22 april 2019

Från meteorer till galaxer

Påskmånen (full 19/4) har lyst upp många klara natthimlar, men nu går det att få lite mörker igen (om än sent på kvällen med sommartid). Redan när jag just kommit ut såg jag en stark meteor (som till och med lämnade ett rökspår efter sig), och kom då ihåg att Lyrid-svärmens maximum är i dagarna, och faktiskt just den 22/4(!). Riktningen stämde precis, och rätt snart såg jag två svagare Lyrider  också. Jag insåg att jag borde övervaka, så jag tog ut 450-kameran med fisheye-objektiv. Jag bara la den på en pall, pekande mot zenit, och körde 30s-exponeringar. Det blev inga fler starka Lyrider, och de spår som finns på bilderna är från flygplan och satelliter. Ett ljusstarkt satellitspår syns här på fyra bilder, och jag kan konstigt nog inte identifiera det i tabellerna på heavens-above. Antingen är det en ‘hemlig’ satellit, eller ett flygplan med starkt fast sken. (Normalt blinkar flygplanen, som på spåret till höger här på den första bilden.

Den mystiska satelliten rör sig upp från Lejonet , förbi Berenikes Hår

Efter ett par minuters paus rör den sig vidare i Herkules, mellan Norra Kronan och Vega

Inte heller det svagare tvärspåret på bilden ovan finns med på heavens-above, men eftersom bilderna är tagna precis vid midnatt skulle det kunna vara något problem med överlappningen eftersom man får en lista före och en efter midnatt??

Så långt Lyridövervakningen, noll bildbevis alltså, men som sagt en fin visuell siktning.

Mitt mål för kvällen var annars att bli bättre vän med den nya iOptron-monteringen. För att hitta Polstjärnan kom jag på att jag kunde använda den gamla polsökaren, bättre noggrannhet än så är oftast helt onödig. Sen använde jag det nya rödpunktssiktet för att med 200mm tele försöka ta några galaxbilder. Med Virgohopen gick det över förväntan. Andra vårar har jag siktat lite på måfå med mina större teleskop, och oftast hamnat bredvid de större galaxerna. Med så kort brännvidd som 200 mm får man en stor del av hopen på samma bild. Jag rubbade fokuseringen lite, så stjärnorna är för stora, men på denna 3-minuters DSS-summa kan man ändå se många galaxer. Jag har identifierat nio Messier-objekt, men som synes finns det många fler galaxer på bilden, de flesta ungefär 50 miljoner ljusår bort. Giganten M87 är med i nederkant, högaktuell för bilden av det svarta hålet i dess centrum!

Bilden är tagen med full öppning (f/2,8), och visar tydlig vinjettering. Jag tog tre bilder vid f/4 också, och summan av alla sex visar ännu lite fler detaljer (samt ett fult satellitspår). Jag kommer att försöka göra om detta med fler bilder!

Vad som hade inspirerat mig för galaxsökande var dock M81/82. De står så högt att det är hopplöst att försöka sikta genom kamerasökaren, men rödpunktssiktet gjorde det mycket enklare. Jag hamnade lite fel ändå, och eftersom kameran blev konstigt snedbalanserad lyckades jag aldrig få monteringen att följa himlen. Det blev många bilder med mer eller mindre långa stjärnspår, där den sista var den bästa. Stjärnorna är både ofokuserade och ovala, men det är lätt att se de båda galaxerna. Jag tänker förstås försöka igen även med dessa två!

Med de många iOptron-problemen tvekar jag om jag ska ta den med till Chile, men inser också att även vidvinkelbilder vinner mycket på att ha följning. Jag gjorde lite måfå jämförelser med/utan följning, för att få ett bättre beslutsunderlag. Här först 1-minutsbilder med 13 mm brännvidd av området kring himmelspolen, dvs inte med maximal rörelse.

Bilden utan följning är sämre, men i alla fall någorlunda användbar

Om man både ökar exponeringstiden (till 90 sekunder) och pekar mot lägre deklination är det förstås värre. Här ser den odrivna bilden definitivt tråkig ut, även om man lätt känner igen Lejonet med Praesepe nere till höger och Berenikes Hår uppe till vänster.

Med drivningen på är bilden mycket snyggare. Satellitspåret är det mystiska på fisheye-bilderna ovan, när jag råkat exponera samtidigt.

Med minimal brännvidd, 10 mm, är det aningen bättre, men även här blir de ljusa stjärnorna (Castor, Pollux, Arkturus) fula streck

jämfört med den drivna bildens punkter.

Med 20 mm brännvidd blir skillnaden definitivt för stor, nu ser den odrivna bilden ut som mina bilder från 1970-talet…

Så (som jag hade kunnat räkna ut i förväg!), exponeringstider på en minut och mer går förstås inte att använda utan kameravridare. Frågan för nästa testtillfälle är vad man kan göra med många kortexponeringar. Jag har dåliga erfarenheter av att kombinera vidvinkelbilder med DSS, men det kanske finns bättre program?

Det är definitivt slut på vintern nu, inte ens en helklar natt svalnar till minusgrader, vilket förstås är skönt för fingrar och tår. Och börjar man fundera är det ganska otroligt hur mycket man kan se och fotografera med enkla medel. Det lilla gruskorn som brann upp i atmosfären några hundra kilometer bort, stjärnorna, större än solen, några hundra ljusår bort, och så Virgohopens galaxer, hundratusentals ljusår stora,  50 miljoner ljusår bort. Den som håller utkik får se …

 

 

 

 

 

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.