Ingen film, men bra kväll ändå
Även denna kväll var klar och fin, och eftersom jag inte orkat göra något åt SW200-teleskopet tänkte jag se hur långt man kom med filmning (av Saturnus) med det lilla Megrez-teleskopet. Det gick frustrerande nog inte alls. Det var för länge sen jag filmade genom det, och hur jag än fifflade med förlängningstuber och olika vinkelprismor så kunde jag inte få någon bild. Jag trodde alltså att jag inte nådde rätt fokus, men har i efterhand insett att det måste varit handhavandefel med FireCapture, eftersom fokus i filmkameran inte kan ligga mer än 10-20 mm längre in än i mina vanliga okular.
För att inte bli helt lottlös hade jag lämnat teleskopet ute, och när jag kom ut igen efter en timme var det helt igenimmat. Natten var inte bara klar och kall, utan rejält fuktig, så att det nästan kändes som snökorn i luften. Där vet jag ju sen gammalt att en hårtork är det perfekat vapnet, så på några minuter var det problemet löst. Jag var sugen på att nu fixa den sista asteroiden under 100 som råkat bli nummer 62 Erato, och hade kollat in ett fält relativt Plejaderna (med baktanke att ta några bilder av den också). Jag hittade hopen och vred +10 minuter i rektascension, -7 grader i deklination för att komma till rätt fält, tog några 30s-bilder och gick sen in (för att se kulturfrågan Kontrapunkt på TV…) i väntan på en senare andrabild.
Innan jag gick ut en tredje gång hade jag hunnit se att jag hade rätt fält för Erato, om än lite vridet åt vänster (som syns av HIP-numren), och med mer dismolnighet än jag uppfattat.
Jag immade upp teleskopet med hårtorken, letade igen upp Plejaderna (se nedan), och vred mig fram till Erato-fältet, som tack vare flera ljusstarka stjärnor var lätt att länna igen redan i kameran. Tidsavståndet mellan bilderna blev till slut 75 minuter, och Eratos rörelse är mycket uppenbar.
Grejen med detta är alltså att jag i och med Erato har observerat alla asteroider mellan nummer 1 och nummer 100, vilket känns som en liten milstolpe.
Plejaderna var alltså utgångspunkt, och en 4-minuters summabild visar den fint
Och när det nu inte blev någon Saturnusfilm måste jag ju i alla fall ta några stillbilder. Med 360mm brännvidd har man ingen överblick utan märker bara hur planeten fortsätter att röra sig åt höger bland nya stjärnor. En så gles ”dubbelstjärna” som paret HIP 3296/3302 är oftast bara ett slumpmässigt sammanträffande, och enlig Gaia-katalogen ligger 3296 xxx ljusår bort medan 3302 ligger på yyy ljusår
En kortexponering visar bara de två största månarna
