Ny kväll med många missar…
Vädret för det första ostadigt, med dismoln som drar förbi. Jag tänker observera med Megrez-tuben, men glömmer att efter fokuseringen fixera kameran, som sen dras ur läge av sin egen tyngd. Träden runt min observationsplats växer för varje år, och ett fält som jag trodde att jag kunde se var nu bakom granar…(Men se nedan!)
Fortfarande med bra fokus siktade jag på måfå så lågt jag kunde (för träd) i stjärnbilden Scutum (Skölden), nedanför Örnens stjärt, och såg ett par oansenliga stjärnhopar som jag troligen aldrig sett förr. Stjärnan delta Scuti nära intill har gett namn åt en hel klass variabla stjärnor, men variationerna är på enprocentnivå så stjärnan är alltid synlig som här.
En ofokuserad komet Jacques (C/2014 E2) kan förstås inte visa en smal svans, även om den vore där. Vad som syns på dessa bilder med 10 minuter emellan är hur kometen först syns rakt över en svag stjärna, sedan väl till höger om den.
När jag till sist insett fokusmissen hittar jag knappt till M27 (Hantelnebulosan), och får bara en 25-sekundersbild
En användbar bild kan om några år bli denna av den närbelägna dubbelstjärnan 61 Cygni. Jämfört med tau Cygni ser man att den är lite avlång, eftersom den egentligen består av två liknande komponenter ungefär 25 bågsekunder från varandra. Det mest intresanta är att stjärnans s.k. egenrörelse är ovanligt stor, och att man nu kan urskilja en svag bakgrundsstjärna alldeles intill. Om ett antal år bör man kunna märka att det ljusa stjärnparet har rört sig en aning relativt bakgrundsstjärnan, dvs man kommer att kunna se att stjärhimlen inte är oföränderlig. (Den stora egenrörelsen beror på att 61 Cygni är en av de närmaste stjärnorna, och den var 1838 den första stjärna vars parallax kunde uppmätas.)
MEN, tillägg 31/8: Det visade sig att en av mina ‘oanvändbara’ bilder in i granskogen faktiskt visade precis rätt stjärnfält nära stjärnan 66 i Ormbäraren (Ophiuchus)
Här finns “Barnards stjärna”, som har den största egenrörelsen av alla stjärnor på himlen. Jag tog 1978 en bild av den med ett 300mm teleobjektiv, och man kan nu jämföra med bilden tagen 2014, 36 år senare.
Den gamla bilden krävde 15 minuters(!) exponeringstid, och de få stjärnorna har ritat små krokar eftersom följningen inte var perfekt. Den nya bilden tog jag som sagt genom en lucka i skogen, och på 30 sekunder får man med många fler stjärnor. Man ser direkt att Barnards stjärna har rört sig ett långt stycke (6 bågminuter) norrut, så här har jag nu redan demonstrerat det jag planerade för framtiden med 61 Cygni…