25 april 2019

Skön kväll, men nya problem

Natthimlen är molnfri men disig, enligt SMHI på grund av sand från Sahara! Det är ovant milt och skönt, så det är lätt att fingra på alla knappar utan vantar. Jag börjar direkt med 200mm tele på iOptron, sikte Virgohopen, och allt verkar bra. Problemet är att bländaren som vanligt ställer om sig utan att jag märker det. Jag hade medvetet valt f/3,5 i stället för full öppning (2,8), men de 9 långexponeringarna (60-100 s) blev i stället med f/4,5, och i det disiga vädret var det för snålt. Denna inställning hängde sen tråkigt nog med även när jag siktade mot Leotripletten och M81. Det positiva var att det återigen hjälpte att köra flera M81-bilder i sträck. Den dåliga balansen ger nån slags backlash som efter en stund bättrar sig. Nu är emellertid inte detta huvudproblemet, utan DeepSkyStacker har plötsligt slutat fungera på ett mystiskt sätt. Inläsningen av bilderna och deras anpassning till varandra verkar gå normalt, men stackningen ger bara ett abstrakt linjemönster?! Jag har försökt installera om programmet, men då får jag felmeddelanden som avbryter installationen. Just nu är jag bara helt frågande…Men det mesta löser sig så småningom. När Windows klagade att hårddisken var för full började jag ana att det kunde vara så enkelt, och när jag flyttat bort några stora månfilmfiler blev allt som vanligt igen… Så tillbaka till galaxbilderna. Trots att 11+ minuters total exponeringstid inte gav en mycket bättre bild av Virgohopen än den från 22/4 är den ändå djupt fascinerande. Att med sin lilla kamera i trädgården kunna fånga tiotals galaxer, 50 miljoner ljusår bort, och var och en med hundratals miljarder stjärnor och planeter, är när man tänker efter ganska otroligt.

Ett utsnitt identifierar den båge av galaxer som brukar kallas ‘Markarians kedja’, plus M87 (med det svarta hålet) nertill.

Monteringen följde inte perfekt, och DSS vägrade använda en av Virgo-bilderna. Där gjorde det inte så mycket, men med bara två (av fyra) användbara exponeringar är bilden av Leo-tripletten rätt trist. Återigen är det vetskapen att man ser tre stora galaxer 35 miljoner ljusår bort som är behållningen

Inte heller för M81/M82 blev det mer än två användbara bilder. (På kameran kan jag inte se följningens kvalitet om den inte är helkass, och jag trodde det gick bättre än så). Men eftersom M81 är så stor och ljusstark (‘bara’ 12 miljoner ljusår bort) blev det ändå en trevlig bild (bortsett från ännu ett irriterande satellitspår rakt över galaxen)

Här slutatde jag galaxjakten och tog i stället vidvinkelbilder med olika objektiv. Den första är med 18 mm f/2,8 (för ett 18-50mm objektiv), då jag råkade fånga en oregelbundet blinkande satellit som just innan hade glänst till i Lejonet med nästan med Iridiumstyrka. Heavens-above identifierar den som den franska Helios 1B, som alltså tydligen ”tumlar” okontrollerat i sin bana. Det är tre av Karlavagnens ‘vagnstjärnor’ som syns uppe till vänster, och satelliten passerar alltså under Stora Björnens ”tassar”.

Jag bländade så ner till f/4, vilket förstås gav bättre kvalitet om man tittar i detalj, men knappast värt förlusten i exponeringstid. Här är först nedre högra hörnet av bilden ovan jämfört med en lika lång exponering vid f/4. Den stora skillnaden är för de få ljusstarka stjärnorna, som får färgstick vid f/2,8.

Sen tog jag samma scen med ett 10-20mm objektiv vid 16 mm f/3,5, och fick samma hörn ungefär så här

De ljusa stjärnorna är nu mest vita, så kring 17 mm är detta objektiv det bästa. Det är också praktiskt att kunna öka bildvinkeln ytterligare. Vid 13 mm ser vi Castor och Pollux nere t.h., dvs den ljusa stjärnan med färgstick på bilderna ovan var Castor.

Capella kommer nu in precis i högerkant, och perspektivet i hörnen börjar bli konstigt. Man ser också hur himlen ljusnar mot nordväst och norr, riktning Värnamo. Denna upplysning från stan syns ännu tydligare på en 10mm-bild. Det blir värre år från år, men när diset inte ligger så tjockt är det inte fullt så här illa.

Även mot söder ökar upplysningen från Åminne, som syns av denna 10mm-bild. (Den som vet hur Lejonets skära egentligen ser ut blir förbryllad av övre högra hörnet, men så blir det vid extrem vidvinkel. Uppe till vänster syns också en del av Norra Kronan märkligt förstorad.)

Som sagt, en inte optimal himmel, men ändå intressanta bilder. Nästa gång hoppas jag på klarare luft.

 

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.