Snabba bilder med fast kamera, bl.a.  av Nova Del, som fortsätter sitt långsamma avtagande.

Har också långt om länge insett hur korta exponeringar man måste ta för att följa riktigt ljusstarka variabler. Därför blir bilderna där man kan mäta noggranna magnituder ganska tråkiga att se på. Stjärnan beta i Lyran är en intressant förmörkelsevariabel, med så lång period som ungefär 13 dygn. På en 5-sekundersbild syns bara ljusa stjärnor, men man ser att beta denna kväll för ovanlighets skull är klart ljussvagare än gamma.

En annan välkänd variabel är delta i stjärnbilden Cepheus, som har fått ge namn åt den viktiga gruppen ‘Cepheidvariabler’. Den verkliga ljusstyrkan hos en sådan pulserande jättestjärna kan direkt beräknas ur periodens längd, ju längre period desto ljusstarkare stjärna. Man inser lätt att detta ger ett ytterst bekvämt sätt att mäta avståndet till stjärnan: perioden ger den verkliga ljusstyrkan, medan den ljusstyrka man observerar förstås också har avtagit med kvadraten på avståndet. Haken är att det behövs ett antal cepheider med kända avstånd för att kalibrera relationen, men numera anses detta ganska välgjort. Cepheiderna med de längsta perioderna (1-2 månader) är så ljusstarka att de kan observeras även i andra (närbelägna) galaxer, och därmed ge ett exakt avstånd till dessa. Här ser vi en del av stjärnbilden Cepheus på en 8s-exponering, med delta utmärkt. Även stjärnan mu Cephei är intressant, som en av de allra största superjättarna och också oregelbundet varierande i ljusstyrka.