20 augusti 2018

Komet 21P/Giacobini-Zinner

Det var (som vanligt) mer moln än SMHI hade förutsagt, men jag var ivrig att observera kometen med min ”stora” kikare (SW200, 20 cm öppning). Kometen låg denna kväll i ett område utan ljusa stjärnor, men den gick ändå ganska lätt att hitta på en linje vidare från två 4:e magnitudens stjärnor i Giraffens stjärnbild. Medan molnen tätnade satte jag igång att ta 30s-exponeringar som denna

En 4-minuterssumma visar mera färger, men sen störde molnen mera en stund

Tre bilder till var användbara, men man ser tydligt att kometen rört sig märkbart sedan den första serien

Stackningsprogrammet kan fås att centrera alla kometbilder, vilket i stället får stjärnorna att bli streck. Här alla 11 bilderna, 5,5 minuters exponering

En ‘typisk’ komet alltså, där man anar att det med långa exponeringar på en mörk himmel skulle gå att följa svansen betydligt längre.

 

 

17-18 augusti 2018

Fin kväll!

Efter lite regn klarnade himlen, och jag tog bilder i flera omgångar med kamera på iOptron-stativet. Ett första mål var Jupiter under halvmånen, där också kvällens första ‘UFO’ siktades, ett avlägset flygplan som råkade hänga med på flera bilder. Här först bilder från 21.47 resp 21.50, där vi ser Jupiter nära ovanför Zubenelgenubi (alf Lib).

Med 200 mm brännvidd kan man dels se 2+1 Jupitermånar, dels de två stjärnorna i alfa Librae.

Det lustiga var sedan att flygplanet långsamt hade svängt och fortfarande var kvar i bild när pekade mot månen 21.52. De två lanternorna som nu båda är synliga är det bästa beviset för att det verkligen var ett flygplan.

En kortexponering visar själva månlandskapet, men mycket suddigt både för att brännvidden är kort och för att fokuseringen är dålig

Sen väntade jag tills månen gått ner och det blivit riktigt mörkt innan jag fortsatte. Även om himlen fortfarande var molnfri var det mycket fuktigt, med dagg i gräset och en viss diskänsla. Vintergatan var fin, men inte så som den kan vara. Jag började med  vidvinkelbilder (10-20 mm objektiv). På sin låga höjd var Saturnus ganska blek, medan däremot Mars strålade när den tittade fram mellan träden. På denna bild syns också vad som enligt riktningen kunde varit en Perseid, men om man tittar noga ser man spåret fortsätta även ovanför det ljusaste avsnittet, så det är högst troligt en satellit, även om det inte riktigt stämmer med heavens-above. (Den häftiga ”nebulosan” nere till höger är ett jordiskt moln…)

På en annan bild stämmer det precis med förutsägelsen från heavens-above: Strecket tvärs över Örnen kommer från ”Cosmos 1943 Rocket”

Med 20 mm brännvidd i stället för 10 blir södra vintergatan lite tydligare, men det upplysta diset tar bort alla detaljer nära horisonten

Siktar man högre upp är Svanen (med Vega och Lyran t.h.) standardmotivet

Redan en summa av två sådana 90s-bilder visar förvånande många detaljer i vintergatans mörka moln

Två bilder av södra vintergatan kan också kombineras så att de mörka molnen framhävs

Sedan gick jag över till 100 mm teleobjektiv. Saturnus är nu mycket tydligare (med månen Titan t.v.), och syns här med tre välkända Messier-objekt: Gasnebulosan M17, den öppna stjärnhopen M25 och klothopen M22

När jag gjorde likadant med Mars fick jag först en oväntad överraskning, en liten nebulosa som enligt kartor och kataloger inte alls skall vara där?

Jag har ju använt detta objektiv mycket, och borde ha fattat direkt: Liksom kvällens första bilder har fula gröna reflexer av månen är det nu den superljusstarka Mars som gett en reflex symmetriskt på andra sidan bildcentrum. Det som lurade mig är det spännande utseendet med en liten stjärnlik kärna omgiven av nebulositet. Så liten som kärnan (eller ännu mindre!) är ju Mars egentligen, den stora blaffan är bara överexponering! Definitivt bevis ges av en senare bild tagen med ett annat objektiv.  Jag har märkt ut reflexens plats, och där finns förstås ingenting. Den täta flygtrafiken fortsatte också…

Sen visste jag att kometen 21P/Giacobini-Zinner borde gå att observera i trakten av Perseus/Cassiopeia, men frustrerande nog visade det sig omöjligt att rikta kameran ditåt med det stora teleobjektivet. Hur jag än vred så var själva kameravridaren i vägen, så jag fick ge upp och byta till ett mindre (85 mm) objektiv.  Kometen ligger i ett område med få ljusa stjärnor men många stjärnhopar och nebulosor, och jag är nöjd med att ha hittat rätt fält och fått den i bild.

Jag fick bara två användbara exponeringar, men en 86 s summabild visar en svag svans

Kometen är kortperiodisk (6,6 år), men denna solpassage är ur vår synpunkt ovanligt gynnsam. Den kommer att stå bra till en månad till, och jag hoppas kunna följa den vidare genom större instrument.

 

9 januari 2018

Monteringen igång igen

Häromdagen fick jag ju inte fram någon ström till min montering och fruktade något allvarligt. Det visade sig bara vara sladden från nätaggregatet som av någon mystisk anledning slutat fungera. Vädret var rimligt klart, och med en ny sladd kunde jag observera som vanligt. Jag använde för enkelhets skull bara det lilla Megrez-teleskopet (72 mm f/5) och tog först några bilder av Plejaderna. En DSS-summa med 6 minuters exponering visar den slående nebulositeten som alltså är helt verklig och inte (som det ser ut) beror på disigt väder(!)

Efter detta praktobjekt tog jag i förbigående en bild av Mira, som nu kring maximum är väldigt mycket ljusare än sin täta grannstjärna.

Kvällens huvudmål var annars den lilla komet C/2016 R2, som fortfarande befann sig nära gamma Tauri. Dvs jag siktade ganska snett, så att kometen hamnade precis i bildens kant…

Ett andra försök lite senare blev bättre centrerat, men himlen hade blivit disigare (se halon kring gamma Tauri) så att en drygt 11 minuters DSS-summa är snarast sämre än 8-minutersbilden ovan. (Båda bilderna har många fula mörka fläckar från damm på sensorn, att åtgärda…)

Om man med DSS kombinerar de båda bilderna så att stjärnorna sammanfaller får man två bilder av kometen som visar rörelsen på de två timmarna mellan klockan 18.55 och 20.23.

Om man sedan jämför med telebilden från 6/1 ser man att rörelsen stämmer precis, men att kometen snarare blivit ljussvagare sedan dess

 

 

6 januari 2018

Klar kväll efter många grå veckor!

På kvällen körde jag bara med kamera plus iOptron för att vara säker på att det skulle fungera även söndag morgon när jag ville ta bilder av Mars vid Jupiter. Med 85 mm-objektivet tog jag bilder av en ljus Mira

och sedan (förstås) av Orion. Med bländare 2,0 får man lite fula violetta ringar kring stjärnorna

men på en DSS summabild (405 s) är det inte längre framträdande. Ett större problem är den kraftiga vinjetteringen, dvs att bildkanterna är mycket svagare än centrum. Hästhuvudnebulosan är trots allt ganska tydlig nedanför den vänstra stjärnan i Orions bälte.

Jag tog också några bilder av Rosettenebulosan, men för få för att summabilden (285 s) skulle bli bra. Vinjetteringen stör väldigt mycket, eftersom nebulosan hamnat så långt till vänster om bildcentrum.

Jag var också nyfiken på kometen C/2016 R2, som skulle befinna sig i Hyaderna. På en 85 mm-bild kan jag marginellt skönja den

och med 190 mm blev det inte mycket tydligare

På ett utsnitt från en 5-minuters DSS-summa av 190 mm-bilder är det i alla fall ingen tvekan om att där finns en svag komet. Trots att den är 2,9 a.u. från solen visar bilder med större teleskop en tydlig svans, och kometen verkar innehålla ovanligt mycket frusen kolmonoxid (CO) som lätt sublimerar.

28 oktober 2017

Komet ASSASN med SW200

Vädret var klart en kort stund, och komet ASSASN (C/2017 O1) råkade lägligt befinna sig i samma synfält som 4:e magnitudens alfa i Giraffen (Camelopardalis). Jag kunde därför lätt hitta fältet i SW200 och ta några bilder. För att inte riskera dålig följning begränsade jag exponeringstiden till 30 sekunder, men körde för att se något på bilderna med ISO3200. Det gjorde att jag faktiskt anade kometen redan vid teleskopet, dvs var helt säker på att jag hade siktat på rätt stjärna. Molnen kom dock fort, och jag fick bara ihop knappt 9 minuters total exponering under 12 minuters observation. På summabilden har ändå kometen blivit lite utdragen när den rört sig norrut under dessa minuter

 

Om man tar bara de första 6 resp de sista 6 bilderna i serien kan man se hur kometens ”kärna” på bara 8 minuter rört sig i förhållande till de svaga bakgrundsstjärnorna. Kometen är nu mycket ljussvag, och det här är kanske min sista observation av den

23 oktober 2017

Liten komet och stor galax

Det var helmulet ännu vid 20-tiden, men efter 23 var himlen så gott som klar. Jag hoppades (lite väl optimistiskt) att stativet var någorlunda inställt och letade upp komet ASSASN med Megrez-teleskopet. Den stod i samma fält som en 4 magnitudens stjärna (beta i den oansenliga stjärnbilden Giraffen), så det gick utan större problem. Mina 75 s-exponeringar gav klart avlånga stjärnor, men DeepSkyStacker accepterade dem lyckligtvis. En 5-minuterssumma visar en tydlig komet, minst lika ljusstark som häromdagen

Sen siktade jag mot Mira, som jämfört med sin följeslagare blivit lite ljusstarkare sen 12/10

Nästa lätta mål blev lambda i Vattumannen, där jag visste att Neptunus håller till. Planeten råkar just passera en stjärna, så helbilden är lite ful. Där syns dock (som vanligt) ett tydligt och flera möjliga spår av geostationära satelliter

På en detaljförstoring ser man planet och stjärna bättre separerade (och att 66 s exponering redan det är för mycket)

På en klar och månfri höstkväll är det sedan svårt att inte ta ytterligare en bild av Andromedagalaxen…Megrez-teleskopet har precis lagom synfält, och jag fick ihop över 10 minuters exponering på 7 bilder. Summabilden är antagligen min hittills bästa M31(?)

Sen gick jag tillbaka till kometen, tyvärr med lite sämre fokus nu (det håller sig inte utan kontroll). Summabilden här är med 7 minuters exponering, och om man tittar noga ser man tydligt att kometen rört sig mellan 23.06 (första bilden) och 23.52

18 oktober 2017

Komet ASSASN med förhinder

Efter förra veckans telebilder av den svaga komet ASSASN (C/2017 O1) kände jag mig tvungen att nu försöka med Megrez-teleskopet. Det visade sig vara oväntat jobbigt, men en nyttig lärdom inför nästa försök, som förhoppningsvis kommer att bli med SW200.

Först insåg jag hur fel stativet stod, i stort sett orört sedan ett halvår, lyckligtvis ändå med Polaris anad i kanten av polsökarens synfält. Jag jobbade på med träplankor och klossar under benen tills jag åtminstone hade den centrerad (vilket den förstås inte ska vara), dvs inom en grad från polen. Så fokuserade jag utan stora problem och trodde att jag hade låst inställningen, dvs bekymrade mig inte mer för den så länge. Sen gällde det att hitta kometen, som faktiskt fanns på ett rimligt enkelt ställe att ‘stjärnhoppa’ till, med start vid Capella. Jag hade dock inte gjort något åt sökaren, lyckades inte ens säkert identifiera 6 magnitudens stjärnor och hamnade (som jag insåg) fel hela tiden. Det visade sig lättare att se stjärnor direkt i kamerasökaren, och framåt 22-tiden (från start 20.30) hade jag äntligen rätt stjärnfält och tyckte mig ana kometen på bilderna. Men säg den lycka…, nu kom dismolnen krypande, och jag beslöt efter fem bilder att pausa och prova vidare en timme senare. Då tycktes diset åtminstone ha flyttat sig bort från kometfältet, och jag tog tio bilder till innan jag packade ihop. Först när jag nu tittar ordentligt på bilderna ser jag hur dåligt fokuserade de är, vilket kunde ha passerat om det bara gällde utseendet (eftersom kometen ju är ett utsträckt objekt). Men det visar sig att DeepSkyStacker är kitslig även för detta, så att jag inte ens kan göra bra bildsammanslagningar…

Resultatet av kvällens möda blev alltså ett antal halvdana bilder, men tack vare molnproblemen fick jag en tidslucka så att kometens rörelse syns tydligt. Första summabilden (5,8 minuter) är från ungefär 22.01

En andra, bättre centrerad bild (5,3 minuter) är från ungefär 23.22

och man ser tydligt en liten skillnad i kometens läge relativt stjärnorna i närheten. Och om ovanstående bilder alltså inte är mycket att komma med så beror det faktiskt mest på kometen själv. Med tanke på instrumentuppgraderingen sedan förra veckan måste kometen faktiskt ha blivit klart ljussvagare, och jämfört med stjärnorna i närheten är den centrala kondensationen nu svagare än magnitud 11. En så liten komet brukar jag inte bry mig om, men när jag nu börjat följa den är den svår att släppa…