16 april 2019

Sol och måne

På dagen tog jag nya bilder av solen med 200×2 mm teleobjektiv. Bilderna blev inte bättre än innan, men den (fortfarande ensamma) stora fläcken har nu roterat över mot högerranden.

På kvällen stod månen perfekt till, och jag försökte börja filma utan Barlow. Av någon anledning låste sig programmet efter en 90s-serie, och kom inte igång förrän jag stängt och startat om det. Detta upprepades flera gånger, och jag insåg att en snabb täckning av månskivan skulle bli svår. När jag i desperation började om (nu med Barlow för att åtminstone få några kvalitetsbilder) försvann problemet lika omotiverat. Temperaturen föll snabbt mot minus, och seeingen var ganska dålig, men jag tror jag täckte i alla fall terminatorområdet. Sen frös jag för mycket för att köra en översikt utan Barlow, men denna bild med teleobjektivet (200mm x2) visar fasen och de stora detaljerna. Man kan lägga märke till den vita pricken uppe till vänster, månens ljusaste krater Aristarchus.

En kombination av tre bilder utan Barlow hur bra en full mosaik kunde ha blivit (och eftersom den baserar sig på tusentals individuella filmrutor är det förstås mycket orättvist att jämföra med den enda telebilden ovan…)

Bilderna med full upplösning täcker sen inte hela månen, men åtminstone de mest intressanta (där solen fortfarande står lågt och ger tydliga skuggor).

Librationen gynnar månens södra del, men i norr ser vi den ikoniska Plato, med Alpdalen till höger

I norra kanten av Mare Imbrium finns den lika ikoniska Regnbågsviken (S.Iridum), och ute på ”havet” många mindre kratrar. Jag brukar kommentera Caroline Herschels påfallande lilla krater, liksom de intressanta bergsformationerna norr om Gruithuisen.

Utom en överexponerad Copernicus visar nästa bild det spännande området kring Aristarchus, med den vindlande ”Schröters dal” fram mot Herodotus. Kring Marius har man en stor koncentration av s.k. ”lunar domes”, låga upphöjningar som kan ha vulkaniskt ursprung.

Sydväst om Copernicus är det ont om stora kratrar, men närmare fullmåne lägger man märke till paret Hansteen/Billy, där Billy har en påtagligt mörk och slät botten. Mellan dem ligger det ”klolika” berget M.Hansteen, som i stället utmärker sig som en ljus fläck (som jag särskilt la märke till och försökte observera när jag nyss börjat med amatörastronomi).

Nu är vi nere vid Gassendi och Mare Humorum. Här ser man system av sprickor både i väster och i öster, som säkert hänger ihop med det stora nedslag som bildade havet.

Randbergen kring den stora Schickard kastar långa skuggor, och vi ser två karakteristiskt osymmetriska kratrar, Hainzel och Schiller.

Längst i söder har vi den karakteristiska trion Tycho, Clavius och Moretus.

Trots att seeingen såg typiskt dålig ut är jag mycket nöjd med slutresultatet. Möjligen blev det extra bra för att jag ansträngde mig lite och försökte kollimera teleskopet, dock bara genom att justera sekundärspegeln. Primärspegeln har jag bara rört en gång på 10 år, eftersom det var notoriskt bökigt…

 

 

 

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.