Perfekt vinterhimmel

Trots lite moln på eftermiddagen klarnade det upp helt på kvällen, och jag gick ut en stund med kameran (85 mm objektiv) på iOptron-monteringen. Ett första motiv var förstås Mars nära Plejaderna, finast på en enkelbild (56 s exponering).

Sen blev det förstås Orion, och nu börjar också jag klaga på Starlink-satelliterna som här har förfulat bilden med parallella streck.

Jag försökte mig också på den svaga Rosette-nebulosan, som här syns tydligt till vänster om Betelgeuze.

Jag är inte vän med DeepSkyStacker, och tycker motsvarande summabilder blir fula, även om de visar mer detaljer…

Det är roligare att jaga svaga asteroider, och nr 26 Proserpina fanns lättfunnet nära Pollux.

Den är nästan av 12 magnituden, och drunknar helt i vintergatans stjärnmyller, men jag hoppas på en ny bild snart som kan visa rörelsen. Ännu lättare att hitta var nr 29 Amphitrite som fanns nära Regulus, men det var nära att den hamnade precis på en ungefär lika ljus stjärna. Även här är det jämförelsebilder som krävs.

I Lejonet fanns också den allra ljusaste asteroiden, Vesta, som nu nära sin opposition nästan är synlig för blotta ögat.

Lite längre ner finns den svagaste av de asteroider jag försökte mig på, nr 36 Atalante. Den är i alla fall (svagt) synlig på en 3 minuters summabild, trots dis och upplysning mot horisonten.

I fältet finns också den s.k. Leo-tripletten, tre ljusstarka galaxer nära varandra. (Jag tog i maj 2016 en bild av dem med “stora teleskopet”. )

Jag tog fler bilder av Orion, och en 12-minuters totalsumma visar Orions många nebulositeter, inklusive Hästhuvudet som en liten mörk inbuktning i det rosa under den vänstra bältesstjärnan.

I stort sett är detta så långt man kommer med det lilla 85mm-objektivet, och det är fler Megrez-bilder jag borde ta, men inte kommer till skott med.