Jupiter och Saturnus

Att jag flyttat min observationsplats opraktiskt långt från huset är i första hand för att jag vill kunna filma Jupiter och Saturnus. Efter mycket trassel med en gammal pensionerad dator kunde jag till sist lägga in två vettiga kamerastyrningsprogram för mina två filmkameror, och tänkte nu prova genom att bara filma genom Megrez-teleskopet. När några envisa moln till sist släppt fram Jupiter fick jag dock hålla på länge för att öht få en bild på datorskärmen. Även en strålande Jupiter krävde mycket längre exponeringstider än jag räknat med, dvs jag fick inse att Megrez-teleskopet är litet. (Nästa gång blir observationerna med den stora SW200-tuben, det är bara lite mer jobb att få ut den också).

Den nyare monokameran (Skyris) är främst avsedd för sol och måne, men jag provade den alltså nu på Jupiter. Det var lätt att få vettiga bilder av månarna, i hela fältet (1600×1200 pixlar) utan Barlow

eller i ett mindre fält (1024×768) med Barlow

När jag sen försökte minska exponeringstiden för att få några detaljer på skivan blev det svårare, och bara med aggressiv wavelet-korrektion kan man se ett grovt bandmönster.

Sen övergick jag till Inova-kameran, som ger lite roligare bilder i färg. Jupiters månar i primärfokus liknar bilderna ovan, men man ser att separationen mellan Io och Europa har ökat lite

När jag sen skulle filma med Barlow missade jag att öka förstärkningen och körde med alldeles för lång exponeringstid, nästan 1/4 s, men förvånande nog kan Autostakkert+Registax ändå få fram en trevlig bild där t.o.m. Röda Fläcken kan anas.

Saturnus är liten och oansenlig, men en vackert öppen ring gör den ändå till det mest spännande motivet. Bara dessa primitiva bilder räcker för att kvällen ska kännas hellyckad.