla fall att Jupiter nu ligger väl till vänster om tau Tauri

En detalj av en kortexponering visar sen att månarna Europa och Ganymedes råkade ligga så nära varandra att de bara till nöds går att separera.

Sen gav jag mig på asteroiden 122 Gerda, som jag skulle hitta via gamma Geminorum. Denna låg fortfarande kvar i en trädtopp, men Gerda-fältet var fritt. Jag visste inte förrän nu efteråt om jag hade hittat rätt, men det hade jag alltså. En 4 minuters summabild visar  ett vintergatsfält med ett myller av stjärnor, och Gerda blir inte tydlig förrän på ett litet detaljutsnitt. Där ser man också att dåligt fokus och dålig följning gör slutresultatet ganska sekunda, dvs en skarp 200mm-bild hade kanske fungerat lika bra?

På väg mot fältet för Brunhild passade jag på att sikta mot Praesepe, där jag visste att nr 135 Hertha (även den f.ö. upptäckt av samme Peters 1874) skulle finnas. Den höll precis på att gå in i en grantopp, och jag fick bara tre dåliga 30s-bilder. Jag är osäker på exakt vilken ljusprick som är Hertha, men ska förstås försöka få en bättre andrabild.

Kometen nr 29 Schwassmann-Wachmann är berömd för att med ojämna intervall öka sin ljusstyrka med över en faktor hundra. Den ligger nu i riktning mot stjärnan omikron Leonis, så jag trodde det skulle vara lätt att ta några bilder. Men eftersom jag inte utgick från någon ljusare stjärna identifierade jag fel, och siktade på xi Leonis i stället, så det blev inget med det denna gång…

Sen skulle jag via Regulus leta upp dels Brunhild och dels nr 108 Hecuba, men tog dem i fel ordning, så att Brunhild hann försvinna. Hecubafältet var i alla fall det rätta, och Hecuba ljusstarkare än de andra två, så här var det inga problem med identifieringen.

Jag märkte trädproblemet, och försökte vinna tid genom att gå från Hecuba till Brunhild direkt, men det visade sig att jag hamnade flera grader fel. Den lustiga V-asterismen skulle ha legat till vänster i fältet, med Brunhild till höger, men då alltså redan dold i granen.

Min trädfyllda horisont är ett (bokstavligen) växande problem, och det gäller att planera så att man observerar i luckorna. Jag hoppas på en snar repris.

12 januari 2025

För kallt för experiment

När det väl blev klart var det dels rejält kallt (-7 och fallande), dels starkt månsken. Man glömmer mellan gångerna hur upplyst himlen kan bli, särskilt med snö på marken, och det var ingen chans att se annat än de ljusaste stjärnorna. Jag hade t.ex. tänkt ta en bild av Mira, men kunde inte se ens  alfa Ceti och alfa Piscium för att hitta rätt. Men fyra planeter pockade på uppmärksamhet, särskilt då Venus på väg mot Saturnus. En kortexponering (6s) visar kontrasten i ljusstyrka

medan ett utsnitt från en 20s-bild visar hur Saturnus snabbt rört sig bort från 83 Aqr där den syntes vid ockultationen den 4/1. Titan skymtar nära till höger om planeten.

Mars står så nära månen att även här en 6s-bild är nog. Den är nu nära sin opposition (15/1), men  nära aphelium, och når bara ungefär Sirius ljusstyrka.  Jämfört med Pollux lyser den förstås ändå påtagligt starkt.

Jupiter fortsätter ännu lite till fram mot Aldebaran, även här på en kortexponering i månskenet

En ännu kortare exponering visar tre månar och multipelstjärnan tau Tauri, där den ljusa komponenten består av tre stjärnor. Ett tätt par med 3 dygns period rör sig i en 58-årsbana med en ytterligare stjärna, och alla i sin tur hänger ihop med den svagare stjärna som syns på bilden. Omloppstiden i denna största bana måste vara minst några hundratusen år.

Sen höll jag länge och fruktlöst på att försöka koppla en 2x extender till Megrez-teleskopet. Jag har sällan använt den eftersom man måste tejpa över kontakter i kameran när den inte kopplas till ett kameraobjektiv. Nu hade jag skaffat simpla mellanringar som skulle ersätta tejpen, och i princip fungerar det, men fysiskt inte…Om jag kör rakt ut från okularhållaren blir det en lång och ostabil serie: förlängningsrör/kamerahållare/mellanringar/extender/kamera, och jag lyckades i kylan inte skruva fast allt och sen hitta ens månen. Och om jag kör med vinkelprisma (som blir mycket stabilare) visade det sig att det precis inte gick att komma tillräckligt långt in för att fokusera. Till sist gav jag bara frustrerad upp och tog några kortexponeringar med den vanliga coma-korrektorn på Megrez-teleskopet (eftersom jag inte satt igång drivningen på monteringen).

Brännvidden är alldeles för liten för att ge några detaljer på månen

men man kan känna igen några större kratrar i sydväst

Med 1 sekunds exponering (maximum utan drivning) är Mars bara en överexponerad ljuspunkt vid svagare stjärnor.

liksom Jupiterbilden bara är en förstoring av 85mm-bilden härovan, med månarna lite tydigare

Med både Mars och Jupiter så bra i läge skulle jag förstås ha filmat genom SW200, men varken datorn eller jag trivs i kyla. Det långa trixandet med extendern gav mest kalla fingrar, men förhoppningsvis några insikter för framtiden.

 

 

4 januari 2025

Saturnusockultation bakom molnen

Jag har ju flera dagar kollat väderutsikterna för denna ockultation, särskilt som jag under 60 år som amatörastronom inte en enda gåmg sett Saturnus ockulteras. Dagen var mestadels klar, men utsikterna talade om mer moln och snöbyar mot kvällen. Det var precis som det så småningom blev, en timme tidigare hade ockultationen varit perfekt observerbar, med korta avbrott. Nu blev det tjocka moln  med korta luckor..

Vid 17-tiden var himlen åt sydväst klar och både Venus och måne+Saturnus syntes fint. Jag släpade nästan bokstavligt ett tungt stativ bort längs vägen till en plats med rimlig sikt både nu och framåt ockultationstiden, och monterade dit Megrez-teleskopet. Någon drivning skulle inte behövas för så ljusa objekt, utan jag tänkte ta stillbilder och möjligen titta visuellt på själva försvinnandet. Nu tätnade dock molnen hela tiden, och jag insåg att det fick bli vakthållning och utkik efter luckor. På en första överexponerad bild (17.34) syns även några stjärnor, men i fortsättningen är det bara Saturnus och månen som gäller.

Brännvidden 360mm är för liten för att Saturnus ska synas som annat än en punkt, och i allmänhet som här förstorad genom överexponering. För att få detaljer på månskäran måste man korta exponeringstiden så att Saturnus blir för svag

och idealet är kanske kompromissen med jordskenet nätt och jämnt anat. Bilden tagen 17.36, fortfarande med nästan en timme kvar till ockultationen

Sen visade det sig att jag inte kunde välja exponering, utan det blev molnens tjocklek som avgjorde. Här en bild från 17.43

Sen försökte jag en stund titta visuellt, men molnen var för frustrerande. Jag kunde se att det var Saturnus, men inte mycket mer, för ringen är väldigt kantställd. Så jag gick tillbaka till kameran igen, via en fokusrunda på Jupiter, som dock också försvann i molnen. Det lustiga var ju att jag i olika omgångar men aldrig samtidigt kunde se fyra ljusstarka planeter, utom Saturnus och Venus också Jupiter och Mars.

Månen närmar sig, bilder från 18.23

och 18.24

Sista bilden är från 18.28, när det redan börjat snöa

Ockultationen skulle sen från Värnamo börja ungefär 18.33, så hade molnen väntat en timme kunde det ha gått vägen… Jag är glad att jag väntade ut molnluckorna, för mesta tiden såg det helmulet ut.