Tredje gången gillt…
Jag vågade inte riktigt tro att det klara vädret skulle fortsätta, men inga stora moln dök upp, så jag drog igång ‘stora kikaren’ för månfilmning. En 67% belyst måne stod högt i söder, så på det sättet var det en idealisk kväll. Å andra sidan var det -8 och kallnande, så det var jobbigt för fingrar och tår. Min vanliga standard för månen är 90-sekundersfilmer, vilket normalt blir 8-900 frames, oberoende av exponeringstid. Jag försökte täcka terminatorområdet, eftersom det är där skuggorna ändras snabbt, och efter en första 45-minutersomgång var det skönt att kunna ta paus, med hopp om en fortsättning. Två timmar senare var det fortfarande klart, så det blev en ny omgång då, med intressant stora förändringar just kring terminatorn.
Varje okomprimerad 90s-film är på nästan 2 Gb, och det tar tid bara att flytta data (70+ Gb för hela kvällen) från den lilla ‘observationsdatorn’ till en extern hårddisk och sen till min stationära dator. Sen kör Autostakkert trevligt automatiskt en grundreduktion av alla filer, innan jag övergår till individuell hantering. Då lägger jag först på wavelet-korrektioner i Registax och bildbehandlar sedan i PaintShopPro. Längsta tiden tar identifiering och markering av kratrar, som jag också lägger i tabeller i ett Excelark för natten. Det är alltså mycket jobb att ta fram reducerade bilder, och i en första vända blir det ett miniurval. Det syns i alla fall genast att resultatet blev bättre än genomsnittligt, så det var värt de kalla fingrarna…
Det häftigaste med kvällen var att jag kunde följa soluppgången över Copernicus. På första bilden, från 18.42 är nästan hela det inre i skugga, och man anar bara lite av randen av Reinhold.
Efter paus, på en bild 21.46, lyser solen redan på centralbergets toppar och en del av kraterbotten
Sen gick det bara 46 minuter till den sista bilden, men man ser nya solbelysta toppar i M. Carpatus nordväst om Copernicus.
Seeingen var bäst under den första observationssessionen, och här ser man t.ex. 18.37 de små kratrarna på botten av Plato. Av Leverrier syns knappt hela randen.
En bild från 22.04 är lite suddigare, men framför allt har både leVerriers grannkrater Helicon och Regnbågsvikens yttersta utpost (P.Laplace) dykt upp!
En bild från 18.44 visarintressant många detaljer längs terminatorn på Mare Nubium. Sprickdalen ut från kratern Hesiodus är tydlig, men Bullialdus ligger i skugga.
Nästa bild är från 21.50, och solen har nu nått tre nya kratrar (Darney, Lubiniezky och König).
I söder dominerar som vanligt Tycho och jättekratern Clavius, här först på en bild tagen 18.49
I höglandsområdena är det svårare att se terminatorn, men om man tittar noga är skuggorna i Tycho och Clavius en aning kortare på denna bild från 21.55
De välkända ‘rännorna’ öster om Triesnecker syns fint på denna bild, där också den bredare dalen vid Hyginus visar sig delvis bestå av en rad med små kratrar. Väggarna kring Hipparchus är svåra att urskilja, fast den på den dåliga bilden från i förrgår (22/2) var en tydlig krater.
Det är också rätt månfas att observera Raka Muren
Även om som sagt seeingen inte var så bra hela tiden var kvällen klart lyckad, och jag samlade på mig många trevliga bilder.