Månen igen

Vädret fortsatte att vara kallt och klart, så jag fick ta ut kikaren denna kväll också. Det blev dock snabbt tydligt att seeingen var mycket sämre än i går, så jag nöjde mig med en kort serie bilder längs terminatorn. Som många gånger förut blir jag sedan förvånad hur bra bilder det blir i slutänden ändå, så här är nu Copernicus 1 dygn framåt, söndag klockan 22.42. Det i förstone oväntade är hur mycket 1 dygns ökning av fasen betyder. Copernicus ligger nu helt belyst, långt från terminatorn.

Tankefelet man gör är att inte inse hur relativt ‘snäll’ topografin egentligen är. Solen står fortfarande lågt, men skuggorna blir korta eftersom kraterväggen är låg. I går stod solen mycket lågt, och på den atmosfärslösa månen syntes de långa skuggorna.

Denna kväll är det främst Regnbågsviken som bokstavligen ‘sticker ut’…Den ursprungliga stora kratern har delvis översvämmats av Mare Imbriums lava, så att bara den västra kraterväggen består som ett av månens mest välkända landmärken. Jämfört med i går ser vi nu paret Helicon och Leverrier långt från terminatorn, och också hur toppen vid P.Laplace kastar en lång skugga.

I kanten av Mare Inbrium  ser vi en del mindre kratrar och berg, bl.a. det flertoppiga Mons Vinogradov. Vi ser också Caroline Herschels lilla krater på en låg bergsrygg.

I går syntes också bara randen av Bullialdus, som nu är väl synlig. Även sprickorna i kanten av Mare Humorum genom bl.a. Hippalus är tydliga.

Tycho och Clavius är fortfarande ett dominerande inslag i söder, men inte alls så dramatiskt belysta som i går.