Liten lucka i molnen
Innan nästa lågtryck kommer med utlovad snö var detta en dag med lite sol, och en tidig kväll med en vacker konjunktion mellan månen och Mars. Min primära uppgift var dock först att kolla att iOptronvridaren åter fungerade. Sist (23/12) var den ju helt död, och gick inte att ladda, så det enda jag kunde göra var att beställa hem ett nytt batteri från min vanliga källa i Tyskland (astroshop.de). Det var förvånansvärt litet och billigt, 25 €, och förvånansvärt krångligt att montera. Men med instruktioner från tillverkaren och tur med lämpliga verktyg så fick jag faktiskt dit det, och det såg ut att ladda som det skulle.
Nu hade jag alltså chansen att testa. Som vanligt höftade jag bara till med en mycket ungefärlig inställning mot polen, för det viktiga var ju att se att kameran öht följde himlens rotation. Den 91% fulla månen lyste upp himlen mer än jag först förstod, men jag fick i alla fall först några användbara bilder av Saturnus på nedgång. Den rör sig nu åter åt vänster på himlen och har kommit tillbaka till trakten av gamma och delta i Stenbocken.
Även Jupiter har vänt åt vänster i sin rörelse bland svaga stjärnor i Fiskarna. Även den 11 oktober var den nära stjärnan HIP 417, fast då på väg åt höger
På en 1s-exponering syns tre månar och den lika ljusa stjärnan.
Som avslutning på iOptronbilderna vände jag kameran mot Svanen (på väg ner i västnordväst), och där märktes tydligt den dåliga polinställningen på en 30s exponering. (Kameran har följt, men med polriktningen fel blir det en mindre drift ändå). Det är också ett dismoln som stör, men i vilket fall är chi Cygni nu mycket för svag för att observera med 85mm-objektivet.
Det mest iögonenfallande på himlen denna kväll var Mars bredvid månen, ett månvarv efter ockultationen den 8 december. Med blotta ögat var det en vacker syn, men tyvärr nästan omöjlig att fotografera. Jag kunde ha Megrez-teleskopet på ett fast stativ, eftersom det var bara korta exponeringar som behövdes, men ingen enskild exponeringstid ger en bra bild. För att få detaljer på månen kunde jag inte exponera längre än 1/8000(!) s, och Mars anas knappt.
Med 30 gånger längre exponering (1/250 s) syns både månens ovala form och Mars tydligt, så det får väl gälla som vettig kompromiss trots att det inte alls motsvarar det visuella intrycket.
Med ytterligare 15 gånger längre exponering (1/15 s) kan man urskilja de ljusaste stjärnorna i fältet, men månen blir en stor ljus blaffa.
Jag brukar misslyckas med HDR-reduktioner, men i princip ska man kunna kombinera många olika exponeringstider till en snyggare bild, att göra…
Det viktiga var som sagt att iOptron-monteringen nu är igång igen. Men innan jag kan använda den har vi en fortsatt vecka med för starkt månsken…
