7 april 2024

Farväl till Pons-Brooks

Efter flera lovande uppklarnanden som övergått i moln blev kvällen den 7/4 faktiskt helt klar. Jag tog den lättaste utrustningen (kamera med 85mm-objektiv och iOptron-stativet) och gick en bit för att få fri sikt mot Jupiter och komet 12P. De syntes först (21.30) bara på mycket ljus himmel.

Jag följde kometen i 20 minuter, och en bild från 21.48 visar en kort svans.

En summabild med totalt 5 minuters exponering visar lite mer, men detta är slutet på synbarheten. Jag kunde inte ens säkert se kometen i en 10×50 fältkikare.

Fältet vid Jupiter var också intressant, eftersom den närmar sig en konjunktion med Uranus

Sen försökte jag sikta på några småplaneter. Den första, nr 78 Diana råkade befinna sig precis vid stjärnhopen Praesepe, och syns bra på en utsnitt från en 210s summabild.

Den andra, 83 Beatrix fanns i Lejonet i ett glesare stjärnfält, och är också lätt att identifiera på en 150s summabild.

Nära Arkturus och eta Boo fanns nr 532 Herculina, som trots sitt höga nummer är lätt synlig på en 30s enkelbild

Sen slarvade jag med nr 3 Juno, men den syns ändå även den på en enkelbild

Till sist måste jag förstås kolla att inget hänt med T CrB, men den är fortfarande svag (liksom R CrB är ljusstark).

T hamnade lite för nära bildkanten, men på en 1-minutssumma av två bilder med bättre pekning syns den bättre

17 mars 2024

Komet+asteroid

Himlen var full av dismoln i stråk, upplysta av halvmånen, men det gick att vänta ut det värsta. Kameran med 200mm-objektivet är otymplig på iOptronmonteringen, och det krävs att man kan dra åt alla skruvar med iskalla fingrar. Det blev en hel del missar, men tillräckligt många användbara bilder för att visa en fortsatt fin komet12P.

Allra först pekade jag på Jupiter för fokusering, och bara 2 sekunders exponering räckte för att ge en ljus himmel. Stjärnan sigma Arietis var den som Jupiter rundade i augusti/september  förra året innan oppositionen och nu alltså snart passerar igen.

På en halv sekund ser man tre månar plus en 7,5 magnitud stjärna, nästan möjlig att ta för en svag måne.

De första kometbilderna på ljus himmel vill DSS inte summera alls, pga för få stjärnor. Nästa bild är en summa av tio stycken 15s-bilder som tydligt visar disproblemet.

Sex 30s-bilder visar kometen på väg ner i en trädtopp, så här bytte jag observationsplats

Från det nya stället kunde jag ta några fler bilder, här en 5,5-minuters summa med några stjärnidentifieringar.  Lite oväntat befinner sig kometen  i det övre vänstra hörnet av Fiskarnas (stora) stjärnbild.

Merd totalt 7,5 minuters exponering ser det ut så här, helt OK med tanke på vädret!

På slutet lyckades jag få fast kameran även i riktning kappa Geminorum, dvs där asteroiden nr 71 Niobe fortfarande befinner sig. Jag tog bilder av den med Megrez-teleskopet den 7 /3, och det skulle nu gå att få en andrabild.  Det fungerade bra, man kan se hur Niobe rört sig mest söderut på väg at svänga vänster efter oppositionen som var redan 21 januari.

Jag var osäker på exakta positionen och tog bilder i två omgångar. På mosaikbilden syns en tydlig liten stjärnhop, som jag har kollat är  NGC 2420, en ganska gammal hop omkring 8000 ljusår bort.

Helt klart en lyckad kväll, om än kall.

8 mars 2024

Slarv, men bra i alla fall

Kvällen var klarJag tyckte det var en god idé att gå bort längs vägen med det portabla stativet så att kometen skulle vara längre synlig över träden. Visserligen bara med 200mm teleobjektiv, men då skulle man ha chans att se en längre svans? Problemet var sen att jag hade så svårt att hitta Polstjärnan. Jag såg en stjärna i sökaren, hade på känn att jag var fel, men gav upp försöken och nöjde mig med den inriktningen. Jag såg inte direkt i kameran att stjärnorna var avlånga, men nu efteråt sitter jag med många bilder som DSS vägrar att kombinera eftersom stjärnorna inte är runda nog.

Medan det ännu var ljust tog jag ett par bilder mot Jupiter bakom trädgrenar

Med kortexponering ser man fyra månar

De flesta kometbilderna accepterades trots allt, och ser den nu  på väg genom Andromeda

En första 11-minuters summabild visar en antydan av den långa svansen från i förrgår.

Ett försök att också kompensera för kometens rörelse gör mest bakgrunden fulare

Det bästa jag kan åstadkomma blev denna 17-minutersbild med allt som accepteras av DSS.  Inte så tokigt trots allt, så jag nöjer mig nu.

Nästa klara  kväll blir det nog Megrez-teleskopet igen, trots en trädlucka som krymper dag för dag.

Från den plats jag tog kometbilderna såg jag åt andra hållet rho Leo långsamt komma fram bakom de björkar som växer sig allt högre på det fd kalhygget. En summabild visar att jag inte väntade länge nog, så frågan var om asteroiden 58 Concordia skulle gå att hitta bakom grenarnas skuggor.

Det visde sig inte alls vara några problem. Concordia syns mycket tydligare på dagens bild, dock mest på grund av en sämre bildkvalitet.

Jag misslyckades sen med att peka uppåt  mot kappa Gem (för 71 Niobe), utan gav mig för kvällen.

6 mars 2024

Komet och småplaneter

Det verkade bli en lika klar kväll och jag skulle alltså bara starta i tid med kometen rätt orienterad. Men när man tror att man vet hur man ska göra så strular det. Kameran på högkant var omöjlig att sikta genom, och när jag hade kometen i bild blev jag osäker på upp och ner, och när jag väl ökat ISO-värdet så att jag såg svansen blev jag osäker på vilka finrörelser som hade vilken effekt osv…Kort sagt tog det alldeles för länge innan jag kunde börja ta bilder.

Jupiter fick förstås bli fokushjälp, och på 2 sekunder ser man månarna fint

Det blev bara tio kometexponeringar, summa 12,8 minuter, men ändå en spännande bild av den långa svansen.

Efter gårdagens fina Orionbild gav jag mig på Rosettenebulosan, ett annat svårt och svagt objekt som jag knappt fått till förut. Och även nu blev resultatet över förväntan, summaexponeringen oplanerat samma som för kometen 12,8 minuter

För att untyttja det fungerande teleskopet gav jag mig lite senare ut för att försöka leta upp asteroider. Det är dumdristigt att använda så lång brännvidd, men väderleksrapporten ger chans för klart även följande nätter för uppföljningen….

Principen var alltså att utgå från ljusa stjärnor, först Regulus. Nära nedanför till höger fanns asteroiden nr 46 Hestia, mitt f.n. lägsta oobserverade nummer. Hestia syns svagt redan på en 30s-bild

och jag har fler att kombinera.  Näst lägst saknat nummer är 58 Concordia, som även den skulle gå att hitta från Regulus. Jag tycks dock ha vridit plus i stället för minus i deklination och alltså hamnat helt fel men ändå inte! I detta fält ligger nämligen en ytterligare asteroid på min lista, 83 Beatrix. Den är såpass ljusstark att den går att få även på 85mm-bilder, men med här alltså av lustigt misstag

Med möda lyckades jag sen peka på eta Leo ovanför Regulus, där nr 100 Hekate är marginellt skönjbar på en enkelbild (men bör synas bättre på en 5-bildssumma).

Sen hade jag ett par positioner som onödigt nog skulle utgå från Pollux. Jag hade glömt hur svårt det är att sikta uppåt, och på första försöket kom jag till Castor i stället. Jag reagerade dock på den för blå färgen, och lyckades backa ner till Pollux. Precis intill Pollux befann sig nr 128 Nemesis

men viktigare var det låga numret nr 66 Maja en bit bort i Kräftan. Den har magnitud 13,7 och syns inte lätt på en enkelbild, men förhoppningsvis på en summa av fem. Jag återkommer när jag har tagit andrabilder av asteroiderna.

 

4 mars 2024

Komet och hästhuvud

Det blev äntligen  en oväntat  klar kväll, och jag ville ta fler bilder av komet 12P Pons-Brooks. Jag orkade inte försöka med den stora tuben, eftersom det är svårt nog med Megrez-teleskopet. Jag visste inte heller hur lång tid jag hade på mig innan kometen sklle försvinna i träd, så jag började så fort jag kunde se några stjärnor. Efter fokusering på Jupiter pekade jag på alfa Andromedae, och sen via inställningscirklarna på 12P, som fanns i fältet direkt.

Jag tyckte kometen var för nära kanten, och lyckades centrera bättre, vilket visade sig vara förhastat…

Jag kunde ju inte tänka mig att svansen skulle vara så framträdande, men redan på en 8,5 minuters summa av de första 30s-bilderna ser man att svansen tycks fortsätta ut över bildkanten

Vid teleskopet märkte jag inget förrän det blivit så mörkt att jag vågade exponera en minut eller mer. Då anade jag den långa svansen och justerade inriktiningen tillbaka till ungefär det första läget, men lite för sent. Kometen närmade sig en grantopp, och omkring 19.45 fick jag avbryta. På den sista 10,5-minuters summabilden syns egentligen inte mycket mer svans, bara att jag inte borde ha centrerat.

Bilderna är än så länge slarvreduktioner, och i nästa steg ska jag försöka använda alla delbilder jag har. Det kräver dock att man kompenserar för kometens långsamma rörelse åt vänster i fältet. Jag hoppas också på en ny chans när jag kan lägga kameran på högkant.

Tillägg 21/3: En summabild med 18 minuters exponering och kompensering för kometens rörelse visar inte mycket mer och svansen ser inte smalare ut?

medan de sista 5,7 minuterna visar att det var synd att jag inte kom på tidigare att lägga huvudet i kanten. (Grantopp t.h!)

Jag har ju knappt tagit vinterns slentrianbilder mot Orion, så nu passade jag på att ta ganska många exponeringar mot Flame- och Hästhuvudnebulosorna. Kvällen var uppenbart helklar, för en 14-minuters summabild är nästan den bästa jag tagit. (En ful rund skräpfläck på detektorn uppe till vänster syns även på kometbilderna, får jag retuschera bort…).

En 34s Jupiterbild säger bara att Jupiter är ljusstark

medan 1/2 sekund räcker för månarna

Jag ska vid tillfälle jobba mer med bilderna, men det känns roligt att visa kometen medsamma…

 

17 februari 2024

Slarv, men trevlig komet

Den stora kikarmonteringen står under bara en tunn presenning, och i denna vinters snabba växlingar mellan snö och tö borde den inte må så bra. Nu kom en ensam klar kväll med bara strömoln, och för första gången sen september förra året satte jag dit Megrez-teleskopet och försökte köra igång. Det är lite glapp i handkontrollen så att man otrevligt ofta måste initiera om, men eftersom jag aldrig orkar göra det ordentligt går det snabbt.

Jag hade sett att det fanns två asteroider precis vid Pollux, men jag hade en osmart vertikal orientering och det visade sig att bara nr 71 Niobe kom med på bilderna, och bara precis i kanten. Eftersom den rör sig ”bakåt” var det i alla fall i rätt bildkant, så om det blir klart igen inom en vecka finns Niobe fortfarande i fältet.

Sen hade jag räknat ut att från Pollux gå till fältet för asteroiden nr 66 Maja genom att flytta teleskopet med inställningscirklarna. Det blir inte alltid så exakt, men om inte drivningen hade stannat så jag fick starta om hade det kunnat fungera. Nu ligger Maja snopet nära utanför till höger om bildkanten, där man alltså ändå inte hade kunnat följa den. Och som mera ”surt sa räven” kan man också se att bilden var för dåligt fokuserad för att visa Maja (magnitud 13) nära bredvid en stjärna av magnitud 9.

Som kvällens positiva överraskning kom sen att cirkelflyttningen fungerade bättre när jag startade vid beta Peg, så att jag faktiskt direkt fick kometen 12P/Pons-Brooks i bild. (Det fiffiga med kometer är att de lyser så tydligt grönt att man direkt ser att man pekat rätt). Många periodiska kometer infångade av Jupiter har ju perioder kring 6 år, medan Pons-Brooks är mer lik Halleys med en period på 71 år. Den är på väg mot ett perihelium i april, och kan bli ännu lite ljusstarkare. Redan nu är den i alla fall tydlig på en enkelbild

På en 5,9 minuters summabild anar man även en svans, och jag blir sugen att försöka observera även med SW200-teleskopet.

En vacker halvmåne (60% belyst) stod så högt på himlen att jag inte lätt kunde sikta mot den, men jag tog till sist  några Jupiterbilder.  För att se månarna var det lagom med 1/4 s exponering, men för att visa att detta fortfarande är grav överexponering för själva skivan har jag här lagt en bild med 1/2000 s exponering i samma skala.

Med längre exponering (här 15 s) blir Jupiter bara en stor blaffa bland de svaga stjärnorna i närheten.

7 september 2023, morgon

Komet C/2023 P1, Nishimura

SMHI hade talat om morgondimma och dis, men jag hade satt mobilen på väckning för att i alla fall ha en chans att få en bild av kometen Nishimura.  Det låg dismoln längs horisonten, men kändes lönt att gå ut och försöka. Kometen skulle ligga nära en ljus stjärna (epsilon) i Lejonet, och jag satsade direkt på kamera med 200 mm objektiv. Problemet var dels diset, dels att jag inte var ute tidigt nog. Himlen nära horisonten var så ljus att jag inte kunde urskilja några stjärnor alls. Jag tog en bild från trädgården som visade stjärnor, men jag kunde inte identifiera dem och uppfattade inte att även kometen fanns där! Denna första 10s-bild blev även den bästa och visar ett litet grönaktigt huvud med en ovanligt smal svans.

Jag bangade ur och bytte till 85mm-objektivet, och även den första bilden där (från en annan plats i trädgården) visade utan att jag förstod det rätt synfält.

I efterhand ser jag alltså att jag dels borde ha behållit 200mm-objektiv, dels borde ha stannat på gräsmattan, så kunde jag ha fått ihop en trevlig serie bilder. Jag visste dock att kometen sedd från gårdagens observationslats skulle ligga ungefär där jag då hade månen och Plejaderna, så jag klättrade upp dit i stället. Det kändes säkert att också se Venus, som lyste till synes helt ensam nere över horisonten.

Med längre exponering och lite förstoring kan man se att Venus faktiskt ligger nära alfa i Kräftan och (den förstås nu helt osynliga) stjärnhopen M67.

Kometen skulle synas till vänster och lite högre än Venus, och den är med på nästan alla bilder jag tog. Dessa är dock så kortexponerade (typiskt 6 s) att det är svårt att summera med DeepSkyStacker. Programmet känner igen för få stjärnor på den ljusa bakgrunden, och jag får kämpa för att få till några summor. Ett första lyckat exempel är denna av 11 bilder med totalt 64 sekunders exponering

men efter fler försök (10/9) kunde jag till sist summera 20 bilder med drygt 2 minuters total exponering. Detta utsnitt från den summan är då ett helt godkänt slutresultat, med tanke på förutsättningarna

Hade inte molnen varit där hade svansen synts ännu bättre, men jag är nöjd att inte helt ha missat denna intressanta komet. Den befinner sig nu bara 0,42 a.e. från solen, på väg mot ett perihelium så nära som 0,23 a.e. den 17 september. Tyvärr blir den nu snabbt svårare att se från Sverige, så detta var nog sista chansen för min del.

 

 

21 februari 2023

Användbara slarvbilder

Jag trodde inte vädret skulle stå sig, men fick vid 22-tiden lite förvånat inse att det faktiskt var stjärnklart. Det jag behövde var egentligen bara tre andrabilder av tre småplaneter, samt en ny kometbild, så jag tog den vanliga utrustningen (85mm-objektiv, iOpton-stativet) och gick ut. Det var klart och kallt och bara att ta itu med uppdraget. Först alltså Pallas i det ovanliga läget nere under Sirius. Himlen är disig nere mot horisonten, men Pallas är ljusstark och syns tydligt.

Den svagaste småplaneten är nr 53 Kalypso, och jag tog för säkerhets skull tre 30s- exponeringar. Här ser vi på summabilden utom Kalypso både Praesepe och den avlägsnare och mycket äldre hopen M67

Den tredje småplaneten var nr 654 Zelinda, som också syns bra nere vid Alphard

För alla tre har jag sen pusslat ihop jämförelsebilder med rörelsen sedan den 18/2. Det är mer tidsödande än det låter, eftersom man ska hitta det lilla gemensamma himmelsområdet i ungefär samma orientering och så vara säker på identifieringarna. Utan ett bra program med aktuella asteroiddata (för min del theSky) hade det varit helt omöjligt. Nu gick det alltså bra som syns här. Läs gärna vidare på de individuella sidorna under Asteroider.

Till sist flyttade jag stativet ett stycke för att få fri sikt mot kometen. Den har fortsatt neråt från 88 Tauri och befinner sig till höger om Orions pilbåge, pi1-pi5 (bokstaven pi) Orionis.

Jag tycks tyvärr ha slarvat extra mycket med polinställningen, så att DeepSkyStacker inte vill kännas vid stjärnorna som stjärnor. Med lite extrajobb fick jag i alla fall till en 2 1/2 minuts summabild av det begränsade området kring kometen. Det är fortfarande den gröna färgen som avslöjar den, och den kan nog gå att följa ytterligare någon vecka.

Jag var ute mindre än en kvart och fick just de bilder jag behövde, men har sen jobbat många timmar med bearbetningen…

 

 

18 februari 2023

Komet m.m.

För tredje lördagen i rad kunde jag observera, denna gång under mycket trevliga förhållanden, lugnt och milt.

Jag började med 85mm-bilder, för att inte direkt bli frustrerad vid teleskopet. Det var klart ända ner till horisonten, och redan på 15 sekunder ser vi stjärnhopen M41 under en strålande Sirius. Mitt mål var dock småplaneten nr 2 Pallas som också syns tydligt.

Efter några Orionbilder måste jag så förstås kolla att kometen (C/2022 E3) gick att hitta söder om Aldebaran. Det var inga problem, en 2-minuters summabild visar den lätt, fortfarande med en anstrykning av grönt.

Ytterligare småplaneter i lättfunna lägen var först nr 53 Kalypso, nära Praesepe i Kräftan. Den är ganska ljussvag, men syns i alla fall på en summa av två 30s-bilder

Längre ner på himlen, till höger om Alphard (alfa i Hydran), fanns nr 654 Zelinda, turligt över grantoppen

Sen testade jag att ta några bilder av den svaga Rosette-nebulosan, i Enhörningen, till vänster om Betelgeuze. Den syns på en summa av fem 30s-bilder, men krävde överdriven bildbehandling för att man ska ana den röda färgen (från vätets Halfa-linje). Min himmel här i Värnamo lyses upp allt mer, och svaga nebulosor försvinner.

Den stora Orionnebulosan (M42+M43) syns förstås fortfarande bra, liksom även ”Flame”(NGC 2024)- och ”running man”(NGC 1977)-nebulosorna

Jag avslutade 85mm-bilderna med en ny serie av kometen. Med denna korta brännvidd märks knappt någon rörelse på de 15 minuterna sedan den förra bilden ovan.

Med denna skörd av 85mm-bilder satte jag igång med Megrez-teleskopet. På kometbilderna från 11/2 hade jag märkt en stark drift som tydde på att polaxeln pekade flera grader för långt åt väster, så jag försökte flytta stativbenen lite rejält. Jag lyckades till sist få in polstjärnan i underkanten av polsökarfältet, vilket borde ge klart mindre drift nära meridianen i alla fall. Det trevliga var ju att kometen hade nästan samma rektascension som Aldebaran men 6 grader sydligare, så jag hittade den nästan direkt. En summabild med 5,7 minuters exponeringstid ger samma intryck som för en vecka sedan, grön koma med en svag rödare stoftsvans. Den smala jonsvans som också finns är helt osynlig.

Sen blev det lite fler Orionbilder, nebulosan själv som vanligt imponerande redan på 2 minuter.

Flame-nebulosan är också fin bredvid den vänstra bältesstjärnan zeta Orionis, medan det mörka Hästhuvudet bara knappt anas. Totala exponeringstiden var bara 3 minuter, så jag är nöjd ändå.

Jag avslutade med fler bilder mot Enhörningen (kommer), och viktigast, jag lyckades justera stativet så att det åtminstone pekade mot Polstjärnan. Förhoppningsvis kan jag exponera längre under kommande nätter.

Tillägg1, 20/2: Ett par av mina 30s-bilder mot Enhörningen (Monoceros) råkade innehålla varsin halva av Rosettenebulosan, här sammanfogade (igen med överdriven bildbehandling).

 

11 februari 2023

Kometen vid Mars

Det blev ovänstat ganska klart just den lämpliga kvällen när den gröna kometen skulle passera nära den röda Mars. Jag gick ut tidigt, satte igång Megrez-teleskopet, och kunde igen ta en bild av Venus genom träden. De markerade stjärnorna är av magnitud 6-7, och venus lyser verkligen 10000 gånger starkare.

Nästa anhalt blev förstås Jupiter. Här först en kortexponering som visar tre månar (Io dold närmare skivan) och stjärnan 44 Psc där Jupiter befann sig för en vecka sen.

På denna 15s disiga överexponering syns i kanten också stjärnan HIP 2954 som planeten når den 21/2

Kvällens huvudmål var dock kometen (C/2022 E3), och den ideala placeringen bredvid en ljusstark Mars gjorde det trivialt att hitta rätt. Jag testade flera olika kombinationer av ISO-värden och exponeringstider, men alla bilder är i grunden ganska lika. (Monteringen står dock så dåligt inställd att redan 30s som här ger lite avlånga stjärnor).

Mars får en stor dishalo, kometen skiftar lite i grönt och man anar en kort svans. Med DeepSkyStacker har jag gjort många olika kombinationer, men de flesta får just en alldeles för dominerande halo kring Mars.

När man kombinerar data för mer än några få minuter måste man också kompensera för kometens rörelse. Här är en summabild där första och sista exponeringen är 15 minuter från varandra, så stjärnorna blir streck när man fixerar på kometen.

Jag ska göra fler försök med summabilder, men det roliga var att kometen råkade passera Mars och att det var väder så att jag kunde observera det!