Månen i Hyaderna
Efter en mulen dag klarnade det faktiskt upp på kvällen (så att jag nu observerat varannan kväll sedan 14/3!) , men jag upptäckte det inte förrän efter 20. Med blotta ögat var det en fin syn med en 30% måne på väg mot Aldebaran, men med det vanliga problemet att få måne och stjärnor i bild samtidigt. Med 8 sekunders exponering känner man igen Plejaderna och Hyaderna, medan månen redan är gravt överexponerad
På 1 sekund kan man ana den jordskensbelysta vänstra månranden
men man får gå ner till 1/8 sekund (och längre brännvidd) för att se månen rimligt, och då är nästan alla stjärnor försvunna. Bilden togs 20.22, och man kan lägga märke till månens läge i förhållande till det karakteristiska paret theta1 och theta2 (Tauri)
Eftersom inga ljusare stjärnor skulle ockulteras koncentrerade jag mig på månen själv och satte igång SW200-teleskopet. Direktbilderna med kameran i primärfokus visar då antingen samma jordskensbild
eller, med mycket kortare exponeringstid, detaljer på den belysta skäran
Och eftersom det var detaljerna jag vill åt så började jag min vanliga filmning. Seeingen var dålig, och kvaliteten halvdan även efter de långa reduktionerna. Jag var också så ivrig att komma igång snabbt att jag lämnade kameran konstigt vriden. Bilderna får norr uppåt om man vrider dem ungefär 45 grader åt höger…
I norr ser man låga åsar på Köldens Hav (Mare Frigoris)
och större på slätten (Solis Lacus) kring Bürg
Atlas, Hercules, Endymion och Humboldthavet är standardvyn i nordost
och längs terminatorn syns den vindlande åsen (Dorsa Smirnov) på Klarhetens hav.
Kratern Plinius ligger som gränsmarkering till Lugnets Hav, där man också nära terminatorn lägger märke till komplicerade åsar.
Går man mot den belysta kanten kommer man fram till Farornas Hav (Mare Crisium)
Nedanför Lugnets Hav ligger Nektarhavet, med den välkända kratertrion Theophilus, Cyrillus och Catharina. De låg optimalt belysta vid terminatorn och var det klart mest iögonenfallande området på månen denna kväll. Den allra första filmen gav den skarpaste bilden
medan en tagen två minuter senare är klart suddigare. Här syns också den intressanta slingrande förkastningen Rupes Altai som utgår från kratern Piccolomini lite längre söderut.
På höglandet i söder är det sedan gott om kratrar
Öster om Nektarhavet ligger Frukbarhetens Hav, med den välkända dubbelkratern Messier med sina ljusa strimmor
Närmare den ljusa randen ligger de två jättekratrarna Langrenus och Petavius, som dock syns ganska dåligt vid denna belysning. 
Efter mindre än en timme började molnen tätna, så jag fick ge upp filmningen innan jag täckt hela månen.
En ny kamerabild från 21.28 visar klart mer dis i luften, men man kan också se hur mycket månen rört sig i förhållande till theta1,2 Tauri. Det skulle ha dröjt till efter midnatt (när den strax skulle gå ner) innan månen nådde Aldebaran, så någon ockultation hade jag inte förväntat mig. Nu fick jag packa ihop tidigare än jag ville, men jag är ändå nöjd att ha fått så många månbilder.
