18 april 2024

Jupiter vid Uranus

Jupiter når inte fram till Uranus förrän 20/4, och varje dag på en allt ljusare kvällshimmel. Nu två kvällar innan konjunktionen var det nästan klart, och jag försökte följa Jupiters nedgång mellan träd och moln. Jag har en stor äng att observera från, och valde successivt lite olika platser för att få Jupiter i en bra lucka. Himlen var först mycket ljus så att bara Jupiter syntes, som här 21.38

Kring 21.45 ser det i förstone likadant ut

men på ett starkt förstorat utsnitt kan man se både Uranus och Jupiters månar, som ju råkar vara rätt lika i ljusstyrka

Tio minuter senare 21.55 syns flera stjärnor, men himmelsljuset är fortfarande besvärande, med solen bara ca 11,5 grader under horisonten.

Sen blir det visserligen mörkare, men ljuset från stjärnor och planeter försvagas samtidigt alltmera närmare horisonten, så den optimala tidpunkten är svår att bestämma. Det är också moln och träd att ta hänsyn till, men en bild från 22.03 blev en ganska bra kompromiss. Jupiter är här 2,7 grader över horisonten och solen 12,2 grader under

Att jag ägnade så pass stor möda åt denna konjunktion är mest för att jag på astrokonsult.se gjort en sida om detta.

10 april 2024

Lyckad repris

Med månen vid Jupiter skulle kvällhimlen vara extra fin, så jag vågade knappt hoppas på klart väder…Men ibland vill det sig, och himlen var åtminstone nästan klar. Det var inte alls så fint som häromkvällen, mycket kallare och med synliga dissjok, men jag kunde gå ner till samma plats med samma urustning och se den fina konjunktionen.

När månen är inblandad är det alltid vackrast med blotta ögat, medan varje bild med fixerad exponering bara ger en delaspekt. Första bilden här var med 1 sekunds exponering, och den visar månskäran med fint jordsken, men en ännu rätt svag Jupiter. På 4 sekunder blir Jupiters månar tydliga, och man kan ana komet P12/Pons-Brooks, medan månskäran redan är överexponerad.

På 10 sekunder blir himlen omöjligt ljus, men man kan urskilja stjärnor och faktiskt också svagt planeten Uranus.

Biden ovan är från 21.35, och en 20s-bild från 22.03, när  kometen redan gått ner, visar Uranus och stjärnorna tydligare. Jupiter når fram till Uranus den 20/4, men det blir svårt att följa på en allt ljusare himmel.

En summa av några fler skymningsbilder visar kometen en aning bättre, t.o.m. med en svag antydan av svans(?). Detta blev alltså min sista bild av komet Pons-Brooks, som inte blir synlig igen från Sverige förrän om 71 år.

Det trevliga med en klar kväll så nära igen efter den förra är ju att jag kunde få andrabilder av fyra småplaneter.  Vädret var som sagt sämre, och nr 78 Diana vid Praesepe är bara svagt synlig på en 3-minuters summabild. Jämförelsebilden visar dock den tydiga rörelsen åt vänster, långt efter oppositionen den 29 januari.

Nr 83 Beatrix finns i Lejonet till vänster om Regulus. På en ful 3-minuters summabild ser vi hur diset i luften ger stora haloer runt de ljusstarkare stjärnorna. Man ser en tydlig färgskillnad mellan den blå Regulus och det mycket gulare paret av röda jättar, gamma Leonis.

Med färre stjärnor längre från vintergatsplanet kan man lättare (än Diana) urskilja Beatrix och se hur den ännu rör sig  åt höger efter oppositionenden 1 mars.

Nära rho Leo har vi nr 3 Juno, som den 7/4 bara syntes på en bild med fula spår. Nu blev det bättre, och jämförelsebilden visar den tydliga rörelsen.

Också mycket ljus och lättfunnen vid eta Bootis är nr 532 Herculina, som trots sitt höga nummer kan vara en av de tjugo största småplaneterna. Den syns här vid en ovanligt gynnsam opposition högt ovanför ekliptikan.

Till sist kollade jag förstås R och T CrB, där inget hänt

 

7 april 2024

Farväl till Pons-Brooks

Efter flera lovande uppklarnanden som övergått i moln blev kvällen den 7/4 faktiskt helt klar. Jag tog den lättaste utrustningen (kamera med 85mm-objektiv och iOptron-stativet) och gick en bit för att få fri sikt mot Jupiter och komet 12P. De syntes först (21.30) bara på mycket ljus himmel.

Jag följde kometen i 20 minuter, och en bild från 21.48 visar en kort svans.

En summabild med totalt 5 minuters exponering visar lite mer, men detta är slutet på synbarheten. Jag kunde inte ens säkert se kometen i en 10×50 fältkikare.

Fältet vid Jupiter var också intressant, eftersom den närmar sig en konjunktion med Uranus

Sen försökte jag sikta på några småplaneter. Den första, nr 78 Diana råkade befinna sig precis vid stjärnhopen Praesepe, och syns bra på en utsnitt från en 210s summabild.

Den andra, 83 Beatrix fanns i Lejonet i ett glesare stjärnfält, och är också lätt att identifiera på en 150s summabild.

Nära Arkturus och eta Boo fanns nr 532 Herculina, som trots sitt höga nummer är lätt synlig på en 30s enkelbild

Sen slarvade jag med nr 3 Juno, men den syns ändå även den på en enkelbild

Till sist måste jag förstås kolla att inget hänt med T CrB, men den är fortfarande svag (liksom R CrB är ljusstark).

T hamnade lite för nära bildkanten, men på en 1-minutssumma av två bilder med bättre pekning syns den bättre

11 januari 2024

Bara stjärnhimmel

Jag har hakat upp mig lite för mycket på asteroidjakt och använder 85mm-objektivet hela tiden. Därför har jag inte på länge tagit några översiktsbilder, t.ex. av Jupiter och Saturnus bland stjärnorna. Nu kändes det som sista chansen med Saturnus, så jag gick ut tidigt med ett vidvinkligare objektiv (18-55 mm). Det var bara några enstaka minusgrader, och inga moln, så förhållandena var egentligen riktigt gynnsamma. Av någon konstig psykologisk anledning upplevde jag dock (i brist på kyla) himlen som trist grå, vilket dock inte märks på bilderna.

I horisontdiset sticker Saturnus ut som enda ljusstarkt objekt bland de svaga stjärnorna i Vattumannen.

Ännu extremare är det med Jupiter, som totalt överglänser sin beskedliga omgivning i Väduren (Aries). Denna stjärnbild har bara tre ljusstarka stjärnor (alfa,beta och gamma), men är som synes mycket större.

Bilderna ovan var med 35 mm brännvidd, men med 24 mm kan man ännu bättre placera in planeterna i ett större stjärnbildsmönster. Saturnus ligger i Vattumannen (Aqr), men vi ser hur den långa stjärnbilden Fiskarna (Psc) börjar redan här. Tittar man riktigt noga kan man t.o.m. se Neptunus lite till höger om 20 Psc.

Till vänster om Fiskarna kommer så Väduren (Ari) med Jupiter och faktiskt även Uranus. Längre till vänster ser vi Plejaderna, dvs där börjar Oxens stjärnbild. Ovanför syns den lilla Triangeln (Tri), där den svaga Triangelgalaxen M33 skymtar oväntat tydligt. Nedanför ser vi några stjärnor från Cetus, med sitt ålderdomliga svenska namn ”Valfisken”.

Sen pekade jag  bara vidare runt lite på måfå, och passar på att lära mig själv lite fler stjärnor. I nordväst hade inte Svanen och Lyran hunnit försvinna bakom träden, och vi ser ett tydligt vintergatsband upp genom Svanen.

Vintergatans fortsättning går sedan högt på himlen genom Cepheus och Cassiopeia fram till ”dubbelhopen” h+chi Per.

I sydost gick Orion upp, med floden Eridanus till höger och enhörningen Monoceros till vänster

Lite högre upp har vi Auriga (Kusken) och Perseus, vars båge neråt höger slutar i Plejaderna.

Går vi uppåt genom Perseus når vi dubbelhopen som vi nådde från andra hållet tidigare, dvs vi har nästan  följt vintergatsbandet från Cygnus till Orion.

Jag övervägde om jag skulle försöka få igång den stora teleskopmonteringen som stått ovanvänd i månader, men risken för problem fick mig att avstå. Så Orion fick lysa vidare över huset medan jag gick in igen…

18 november 2023

Klar stund, kass utrustning

När det efter mer än en månad åtminstone syntes en halvbra stjärnhimmel så strejkade iOptron-stativet…Jag hade laddat många timmar, men nu rörde det sig inte, utan Saturnusbilden med 30s-exponering blev med långa spår

Jag orkade inte sätta igång den stora kikarmonteringen, utan körde lite nödbilder med 4s exponering. (Jag borde ha hållit mig till 2 eller 3, men det fick alltså duga med 4). En 11-bilders summa är mycket fulare än vad en enkelbild hade varit, men bättre än första försöket ovan. Saturnus vände omkring 5/11 till direkt rörelse igen, och kommer kring 11 december att passera ovanför 42 Aqr igen.

Även på 4s hinner stjärnorna rita spår, som man ser på en uppförstorad bild av Jupiter med månarna på rad

Som syns av en 36s summabild var luften disig, och Jupiter får en extra ful halo. Nere till vänster syns stjärnan sigma Arietis som Jupiter passerade nära i september. Oppositionen var kring 2 november, och Jupiter fortsätter att röra sig åt höger året ut.

Nedanför Jupiter fanns asteroiderna nr 21 Lutetia och 119 Althaea.  De är svaga, men på förstorade utsnitt väl synliga.

Även Uranus har haft sin opposition (14/11). Den finns fortfarande bland oansenliga stjärnor i Väduren(Aries), men närmar sig de mer spännande  trakterna i Oxen (Taurus), se Plejaderna i kanten uppe till vänster…

I fältet ovan kan man också se asteroiden nr 144 Vibilia i en gynnsam opposition.  I ett lite förskjutet fält tog jag 15 bilder, och här finns även nr 182 Elsa och nr 65 Cybele. Cybele kan dock bara nätt och jämnt anas och får nog vänta.

Ett ytterligare fält visade igen Elsa och Vibilia, men tyvärr inte Cybele, så där fick jag inga fler observationer.

Mira har just gått upp bakom träden, fortfarande nära minimum i ljusstyrka. I det fältet finns asteroiden 287 Nephthys, även den ett gränsfall för synlighet.

Trots extrajobbet med en massa kortexponeringar är jag nöjd med några resultat från kvällen iaf. Frågan är om jag hinner få andrabilder av asteroiderna innan månen dränker allt? Det blir också spännande att se om jag lyckas med iOptron-batteriet nästa gång.  Förra säsongen fick jag med mycket krångel ersätta originalbatteriet, och det är illa om även det nya ger upp. Det signalerar nu att det är laddat, men sen vet man inte. Kyla är ett problem för både batterier och händer/fötter…

 

12 oktober 2023

Observationer trots moln

Lite efter fem gick jag ut för att se om månen och Venus skulle vara värda ett foto denna morgon, men de tunna drivande molnen molnen skymde den smala månskäran nere vid horisonten. Venus och Jupiter strålade fint, och trots att himlen borde varit mörkare än den 10/10 lystes den upp av dis och moln (som alltså bara lystes upp av Värnamos ljus).

Väderrapporten lovade uppklarning till kvällen, men när jag gick ut vid 22-tiden var moln och dis kvar. Det är just kring 12 oktober som jag sett geostationära satelliter bli mycket ljusare än normalt när solen speglas i deras solpaneler. Jag såg inget särskilt med blotta ögat, och inget direkt på kameradisplayen på de bilder (30s exponering) jag tog i det hyggligt klara området kring theta Aqr. Nu efteråt märker jag att jag på den sista bilden fick med ett starkt blänk (G1) som jag borde ha följt upp. När kameran följer himlen ritar geostationära satelliter karakteristiska korta streck i ett band över himlen. På bilden har jag markerat fyra streck till, men där finns i princip många fler. Synbarheten beror förstås på satelliternas verkliga storlek, men just nu alltså mest på hur solpanelerna är inriktade för att kunna ge solblänk ner mot jorden. G1 är troligen satelliten Astra 1KR, men Astra 1L ligger så nära att den inte kan uteslutas. G2 är den israeliska AMOS-17, G3 Echostar-21, G4 Eutelsat 10A och G5 Meteosat 11.

I en simplistisk modell borde ’solkatten’ som speglas ner på jorden vara en cirkel (solbild) ca 350 km i diameter, som rör sig ungefär 150 km per minut, dvs blänken borde vara över på några få minuter. Detta tycks bekräftas av summabilden där vi har fyra successiva spår av G2 där  ljusstyrkan tydligt minskar från det högra(första). En liten del av ett G1-blänk har kommit med precis i kanten av bild 3, och man kan ana svaga spår under det starka som bör vara från Astra 1M och Astra 1N.

Detta med geosatelliterna är ju av föga astronomiskt intresse, men jag kan inte låta bli att fascineras.

Saturnus kom med på en av bilderna

och på en förstoring kan man se månarna Titan och Iapetus.

Sen ville jag vänta en stund för att se om andra geosatelliter skulle bli synliga, och tog i stället bilder av två asteroider i närheten av omikron i Fiskarna. Nr 135 Hertha är lätt synlig på en enkelbild

medan nr 140 Siwa bara anas svagt på en summa av tre bilder

Diset gjorde Jupiter fullmånelik, men vi ser att den redan rört sig långt från sigma Arietis som den var nära kring den17  september.

Månarna råkar denna kväll alla ligga nära skivan, och är svåra att urskilja även på en kortexponering.

Lite till vänster om Jupiter hittar vi en anonym Uranus

När jag sen skulle gå tillbaka till fältet med geosatellier var där så mycket moln att jag gav upp och gick in igen.Totalt var jag bara ute i drygt en kvart, men att ta hand om och smälta bildernas innehåll tog som vanligt timmar…

21 september 2023

Aktuellt diverse

På dagen försökte jag (ffg sedan i maj) filma solen genom Megrez-teleskopet, men med många tekniska problem. Trots många försök ville FireCapture-programmet inte godkänna ASI färgkameran, bara tvärstopp direkt. Med monokameran (Skyris) kom jag i alla fall igång, men som vanligt med stora problem att se datorskärmen i solskenet. Jag kröp till sist i gräset på marken bakom en stubbe och lyckades (tror jag) ta tre filmer av en solskiva med många fläckar. Men jag har ännu inte hittat filerna på datorn, och bearbetningen kan dröja…

Med EOS-kameran har man samma problem med fokusering i solsken, och det blev  en suddig bild där man bara anar de mindre fläckarna

Tillägg 24/9: Jag hittade till sist fyra filmer, och reducerade snabbt och slarvigt (med programmet Astrosurface som jag upptäckte i våras) till förvånande bra bilder (särskilt jämfört med EOS-bilden ovan!). Utan Barlow blir bilden överexponerad hur man än gör, men ändå helt användbar. (Jag trodde inte ens jag filmade, och hade därför solen i kanten av fältet..)

Med Barlow blev det mycket bättre, och detta är alltså helt ooptimerade reduktioner(!)

 

På kvällen var molnen på ingång, och det var spännande att se vad jag kunde hinna observera. Strax före klockan 22 kunde jag få in Jupiter i Megrez-teleskopet. Den har nu passerat sigma Arietis på väg mot höger, jämför bilden från 15/9

En kortexponering visar tre månar, med Ganymedes(J3) dold för nära skivan till höger

Jag ville sen ta en lite vidvinkligare bild (35 mm brännvidd) av Saturnus i Vattumannen, men hann knappt innan molnen drog in från höger. Vid oppositionen den 27/8 stod  Saturnus nära sigma Aqr, men högerrörelsen vänder i början av november innan den nått tillbaka till iota Aqr.

Min viktigaste uppgift var dock att få andrabilder av 55 Pandora och 97 Klotho, som jag hade bilder av redan från den 13/9. De har hunnit röra sig ganska långt, men liksom 13/9 finns de (samt Neptunus) med i samma 85mm-fält, ännu inte dolda av moln

Med lite pyssel fick jag alltså fram jämförelsebilder för de två asteroiderna, 55 Pandora

och 97 Klotho

och listan växer.

Neptunus var precis i opposition (20/9) och bakåtrörelsen tätt förbi 20 Piscium syns tydligt.

Jag kunde sen avsluta med en vidvinkelbild (35 mm) också av Jupiter. Det är lätt att glömma att Väduren är mer än asterismen alfa/beta/gamma. Ekliptikan går mycket längre ner, ungefär mellan 29Ari och 53 Ari. Uranus råkade också komma med på bilden, och man kunde tro att Jupiter snart ”kör om”. Jupiter har dock presis vänt til retrograd rörelse, och kommer successivt allt längre ifrån Uranus. Den vänder inte förrän vid årsskiftet, väl till höger om xi Ari, och hinner sen inte ifatt Uranus förrän på tidig kvällshimmel den 20 april nästa år.

Hade molnen kommit en timme tidigare hade jag missat det mesta, så jag är nöjd med kvällen!

3 april 2023

Testbilder

Med månsken och dis i luften var det lönlöst att försöka hitta svaga asteroider, så sådana observationer får vänta. I stället gick jag med kameran (85mm objektiv) och iOptronstativet åt motsatt håll mot vad jag brukar. Från ett fält på andra sidan vägen fick jag som jag trodde fri sikt mot Venus. Om en vecka borde Merkurius gå bra att se nedanför Venus, och det kändes bra att ha en planerad observationsplats. Venus lyser upp diset så att den ser ut som en stor skiva, medan man ser de svagare stjärnorna i Väduren väl fokuserade. Planeten Uranus kan också nätt och jämnt anas, tiotusen gånger svagare än Venus.

Mars står i ett trevligt läge ovanför paret my och eta i Tvillingarna. Den rör sig fram mot Mebsuta (eps Gem) och passerar bara en halv måndiameter under den 14/4.  Vi ser också den stora stjärnhopen M35.

För saken skull blev det en bild av Norra Kronan också, men den stod ännu lågt, och det krävdes kraftig bildbehandling för att få fram stjärnor ur den månljusa bakgrunden. Som vanligt inget nytt, R ljus och T svag.

 

 

 

23 december 2022

Nya asteroider på listan

Jag har ju ett ständigt projekt att observera ljusstarka asteroider, men det frustrerande dåliga vädret denna höst har ställt till med extra problem. Det gälleratt ta två bilder ganska nära i tid, så att inte asteroiden hinner flytta sig för långt. Som jag beskrivit förut är asteroiden nr 27 Euterpe den sista som fattas för att jag ska ha bildpar av alla småplaneter mellan nr 1 och nr 45, ett helt oväsentligt men ändå trevligt delmål att ha uppfyllt. Jag har bilder av Euterpe från 19 oktober, 17 november och 13 december, men har på grund av vädret inte kunnat följa upp med en närliggande observation. När det alltså visade sig vara helt klart den 23 december försökte jag ta några snabba bilder som skulle visa även fältet från den 13 december. Utom julstök dan före dan hade jag också problem med ryggskott, så det blev en mycket kort utflykt till trädgården med kameran på iOptronstativet.

Jag märkte direkt att följningen inte fungerade, troligen för att batteriet inte tålt att stå länge i minusgrader (i vårt uterum). Bilden visar en rödaktig och ljusstark Mars som backat närmare Plejaderna, och vi ser hur förvånande mycket himlen tycks röra sig på bara 30 sekunder.

Lite ovanför detta fält fanns asteroiden nr 349 Dembowska, som trots att den blivit ett streck faktiskt går att urskilja tydligt.

Även den observerade jag den 13 december, och kan alltså göra en ful men användbar jämförelsebild.

Även Euterpe syntes svagt på en 30s-bild, liksom Uranus, men då hade jag insett att jag måste övergå till kortare exponeringar.

En summa av fyra 8s-bilder är påtagligt ful, men Euterpe är mycket tydlig, och jag får äntligen min saknade jämförelsebild.

Euterpe är nu så långt från oppositionen att den håller på att vända, dvs bakåtrörelsen på 10 dygn är ganska liten.

Med två bilder av Uranus kan man även se hur jämförelsevist snabbt den har rört sig åt höger. Oppositionen var den 10 november, och den fortsätter  i retrograd led ända fram till 20 januari nästa år.

Så här mycket intressant kunde jag alltså plocka fram från några få ganska misslyckade bilder, det väsentliga är att passa på tillfället!

 

 

 

1-2 augusti 2022

Augustinatt nr 1

Ännu är det mycket nymodigt med natthimmel, och jag hade bara som plan att gå ut en sväng med kameran när jag som vanligt ändå hade vaknat till vid halvtvå-tiden. Det var klart och månfritt, men med dis som gjorde himlen grå och vintergatan föga imponerande. Jag använde det vanliga 85mm-objektivet, och jämfört med förra gången (19-20 juli) var det iaf ett stort steg framåt. Saturnus har backat lite i Stenbocken, på väg mot oppositionen om två veckor.

På en detaljförstoring kan man bland bakgrundsstjärnorna också se den stora månen Titan till höger om planeten

Jupiter har bara rört sig lite åt vänster sen julibilden, men är sedan ett par dygn nu på väg i retrograd led (åt höger) i Fiskarna.

På 41s har Jupiter blivit en överexponerad blaffa, och även en 9s förstoring visar bara nätt och jämnt den kombinerade bilden av månarna Europa och Callisto

Mars har rört sig snabbt framåt genom Väduren. På bilden från 19-20 juli låg den ungefär i nedanstådende bilds övre högerkant, och i diset då syntes inte den röda färgen som nu blivit tydlig. Just nu råkar Mars också passera Uranus, som annars är ganska anonym bland stjärnorna. Jag insåg sen att man även (svagt) kan urskilja asteroiden nr 27 Euterpe.

Jag har ju som alltid ett öga på ljusstarka småplaneter, men för 41 Daphne i Ormbäraren var jag för sent ute och den var redan dold bakom träd. I stället kunde jag ta förstabilder av två asteroider med högre upptäcktsnummer. Nr 704 Interamnia syns nu nära sin opposition i  Pegasus, långt ovanför ekliptikan och nära den ljusa stjärnan Enif.

Nr 409 Aspasia var också lätt att hitta nära stjärnan theta i Örnen (som också har den ljusstaka cepheiden eta Aql som granne).

Nu ligger det på att göra-listan att ta nya bilder av dessa fält, så att jag kan visa rörelsen.