12 februari 2021

Klart och kallt!

Med bara få månfria dagar kvar kände jag att jag borde ta några fler Megrez-bilder av vinterobjekt, men förhållandena är jobbiga, med snö och kyla. Monteringen står under presenning en bit från huset, så steg ett var att sätta dit Megrez-teleskopet och få igång drivningen. Det gjorde jag innan det var helmörkt, men när jag sen väl hade provat och fokuserat kameran kändes det som jag direkt ville börja ta bilder. Orionnebulosan kom precis fram mellan två träd, så motivet var givet. För centrum är en 4s-exponering ganska lagom, även om Trapetset flutit ihop

Man kan nätt och jämnt se alla fyra stjärnorna med en kortare 1s exponering.

På 30s blir det ordentligt mycket nebulosa

(och till vänster är det trädgrenar och inte mörka interstellära moln man ser…)

Med fortfarande ljus himmel (solen -13,9 grader under horisonten) var 90s alldeles för lång exponering, och efter nerdragning  i bildbehandlingsprogrammet är bilden ganska lik den förra.

Beroende på hur man väljer parametrarna i DeespSkyStacker kan summabilden (5 min total exponering) se ganska olika ut, så

eller så

och man kan säkert få till något ännu bättre. Sedan tabbade jag mig när jag skulle leta upp Rosette-nebulosan, och hamnade med flera bilder i okända trakter. Tillbaka vid zeta Ori och Flame-nebulosan var kameran tyvärr med på bara en bild

Efter 18 sekunder på nästa dog batteriet kölddöd, och jag gav upp och tog en lång paus för fredags-TV.

Ute igen var Sirius och Stora Hunden bra placerade, och jag kunde ta detaljbilder av de tre stora stjärnhopar jag noterade på mina vidvinkelbilder den 5/2. Först här en 6 minuters summabild av M41, som är lätt att hitta 4 grader rakt under Sirius.

Googlar man kan man hitta avstånd mellan 2000 och 4000 ljusår för hopen , så jag bestämde mig för att kolla Gaia-katalogens ’facit’. Det är mycket instruktivt att välja ett litet område i hopens centrum och se stjärnor (ner till magnitud 20) på alla möjliga avstånd. Det krävs lite pyssel att leta fram en grupp ljusa stjärnor med gemensam parallax och egenrörelse, men man finner då parallaxvärdet 1,33 millibågsekunder. Avståndet är alltså 1000/1,33=752 pc, ca 2450 ljusår.

Sen passar synfältet med Megrez-telekopet precis lagom för att få med M46 och M47 på samma bild, och 9-minuterssumman visar den spännande kontrasten mellan hoparna.

Även här har jag hastigt kollat Gaia-avstånd för troliga hopmedlemmar, och finner att den vänstra hopen (M46) ligger ungefär 5400 ljusår bort, medan den högra (M47) ligger på 1550 ljusår. M46 är alltså verkligen en ovanligt stor och stjärnrik hop. Ovanför M47 syns en tredje hop, NGC 2423, som åter enligt Gaia ligger ca 3000 ljusår bort. Utom att vi i bilden har fältstjärnor på alla möjliga avstånd har vi alltså även tre hopar som bara skenbart hamnat på samma ställe på himlen.

När jag sen tänkte ta bilder även av de två stora hoparna i Kräftan, Praesepe och M67, var det för svårt att sikta högre uppåt på himlen, så det fick vara nog för kvällen.

Kommentera