4 september 2021

Klar kväll med vintergata

En ny fin vintergatskväll, och jag håller mig nu till mitt favoritobjektiv med 85mm brännvidd. Skyttens Tekanna är i år skymd av många småbjörkar, medan Teskeden (pi,omi,xi2) är ostörd. Turligt nog skymtar också den stora klothopen M22 fram i en lucka.

 

 

 

 

 

Med DSS kunde jag sätta ihop fyra exponeringar till ett panorama över södra vintergatan, där man åtminstone kan ana de komplicerade mörka molnstrukturerna. I centrum av bilden syns ”stjärnmolnet” i Skölden, och den stora öppna stjärnhopen M11.

RS Ophiuchi syns fortfarande bra, här liksom 30/8 tillsammans med klothopen M14

 

 

 

Gårdagens miss i Vattumannen kunde jag reparera med en bild som visar både alfa och beta, inklusive klothopen M2 och asteroiden 89 Julia.

I denna skala är M2 stjärnlik, men det är alltså en klothop med hundratusentals stjärnor. Julias rörelse på 5 dygn visas här i detalj. (Observera att kameran den 30/8 skakat så att alla ljusa stjärnor ser dubbla ut…)

 

 

 

 

Det är hopplöst att sikta högt uppåt mot zenit, men på en bild fick jag Svanen fint  mellan eta och Albireo.

Till vänster om 17 Cyg finns den långperiodiska variabeln chi Cygni, som man på den förstorade bilden faktiskt kan urskilja svagt. Chi, som vid maximum syns för blotta ögat, är på väg mot ett minimum , och kräver snart ett större objektiv/teleskop.

Sen kunde jag faktiskt kombinera många av bilderna med Autostitch, utan att geometrin blev så konstig. Det visade sig alltså nu efteråt att jag hade pekat mer höger om Svanen än jag trodde.

 

Senare på kvällen fick jag för mig att ta en bild av vägen där jag står och tar bilder, och när den knappt syntes ändrade jag ISO från 1600 till 6400. När jag sen behöll det för vintergatsfälten i zenit var det lite av en uppenbarelse. Jag kunde plötsligt i många fall direkt identifiera de ljusa stjärnorna i bilden, och pekningen blev mycket mindre på måfå. Det kändes dock som vanligt som ”fusk” att dra upp ISO-talet så. och jag tog inte så många bilder innan jag sett resultaten mer i detalj. Här först en jämförelse mellan hur DSS och Autostitch sätter ihop tre bilder av området mellan Altair och Albireo. Först DSS

och sen samma scen med Autostitch

Så länge Autostitch inte deformerar mer än så här är den absolut att föredra eftersom den ger en mer sömlös slutbild. Man kan dock inte förutse vilka kombinationer av delbilder som det ska fungera för. Här kunde jag till exempel få en fin DSS-mosaik av norra Svanen, med Nordamerikanebulosan (NGC 7000) bredvid Deneb, och t.o.m en båge av supernovaresten Slöjnebulosan (NGC 6992) tydligt synlig.

Samma delbilder sätter Autostitch ihop med lite för deformerad geometri, så i detta fall är det DSS man ska använda

Även för området kring eta Cygni ger DSS en fin mosaik

Detaljbilden av chi Cygni visar dock inte så mycket svagare stjärnor än enkelbilden ovan, så ISO6400 är snarare en hjälp vid observerandet än en verklig förbättring.

 

 

 

Man kan fortsätta länge att  efterbehandla dessa bilder, men jag ska koncentrera mig på att göra bättre grundobservationer i stället….

Kommentera