Komet+fokusslarv
Vädret verkade stabilt klart, och jag satte igång Megrez-teleskopet bara för två korta uppgifter. Dels ville jag ta fler bilder av komet Borrelly, dels ville jag ta en andra bild av asteroiden 91 Aegina.
Eftersom kometen råkade ligga precis en timme väster om (och på precis samma deklination som!) Plejaderna startade jag där, och kunde förstås inte låta bli att ta fler Plejadbilder. Megrez-teleskopet har perfekt avpassat synfält, och i bra väder räcker en enkelbild för att visa den karakteristiska interstellära nebulositeten.
På en summabild (4,7 minuters exponering) blir det en mer dramatisk illustration till att rymden mellan stjärnorna inte överallt är tom. Hitom Plejaderna finns en interstellär “stoftdimma” som lyses upp av Plejadstjärnorna, men som alltså inte hör till själva hopen.
Komet Borrelly syntes sedan som väntat en timme bort, men helt oväntat drog det upp en bank dismoln i väster, som tidvis skymde. De rörde sig dock ganska snabbt, och det gick att undvika de större sjoken. Redan en enkelbild (69 s exponering) av kometen visar en osymmetri och anad svans upp åt vänster
som på en 8,6 minuters summabild är helt uppenbar. Det stämmer ju också med att solen befinner sig neråt åt höger, relativt nyss nedgången. Det märkliga med kometer är ju att deras kärna är så liten, Borrellys som sagt typ 5 km i diameter. En asteroid av den storleken är hundratals gånger ljussvagare än de asteroider jag tar bilder av, men tack vare en mängd solupplyst stoft runt kometkärnan blir den synlig.
Kvällens tabbe kom sen när jag skulle ta bilder av Aegina. Jag såg ju direkt att bilderna på kameraskärmen var konstiga, och började mistänka att monteringen vridit sig så att det var stjärnspår. Jag kunde dock se Polaris i polsökaren, och borde då ha förstått att det var fokus som rubbats. Det hade krävt en pekning tillbaka på Regulus, eftersom bara ljusa stjärnor går att fokusera, och sen flytt till Aegina-fältet igen, och jag var mot bättre vetande för lat för att ändra något. Bilderna blev alltså extremt ofokuserade, och jag trodde chansen var noll att se ett så svagt objekt som Aegina. När jag sen började titta i detalj fann jag till min förvåning att stjärnor av magnitud 12 visst kunde anas, och faktiskt Aegina också!
Det var faktiskt så att en enkelbild från i går (med 85mm objektiv) visade färre stjärnor än den ofokuserade bilden här ovan, så för jämförelsen fick jag fixa en summabild för att få den tillräckligt tydlig. Det är inte vackert, men om man tittar noga är det helt tydligt att Aegina finns med och har rört sig mellan dagarna
