21 november 2024

Kallt och klart

Kvällen var först ganska molnig, men klarnade mer och mer. När jag gick ut lite före 22 var det moln kvar kring den avtagande halvmånen i öster, men annars klart, stilla och kallt (-6). Jag försökte snabbt ta 85mm-bilder, som vanligt med lite för slarvig stativinställning. Stjärnorna blir små streck, som här på en förstorad bild av Mira.

Det viktiga var sen andrabilder av några småplaneter, eftersom det redan gått fjorton dagar sen sist, så att de hunnit röra sig ganska långt. På grund av stativslarvet blev de nya bilderna rätt dåliga, men för 201 Penelope blev det en vettig jämförelsebild.

Nr 87 Sylvia stod lägre på himlen, med mer upplyst himmelsbakgrund, men även den gick bra att spåra upp

Småplaneten 107 Camilla låg i gränsområdet mellan bilderna mot Sylvia respektive Penelope, men kan ändå med magnitud 12,7 bara nätt och jämnt urskiljas på summabilden.

(Och när jag mödosamt fixat med detta inser jag nu att jag gjorde en mycket bättre jämförelsebild redan 7/11!)

Nr 15 Eunomia är mycket ljusstarkare, men råkar ligga nästan på en annan stjärna, vilket knappast syns på översiktsbilden med Aurigas stjärnhopar

Detaljjämförelsen visar hur det ligger till

Sen tog jag några bilder av fältet vid lambda Tauri, där småplaneten nr 103 Hera precis råkar passera. Det behövs nu en andrabild, så detta står på listan för nästa klara kväll. Fältet är lätt att hitta precis till höger om Hyaderna.

Jupiter strålar mitt i Oxen, och kan med 85mm brännvidd antingen paras ihop med hornspetsarna

eller med Aldebaran och Hyaderna

På en kortexponering syns 3 månar, och vi ser att planeten nu rört sig en bra bit åt höger från 108 Tauri som för två veckor sedan kunde tas för en extramåne.

Uranus fortsätter sin obemärkta vandring bland svaga stjärnor

och det krävs en jämförelsebild som för asteroiderna för att det ska bli tydligare

Mars stod lågt på himlen och med en störande måne nedanför till vänster, men man ser i alla fall hur den närmat sig vändpunkten nära Praesepe innan oppositionsslingan åt höger i december/januari

Åt andra hållet var Saturnus på väg ner mellan träden. Där har rörelsen nu vänt åt vänster på himlen och om tre veckor kommer den att passera ovanför HIP 113583.

Jag var ute mindre än en halvtimme, men det har sedan tagit många timmar att producera detta bloginlägg.

 

 

3 november 2024

Trötthetsmissar under fin himmel

Jag var egentligen för trött för att gå ut, men det var så trevligt väder (klart, lugnt och ändå inte kallt) att jag gjorde ett försök. Kometen hade gått ner, men jag ville ha bilder av de två asteroiderna nr 86 och 87 som stod nästan i söder. Jag körde med  standardutrustningen (85mm objektiv) där det räcker att höfta till polinställningen på ett ungefär.

Asteroiderna skulle befinna sig till höger om alfa Piscium, så då fick det först bli Mira också. Den är nära sin minimala ljusstyrka och man ser lätt den lika svaga optiska följeslagaren. Stjärnan HIP 14260 bildar ett snarlikt par ganska nära på himlen, så det är lite lurigt med identifieringen.

Som vanligt missade jag sen ganska grovt när jag skulle hitta asteroiderna utan starka stjärnor i närheten. Jag hamnade för långt åt höger, men 86 Semele fanns i alla fall i fältet på fyra bilder, totalt 184 s exponering.

Nr 87 Sylvia kom inte med, och inte heller nr 201 Penelope. Nr 107 Camilla, som egentligen är för ljussvag, råkade däremot finnas med på sex exponeringar, och går bra att urskilja på en 4,6 minuters summabild (och faktiskt även på Semele-bilden härovan).

Lika illa siktade jag mot Uranus, men i hörnet på den bilden fanns den ljusstarka asteroiden nr 11 Parthenope som väl kan fötjäna att följas upp.

Jupiter strålade förstås lockande mellan Oxens horn. Den har nu definitivt vänt åt höger, och rör sig bort från 109 Tau. Däremot ser man här inte vad som döljs närmare planetens stora dishalo.

Det som ser ut som tre månar till höger om planetskivan visar sig vara bara två plus stjärnan 108 Tauri som Jupiter nu är på väg att passera, som närmast den 5/11. Stjärnan är precis så ljusstark som en av månarna, så det är lätt att bli lurad.

Om man brassar på ännu mer mot Jupiter (misstag med för stor bländare) kan man se vad som ser ut som två öppna stjärnhopar mitt i Oxen. NGC 1647 är en verklig stjärnhop, ca 1800 ljusår bort, medan NGC 1746 bara är en slumpmässig samling orelaterade stjärnor. Man kan faktiskt också ana den berömda Krabbnebulosan (M1), som dock behöver teleskop för att synas ordentligt.

Mars stod lustigt rakt under Castor och Pollux, men för långt ifrån med detta objektiv. Den har rört sig från Tvillingarna in i Kräftan, och som syns på bilden råkade också den just denna kväll passera som närmast en stjärna(mu Cancri), på väg vidare åt vänster mot Praesepe.

Som jag brukar säga, trots missar ångrar man aldrig en omgång observationer.

1 november 2024

Fortsatt slarv

Kvällens himmel var klarare än på länge, och jag försökte mig på en repris med 200mm-objektivet. Jag ansträngde mig att vara noggrann med polinställningen för iOptronstativet, men hur det nu gick till måste jag ändå ha fått in fel stjärna i polsökaren. (Jag är gammal och stel i kroppen, och det är jobbigt att krypa på marken för att kunna sikta uppåt…). Som jag anade redan vid teleskopet visar nästan alla kvällens bilder avlånga stjärnspår.  Jag var för lat för att ta tag i saken, och får nu skylla mig själv. Det är inte bara det att bilderna är fula, utan DeepSkyStacker-programmet vägrar ibland helt att kombinera dem.

Det är ibland svårt att förstå vlka bilder som fungerar och vilka som inte gör det. En första 2,5 minuters summabild av kometen (C/2023 A3) visar den tydliga svansen men är annars allmänt ful.

En senare 3-minuters summa blev lite snyggare

men det gick inte att kombinera dem. Denna 4-minuters summa är det bästa som går att åstadkomma, och med tanke på omständigheterna är jag fullt nöjd. Kometen är fortfarande närmare solen än jorden (0,94 au) och ganska precis 1 au från jorden.

Mina bilder av Norra Kronan visade ännu större drift, men det räckte med en 28s enkelbild för att se att T CrB ser ut precis som vanligt.

I riktning mot Saturnus blev driftfelet mycket mindre, och vi ser både månen Titan och spår av flera geostationära satelliter

Det är då intressant att i stället fixera kameran, så att satelliterna blir punktobjekt och stjärnorna (plus Saturnus) streck. Det går sedan i princip att identifiera dem, som jag gjort här för de starkaste.

Man kan hålla på och exponera många bilder i följd och se stjärnorna röra sig bort åt höger medan satelliterna ligger kvar

Sen fick jag igen problem när jag siktade upp mot chi Cygni. Fokus blev helt fel, men intressant nog syns stjärnornas färger mycket tydligare på ofokuserade bilder, så att chi Cygni sticker ut redan här

Det idealiska är lite bättre fokus, när chi nu direkt syns som den rödaste stjärnan i fältet.

I perfekt fokus försvinner färgerna för alla svaga stjärnor, och här får man använda karta för att säkert hitta chi!

Som sagt inte riktigt de planerade observationerna, men alltid något.

30 oktober 2024

Objektivstrul

Det blev åter ganska klart, om än disigt, och jag tänkte jag skulle prova att observera kometen med ett 200mm-objektiv i stället för det vanliga 85mm. Lyckligtvis körde jag ändå först med 85mm, som fungerade fint som vanligt. Först här ett utnsitt från Norra Kronan, där en 3,3 minuters summabild visar R och T CrB som de nu frustrerande länge sett ut

Sen fick jag bra bilder av kometen (C/2023 A3) som fortfarande var lättfunnen vid beta Ophiuchi. En 5-minuterssumma visar en fin svans, och i bakgrunden en annan öppen stjärnhop, NGC 6633, ungefär lika långt bort som IC4655.

Ett par bilder högt upp mot Svanen visar problemen med kort brännvidd i vintergatsfält. Det är så tätt med stjärnor att de svagare är svåra att skilja från varandra. I detta utsnitt skiljer variabeln chi Cygni ut sig bara genom sin röda färg och hade annars varit svår att identifiera. Ljusstyrkan har sjunkit mycket sen  den 15 juli  när bara de ljusaste stjärnorna syntes på ljus himmel, men chi är speciell genom sin extrema amplitud och kommer att bli ännu minst 25 gånger ljussvagare innan den vänder uppåt igen. I fortsättningen måste jag använda teleskop.

Problemen började sen med 200mm-objektivet, som är lite för tungt och otympligt för iOptronmonteringen. Det vet jag egentligen, men lyckas glömma mellan gångerna, eftersom det några gånger ändå gått bra. Dels hade jag nu problemet att ställa in stativet, dvs hitta Polstjärnan i polsökaren. Jag verkar ha centrerat fel stjärna,  vilket förstås gav spår på längre exponeringar. Men sen gör också objektivets tyngd att man lätt får glapp om man inte lyckas dra åt alla skruvar rätt. Kort sagt, man måste vara koncentrerad och tålmodig, och det var jag inte denna kväll. Det blev några halvdana bilder, men inte de jag hade planerat.

Saturnus misslyckades jag till exempel med på alla försök utom denna korta (9s) exponering. Ljusa stjärnor syns, men bara månen Titan svagt till vänster om planeten.

Kometbilderna fick så avlånga stjärnor att bara 7 stycken till sist gick att kombinera i DSS. Bilden har 2,5 minuters total exponering, och det är ungefär samma utseende på kometen som med det mindre objektivet. Det intressantaste på bilden är kanske fortfarande Barnards stjärna, som bland hundratusentals lika svaga faktiskt är den allra närmaste vi kan se från Sverige.

Varje ny kometobservation är i alla fall trevlig, och jag lär mig kanske till sist av mina misstag.

27 oktober 2024

Lagom molnluckor för kometen

Efter många mulna dagar kom regnet, och efter regnet en kort uppklarning. Kometen (C/2023 A3) visade sig till och med vara synlig nästan hemifrån, så det var bara att ta stativet och gå 100 m längs vägen, snabbt och enkelt. Även om ljusstyrkan fortsätter att minska så är kometen fortfarande en fin syn på mina kamerabilder. Från Ormens huvud har den nu kommit till Ormbäraren (Ophiuchus), och kommer om ett par veckor att passera Ormens svans. Stjärnbilden Ormen (Serpens) är speciell genom att den består av två separata delar, med Ormbäraren mellan sig.

Som en extra lustighet kan vi nästan i kometsvansen se Barnards stjärna, vår näst närmaste granne i rymden efter alfa Centauri-systemet, och alltså den närmaste stjärna (bortom solen) vi kan observera från Sverige. Astronomen E.E. Barnard upptäckte dess extremt snabba egenrörelse, mer än 10 bågsekunder per år, och avståndet är bara 5,96 ljusår. Men eftersom den är en av den stora majoritet  av röda dvärgstjärnor som bygger upp Vintergatan så lyser den 25 gånger för svagt för att kunna ses med blotta ögat.

En beskuren 5,8 minuters summa av kometbilder visar inte mycket mer än 40s-bilden ovan. Den glesa stjärnhopen IC4665 ovanför beta Ophiuchi kan också kallas Collinder 349, efter en katalog publicerad 1931 av den svenske astronomen Per Collinder. Hopen ligger ca 1100 ljusår från solen, och dess ljusare stjärnor tycks alltså lysa betydligt starkare än Barnards stjärna, trots ett nästan 200 gånger större avstånd.

Norra Kronan är obligatorisk, men där händer fortfarande inget…Bilden är ett utnsitt från en summa av fyra slarviga bilder, där variablerna R och T i alla fall syns tydligt

Saturnus vandrar sakta vidare åt höger i Vattumannen. Den 15/10 kunde man se stjärnan HIP 115312 till höger om planeten, medan den nu finns till vänster

På en lite förstorad bild syns spår av ett par geostationära satelliter, den starkaste precis under 83 Aqr.

Jag fixerade sen kameran och lät stjärnorna göra spår, men de flesta geosatelliterna var för svaga för att synas bra, och jag ger mig inte på att försöka identifiera dem.

Jag var säker på att det strax skull mulna och gick in efter 25 minuter, vilket i efterhand visade sig lite förhastat, men jag är ändå nöjd.

17 oktober 2024

Komet med ’antisvans’

Det blev inte riktigt tredje gången gillt, för gårdagens dismoln låg lika frustrerande denna kväll, när jag åter stod vid Osudden. Det dröjde länge innan jag öht hittade kometen, och kameran såg hela tiden mer än jag själv. Jag kan inte ärligt säga att jag såg kometen med blotta ögat, däremot säkert (men på gränsen) genom min trevliga 2x-kikare. Jag bara tog många bilder, och hoppades på bra summabilder.

När jag nu gör dessa får jag säga att jag är positivt överraskad. Redan på en första summa av 11 bilder, 99 s total exponering, syns kometens omtalade ’antisvans’ ganska tydligt

Den blev dock sen inte tydligare, vare sig på en 3-minuterssumma med detta bildutsnitt

eller (som man kunde ha trott) med kometen mer centrerad. Diset har antagligen tjocknat även ovanför den tydliga molnkanten.

Jag tog totalt ett 40-tal bilder, och med bara en utesluten (där ett flygplan passerade rakt över svansen) blev det totalt drygt 6 minuters exponering. Summan av dem alla (lite beskuren) liknar de ovanstående, med marginell antisvans. Vi ser också att kometen fortsatt att röra sig uppåt åt vänster ’en svanslängd i taget’ : stjärnan omg Ser låg i går längst uppe i svansens slut.

När det sen verkade vara en rimlig lucka vid Norra Kronan passade jag på att ta tre korta exponeringar ditåt. På summabilden (38 s) kan man precis ana T CrB kring sin vanliga magnbitud 10 och R CrB som vanligt mycket ljusare.

Eter det var kometen såpass dåligt synbar att jag snabbt gav upp försöken att hitta den igen. Men jag hade ju faktiskt redan fått bättre bilder än jag vågat hoppas,

 

3 oktober 2024

Nytt besök hos hästarna

Jag tycks inte få behålla min fina skugga bakom eken, utan de två hästarna har paxat platsen. Jag fick köra en kväll till på vägkanten, men det gick också bra. Himlen var klarare och jag började med 85mm-bilder. Den ljusa geostationära satellit som den 29/9 syntes mellan lam Aqr och Saturnus tycks nu ha rört sig till ett läge längre till vänster, men det är alltså stjärnhimlen som rört sig 4 grader åt höger eftersom jag är ute en kvart senare.

Eftersom Neptunus råkade ligga så nära en stjärna kan man faktiskt se hur den rört sig på bara fyra dygn, dvs det är mest jorden som har rört sig

Den 29/9 tog jag en för låg Neptunusbild, av området kring iota Ceti. Där visade det sig att det gick att urskilja asteroiden 196 Philomela, som jag nu avsiktligt siktade på

Jämförelsebilden visar den retrograda rörelsen efter en opposition 22/9.

Sen var det då nr 10 Hygiea som jag också kunde få en andrabild av. Den syns här lätt nära iota Ari.

Jag hade också sett att nr 109 Felicitas skulle vara synbar längre till höger, men pekade så fel att den hamnade precis i högerkanten av bilden. Det krävs nu en andrabild inom tre dagar för att det ska bi en godkänd jämförelse. Däremot syns på 106s summabilden galaxen M74 alldeles till vänster om eta Psc, liksom ett geosatellitspår långt ovanför det ekvatoriella bandet.

Jupiter har länge närmat sig alltmer till ”ekliptikans port”, Oxens hornspetsar beta och zeta Tauri, men rörelsen vänder nu åt höger nära stjärnan 109 Tauri.

Detaljbilden visar en liknande vy som den 29/9

Sista uppgiften med 85mm blev de vanliga bilderna av Norra Kronan, inget händer..

Sen hade jag tagit med ett 35mm-objektiv för att få luite bättre överblick. På denna bild ser man Saturnus nedanför Vattumannens kruka, och med Fiskarnas ”The circlet” turligt fångad uppe till vänster.

En pekning längre ner visar mer av den stora Vattumannen. Här råkar också den sydliga stjärnan Fomalhaut (deklination -29,5 grader) av en slump synas i en lagom lucka, medan jag annars har fått planera för att se den…

Himlen ärljus i nordost, men här ser vi nu Jupiter tydligare mellan Oxens horn, med Hyaderna och Aldebaran (Oxens öga) till höger.

Sen tog jag på skoj bara några bilder högre upp  mot M31 och M33. På en första dålig bild av M33 med glapp nånstans syns en ovanlig samling svaga satellitspår i samma riktining. Det bör vara en grupp SpaceX-satlliter eller liknande, men trots ivrigt sökande har jag inte kunnat identifiera dem.

Sen är det då så oväntat lätt att på 43 sekunder få en bild med Andromedagalaxen(M31) och Triangelgalaxen(M33) så tydligt synliga.  Den stora öppna stjärnhopen NGC 752 är också väldigt tydlig. Med blotta ögat kunde jag bara till nöds urskilja M31, och så visar kameran något helt annat! Då kör jag visserligen med objektivet vid f/2,5, som ger både stor vinjettering och en violett halo kring ljusa stjärnor, men i alla fall…

Alla bilderna togs på 30 minuter, som känns synnerligen väl använda.

 

 

 

29 september 2024

Disigt men användbart

Av olika orsaker har jag inte på hela månaden kommit iväg till mitt nya observationsställe ”bakom eken”, se 31 augusti. Nu såg jag redan hemifrån att himlen var täckt av dismoln, men jag cyklade dit i alla fall. Skillnaden mot förra gången var att det nu stod två hästar i hagen, så jag vågade  inte störa dem genom att som då krypa under staketet.  Jag fick ställa upp stativet på vägkanten, och inte längre i så bra skugga. Det visade sig att diset inte alls var så tjockt som jag befarat, så jag fick bra bilder av Saturnus med det vanliga 85mm-objektivet. På en månad har den backat tydligt, men finns ju fortfarande nära landmärket psi Aqr.

Just här går bandet med geostationära satelliter, och på en överförstärkt summa av tre bilder anar man flera spår i en lutande rad

Den ljusstarkaste geosatelliten syns  här mellan Saturnus och lambda Aqr på två 1-minutsexponeringar åtskilda av en lite längre lucka

En kortexponerad detaljbild av Saturnus visar månarna Titan och Rhea

Lite till vänster om Saturnus, ovanför den karakteristiska fyrhörningen 27,29,30,33 Psc, kan man också hitta Neptunus. Den var i opposition 20 september, och rör sig nu åt höger fram till början av december. Den vänder då väl hitom 20 Psc där den befann sig förra året.

Asteroiden nr 10 Hygiea hör till dem jag försöker följa ganska kontinuerligt. Den syns här svagt nära Vädurens ljusa stjärnor, och har redan börjat sin oppositionsslinga bakåt trots att oppositionen inte kommer förrän  20/10.

Jupiter stod lågt i nordost precis som förra gången

med tre månar synliga på den förstorade 7s-bilden.

Till sist kollade jag förstås Norra Kronan, där allt var som vanligt.

En kort tur, men med de bilder jag mest behövde.

 

6 september 2024

Teleskopövning

Kvällarna är klara, men så myggiga att man verkligen får vara envis och bestämma sig för härda ut. Jag började med att sätta Megrez-teleskopet på mitt ”stora” stativ som nu står precis utanför huset. Mycket är skymt av träd, men man kan förstås ändå se en hel del. Det var fritt mot Norra Kronan, och jag kunde få några bilder med en normalsvag T CrB.

Sen kunde jag inte låta bli att sikta mot M13

och då kom tanken att köra igång med SW200-teleskopet. Det var en lite förhastad idé av många skäl, framför allt för att jag ine tänkte på att stativet måste ställas in bättre för att klara långa exponeringar med 1000 mm brännvidd. Redan Megrez-bilderna har avlånga stjärnor, men det hade jag inte märkt, utan kånkade ut den stora tuben. Inte heller sökaren var rätt inställd, och det tog en bra stund innan jag kunde hitta M13 igen.

Följningen är för dålig, och en skarp 15s-bild är egentligen mer spännande

Sen följde jag upp och tog bilder även av de lika imponernade klothoparna M15 och M92. Den kompakta M15 visar avlånga stjärnor redan med 24 sekunders exponering (medan en 72s-bild är oanvändbar).

M13 och M15 är lätta att hitta, medan M92 inte på samma sätt har några ljusa stjärnor i närheten att sikta på. Jag fick räkna koordinater utgående från Vega, men där har man så en hop som redan med 22 sekunders exponering är klart imponerande.

Sen märkte jag hur Saturnus glimmade till bakom träden, och insåg att den faktiskt skulle titta fram en kort stund. En 2s-exponering visar tre månar och ett par stjärnor

medan 59s-bilden igen har stjärnor som streck. Efter ett par minuter var planeten borta igen bakom träden, men en större lucka lägre åt höger kanske kan fungera om ett par veckor.

Sen började jag vänta på att Jupiter skulle komma över taket i nordost. Där syns också månarna fint på en 2s-bild

En 30s-bild har rimligt skarpa stjärnor, men de är såpass ljussvaga att jag har problem med identifieringarna.

Till sist ville jag ta detaljbilder av chi Cygni, men även där blev följningen alldeles för dålig på de ”riktiga” bilderna, medan en 30s ”sökbild” är mer anväbdbar. Den röda färgen hos chi är väldigt tydlig.

Inte förrän jag plockade in kikaren kom jag på att jag kunde kolla om Polaris var kvar i centrum av polsökaren, och då låg den i kanten av fältet. Jag skulle förstås ha gjort den kollen i början av kvällen i stället, så hade det kunnat bli mer användbara bilder. Huvudsaken är i alla fall att jag faktiskt försökte mig på SW200-teleskopet, som ju var det rätta när Saturnus oväntat visade sig.

31 augusti-1 september 2024

Ny observationsplats, II.

Denna kväll rekognoserade jag per (el)cykel i närområdet och hittade snabbt en riktigt bra plats i kanten av en hästage. Utanför stallet 200 meter bort sitter en orimligt stark strålkastare, men jag kunde få skugga bakom en stor ek(?) och fri sikt åt öster nästan från norr till söder.

Första uppgiften var att få andrabilder av fem asteroider, i fält dels nära alfa i Stenbocken, dels nära Saturnus. Jag observerade med standardutrustningen, kamera med 85mm-objektiv på iOptronmonteringen, och på denna plats var det fri sikt mot Polaris för att ställa in stativet.

Den första asteroiden i Stenbocken, nr 7 Iris, är så ljusstark att den syns direkt på 30s-bilder. Jämförelsebilden visar den förväntade retrograda rörelsen efter en opposition den 6 augusti.

Nr 74 Galatea ligger nära de andra, men formellt i Vattumannen. Den är betydligts svagare, men syns på 150s summabilder. Den var i opposition den 8/8, och rör sig också åt höger. På kvällens bild ligger den nära en svag stjärna, så identifieringen är inte helt självklar.

Jämfört med de andra ljusa stjärnorna på bilden var det en nere till vänster som såg aningen suddigare ut. Det visade sig vara klothopen NGC6981, som faktiskt också är ett Messierobjekt, M72! Denna hop ligger ca 55000 ljusår från solen, på andra sidan Vintergatan, långt bortom de flesta andra stjärnorna på bilden.

Den tredje asteroiden i Stenbocken är nr 16 Psyche, som liksom de andra hade opposition i början av augusti. Den är lätt att urskilja på summabilder, och gör samma retrograda rörelse.

De två övriga asteroiderna fanns i samma fält som Saturnus. Nr 194 Prokne är trots sitt höga nummer ljusare än 10 magnituden nära sin opposition den 3/9. Det går bra att använda enkla 30s-bilder kring lambda Aqr för jämförelsen.

Den sista asteroiden, nr 94 Aurora, är egentligen för svag för 85mm-bilder, men syns ändå rätt tveklöst på lite fula summabilder. Den kommer till opposition den 9/9.

Jag hade sen med mig ett vidvinkelobjektiv (10-20mm), och kunde ta bilder med en hyfsad vintergata, trots att den visuellt inte imponerade. De ljusaste delarna i Skytten har gått ner, så det är ”Scutum-molnet” som dominerar.  Slarvigt nog märkte jag inte flygplanet som förstörde även nästa bild.

Högre upp kommer vi till Örnen och Altair, och nu är det satelliter som ger streck

Här lyser Vega till höger, medan vi ser det fortsatt splittrade vintergatsbandet genom Svanen.

Vintergatsbilderna ovan var med 20mm brännvidd, men det blir ännu tydligare med 14mm

(Jag ska jobba på vintergatsmosaiker, men det brukar vara knepigt)

Mot norr har man så här års ”skolboksläget” av Karlavagnen och Lilla Bjönen relativt Polstjärnan, även det ganska optimalt med 14mm brännvidd.

I nordost kom Jupiter så småningom upp nedanför beta Tauri, Oxens ena horn. Den andra hornspetsen, zeta Tauri, är ännu under horisonten.

En förstoring från 85mm-objektivet blev en ovanlig landskapsbild med Jupiters månarpå himlen!

Med kortare exponering och ännu större förstoring kan man faktiskt urskilja alla fyra månarna

På en bild tagen  23.19  har även  Aldebaran kommit upp, så att man kan börja ana Jupiters speciella läge mitt i Oxen. Ännu måste man vänta till småtimmarna för att se det ordentligt.

Saturnus kommer faktiskt till opposition redan 8/9 och rör sig sakta åt höger på himlen mellan phi och psi i Vattumannen.

Den 28/8 syntes Titan tydligt till vänster om planeten, men nu har den rört sig så att den i samma skala bara anas, fortfarande till vänster. Även den nästa ljusaste månen, Rhea, syns lika nära till höger

Sen tog jag till sist några bilder av Norra Kronan, som dock blev konstigt svaga

Som det ibland händer hade jag råkat komma åt bländarinställningen, vilket tyvärr alltid bländar ner. På en 30s enkelbild syns i alla fall att R CrB är ljus som vanligt, medan jag man för T CrB får gå till en  90s summa. Ett utsnitt visar även här en normal magnitud kring 10.

Denna nya observationsplats är helt klart mycket användbar, problemet är att ta sig dit med all utrustning, cykel plus ryggsäck var inte optimalt jämfört med att tidigare bara behöva gå 100 meter från huset, så jag misstänker att det blir färre spontanobservationer.

 

 

mm