Satellitparad!
Lustigt nog avslutades året med en helt klar kväll, och innan nyårsfirandet passade jag på att ta några blandade kamerabilder. Kvällens höjdpunkt var att jag trots att de var osynliga för blotta ögat kunde fotografera rad på rad av Starlink-satelliter.
Först passade jag på att ta säsongens första bilder av Venus. (Eftersom det nu efter åtta år åter är det perfekta Venusåret blir det garanterat fler…) Här först ett par 35mm-bilder med Venus mitt i Stenbocken. Redan med 2s exponering lyser Venus rejält starkt
och på en 10s-bild lyser den helt upp några svaga molnstråk
Med 135mm brännvidd är detaljerna tydligare
Samma objektiv mot vintergatan i Svanen visar det vanliga stjärnmyllret. Chi Cygni har i vart fall ljusnat mycket sedan 29 oktober !
Mira har i stället minskat lika mycket sedan 29 november, så att grannstjärnan syns. Bilden med lite ful drift fick också av misstag brännvidden minskad till 100mm.
Ett mål var ju att få en till bild medan småplaneten Hygiea fanns i trakten av Plejaderna, och det blev två lite halvdana. Först en 30s-exponering med denna för korta 100 mm brännvidd. (Satellitspåret går inte att identifiera).
Här så en bild med 200mm brännvidd. Liksom 7/12 hade jag problem med glapp i monteringen, och fick bara en användbar bild. Hygiea syns, men det hade varit bra med fler exponeringar.
Dagens mer spännande uppgift var att försöka se en rad av Starlink-satelliter. Jag bytte tillbaka till 35mm-objektivet och testade med högsta ISO mot ett fält med alfa i Vattumannen där jag visste att en stor grupp av satelliterna skulle passera i tät följd. En bara 29% belyst månskära var ett förvånansvärt stort problem, och med blotta ögat var bara de ljusaste stjärnorna synliga i motljuset. En tidig testbild från 17.42 med 3s exponering visade svagt Starlink nummer 1045, och jag hade inga stora förväntningar när jag ca 18.25 började exponera för att följa huvudgruppen. Denna förvånande första bild är alltså inte flera exponeringar av en satellit, utan en 4s-exponering med 6 olika objekt!
På nästa bild (tagen 22 s senare) har SL 1027 redan försvunnit i jordens skugga, men två nya satelliter kommit fram till höger.
Fast jag inte såg något alls med blotta ögat bara fortsatte bilderna att visa många satelliter, och för att göra det ännu tydligare ändrade jag efter en stund exponeringstiden till 2s, och försökte att typ var 10:e sekund ta en ny bild. Trots att jag inte kunde se något alls visuellt syntes nu på varje bild ett stort antal satelliter, och detta höll på ända tills de två sista i raden försvann i jordskugga.
Jag har sedan experimenterat med att animera bildserierna, men eftersom intervallet mellan exponeringarna råkade bli lite kortare än är intervallet mellan två satelliter blir resultatet tyvärr (stroboskopiskt) att de ser ut att röra sig baklänges…
Först när man kan skilja dem åt, t.ex. när två stycken bildar ett tätare par, ser man att de faktiskt rör sig framåt (åt vänster)
på Här är seriens slut, med till sist bara två satelliter kvar
På bilden från 18.33.11 syns två satelliter
7 sekunder senare är den första på väg att försvinna
och 18.33.26 var båda borta. Förutsägelserna från heavens-above som tycktes passa bra i början stämmer inte lika bra hela vägen, och dessa två kan jag därför inte identifiera säkert. Under de 8 minuter jag tog bilder passerade nog över 30 Starlink-satelliter, och lärdomen inför en eventuell ny chans att observera blir att jag måste ta bilderna tätare!
Som avslutning tog jag ett par bilder av Orion på uppgång. Samtalsämnet just nu är varför Betelgeuze är så ovanligt ljussvag. Här ser vi den först på en klassisk bild, där den inte är mycket starkare än Bellatrix till höger.
Här ser vi hur Aldebaran är klart ljusstarkare, även om man får tänka på att atmosfären försvagar Betelgeuze mycket kraftigare 17 grader över horisonten (mot Aldebarans 35 grader)
