25 augusti 2025

Fin fortsättning

Vädret var lika fint denna kväll, och nu packade jag i stället stativet i ryggsäck och kamera och fältkikare i cykelväskor. Gårdagens plats var i princip på en (2-husanavänd) bilväg, så nu cyklade jag vidare på en oländigare ”hästväg” där jag kunde vara mera ostörd. Innan jag hunnit packa upp stativ och kamera (omkring 22.45) fick jag se något konstigt nära Altair, en liten rektangel med flera ”fönster”. Jag fick upp fältkikaren och kunde se att det var en kompakt grupp av sju satelliter i formation, som rörde sig bort mot Pegasus. De var kanske vardera av magnitud kring 3, men jag var för överraskad för att titta ordentligt, och  la inte ens märke till hur de försvann (troligen i jordskugga). För ytterligare förvirring råkade ett kondensspår från ett flygplan hamna nästan precis efter satellitraden, men det var förstås bara en slump…På heavens-above hittar jag ingen identifiering, men det hela visar bara på hur den ohejdade kommersiella rymdverksamheten förstör natthimlen.

Min prio ett för kvällen var att ta andrabilder av gårdagens asteroider. Först nr 89 Julia som med magnitud 8,9 förstås direkt sticker ut

Den enda ”nya” asteroiden var sen nr 141 Lumen. Den är betydligt ljussvagare, men identifieras lätt på jämförelsebilden.

(De tre ”bonus”-asteroiderna ska också få jämförelsebilder så småningom, men får vänta lite…)

För Hebe siktade jag igen för lågt, men fick med den på tre bilder vilket räcker väl för en magnitud kring 7,5.

Däremot insåg jag plötsligt när jag såg de nya Hebe-bilderna att en konstig rund fläck ju är den stora planetariska nebulosan NGC7293! Så jag tog nu gårdagens och dagens bilder och kombinerade dem igen med DSS för att försöka få fram nebulosan bättre. Den är mycket ytljussvag, så reultatet är fortfarande (total exponering bara 160 s) ganska mediokert. Att ta fler och bättre bilder av denna spännande nebulosa står sen länge på min attgöra-lista!

Sen tog jag en stund bara bilder mot södra vintergatan som numera är helt osynlig hemifrån, och försöker nu med DSS sätta ihop det till större mosaiker. Det brukade jag ha problem med, men programmet har tydligt förbättrats, och det fungerade genast över förväntan. Med blotta ögat var dessa nedre delar av vintergatan knappt synliga, men på bilden ser man både Tekannan och ett antal kända Messierobjekt. Precis ovanför min (nu upptagna) ”observationsek” skymtar Trifidnebulosan M20, och högre upp ”Svan-” (M17) och ”Örn-” (M16) nebulosorna, alla tre tydligt röda av H-alfa strålning från vätgas. Klothopen M22 är en av himlens finaste, men tyvärr alltid så här lågt över horisonten

Man kan närma sig M16 och M17 norrifrån också. I denna skala ser M11 kompakt ut, men det är en rik öppen stjärnhop,

Jag pekar som vanligt sämre upp mot Svanen eftersom där är ”för många stjärnor”. Bilden på kameraskärmen visar bara ett myller, och det är omöjligt att bedöma om man är rätt eller inte. Båda pekningarna här fick med målet chi Cygni, men det kunde jag inte genast avgöra

Ett vridet och förstorat utsnitt av en 20s-exponering blir till sist den bild jag vill ha, även om chi saknar den röda färg man borde se.

Norra Kronan verkade helt skymd, men jag märkte plötsligt att den tittade fram i en trädlucka. Även om inget har hänt med variablerna blev det en ovanligt trevlig bild…

Själva bildtagningarna gjorde jag på 35 minuter, medan efterarbetet kan hålla på i dagar. Vettigt eller inte, det här småplanetsamlandet fångar mig uppenbarligen…

Tillägg 27/8: Det fanns ju ytterligare småplaneter i Lumen-fältet den 24/8, och för att säkert få med dem också 25/8 tog jag extraexponeringar till höger och vänster om huvudfältet. Med observationer från två nätter i rad kan man minska fältet rejält och ändå se rörelsen tydligt, så detta är idealfallet. (Med svenskt väder har jag dock oftare råkat ut för att få vänta en vecka och mer.) Men sen ska jag inte sticka under stol med att det är rejält pilligt att leta upp samma små fält på de två bilderna (från olika dagar) och identifiera asteroiden.

För nr 27 Euterpe var det egentligen inte nödvändigt med utvidgningen åt vänster, men jämförelsebilden vann på tillägget.

Inte heller högerutvidgningen behövdes för 129 Antigone, men igen gjorde den jämförelsen lite tydligare.

Nr 63 Ausonia hamnade under extraexponeringarna åt höger, men är änd väl synlig.

Så nu är det mesta i alla fall gjort för 25/8-observationerna, och jag kan ta lite paus från asteroiderna.

 

 

 

24 augusti 2025

Planeter och småplaneter

För att få mer sikt måste jag numera gå lite längre bort från vårt hus som är omgivet av för hög skog. Den plats under en stor ek som jag hittade förra året är åter ockuperad av två hästar, så kvällen fick bli recognosering för ett alternativ. Även iOptronstativet är tungt att bära, så jag lastade det plus kamera och fältkikare i en gammal cykelvagn och drog iväg den för hand. Det visade sig att jag tänkt rätt och att jag efter nerförsbacke genom ett upplyst villaområde hade ganska bra mörker med fri sikt åt sydost. Där lyser nu Saturnus, som fick bli första motiv (4 x 15s exp). Inför oppositionen den 22/9 rör den sig sakta åt höger i Fiskarna ovanför en karakteristisk rektangel av stjärnor (27-33 Psc).

På en förstorad enkelbild syns den stora månen Titan tydligt

Även Neptunus finns faktiskt i samma fält, med opposition nästan samtidigt som Saturnus. Den är alltså också på väg åt höger, bara långsammare.

Norra Kronan fick förstås sina bilder, men inget händer…

Asteroiden nr 89 Julia har haft en gynnsam opposition i Vattumannen och är fortfarande ljusstark rakt ovanför Stenbocken. En 9-bilders summa visar den förstås tydligt.

Mer spännande var det om nr 141 Lumen skulle synas lite längre söderut, eftersom jag inte observerat den förut. Med magnitud ljusare än 11,5 borde det gå bra, och den fanns tydligt på sin beräknade plats. Intressant nog kunde man i samma fält också se  nr 27 Euterpe, nr 63 Ausonia  och nr 129 Antigone(!)

En ofta ljusstark asteroid är nr 6 Hebe, som dock vid denna opposition står opraktiskt lågt. Jag siktade ända ner mot horisonten, men Hebe klarade bildens överkant iaf

Alla bilderna hittills tog består av summerade 15s-observationer, vid ISO 800. Inspirerad av en artikel i Sky and Telescope brassade jag sen på mot vintergatan vid Altair med 20s vid ISO 3200, för att se ”Barnards E”, dvs hans två mörka nebulosor B142 och B143  som tillsammans nästan ser ut som bokstven E.  Där var satellittrafiken extrem, som t.ex. på denna 20s-bild, där man kan urskilja sex(!) störande spår.

En summa av fyra exponeringar med färre spår visar något vagt E-liknande till höger om gamma Aql, men det skulle behövts fler bilder. Man kan notera de kontrasterande färgerna på den blåare Altair (spektraltyp A) jämfört med den rödare gamma Aql (spektraltyp K).

Till sist siktade jag på ett stjärnliknande ljus vid horisonten bara för att säkert se att det var jordiskt. Det var det förstås, eftersom det blev ett spår medan stjärnorna under 20 sekunder följer stativets rörelse. Turligt nog pekade jag precis mot ”Tekannans handtag” i Skytten, så därför syns dessa ljusa stjärnor tydligt så lågt över horisonten, zeta Sgr bara 1,5 grader!

Att dra vagnen uppför vägen hem var tröttsammare, och ska man bara ha denna lilla utrustning bör det gå bra att ta på cykel utan vagn.

 

18 augusti 2025

Kort men nyttigt

För att säkert få andrabilden av 105 Artemis passade jag på medan högtycket låg kvar. Himlen var alltså helt klar, och jag kan inte undgå att sakna den vackra vintergata jag kunde se här hemifrån för femton år sen. Nu måste man ta sig längre från stan för att få mörk himmel, och det blir ett större företag.

Men för mitt asteroidobserverande kan jag stanna här nära, och för 105 Artemis räckte det att gå fem meter ut i trädgården. Jag är lat och höftar bara till polinställningen, som med korta 15s-exponeringar ändå räcker bra. En 16-bildssumma (4 minuter totalt) av Artemis-fältet visade den tydligt, och jag fick min jämförelsebild

T CrB framhärdar i att inte få sitt utbrott, men man måste förstås hela tiden kolla för att inte riskera att missa det!

Sen missade jag först chi Cygni på ett par bilder, men det visar sig nu efteråt att jag i stället fick med den planeteriska nebulosan M27 som sticker ut i grönt. Denna mosaik (där också stjärnhopen NGC 6940 är tydlig) består alltså bara av fyra 15s-bilder, dvs för kameran är vintergatan fortfarande spännande.

På ett utsnitt från en enskild bild är chi Cygni trevligt röd och närmar sig eta i ljusstyrka

 

 

16 augusti 2025

Oväntade moln

Kvällen hade varit så klar att jag inte ens kollade innan jag gick ut och fick se en himmel full av dismoln. Jag hade bara planerat några få asteroidbilder med 85mm-objektivet, men nu blev det lite extra väntan på molnluckor.

Först ville jag ha en andrabild av 584 Semiramis, vilket var lätt gjort genom att sikta mot theta Peg. Jämförelsebilden visar den retrograda rörelsen på de tre dygnen sen 13/8.

Sen hade jag hoppats på så klart väder att jag skulle kunna få asteroiden nr 105 Artemis på en 85mm-bild, trots en magnitud nära 12. Den fanns också i Pegasus, och jag kunde ta en serie av 18 15s-bilder relativt ostörda av moln. På helbilden syns Artemis knappt, men på en förstorad detaljbild är den tydlig. Nu ska jag alltså bara ta en andrabild snart.

I Norra Kronan händer som vanligt ingenting…

13-14 augusti 2025

Några restperseider

Jag har hoppat över ett antal halvklara kvällar, och varit för trött för att stiga upp före fyra för Jupiter och Venus, så när det nu blev helklart måste jag ju göra nånting. Det blev först några bilder med 85mm-objektivet, först förstås den eviga följetongen R+T i Norra Kronan. En summa av nio 15s-exponeringar visar precis den vanliga vyn

Sen siktade jag lite noggrannare än sist på theta Peg, där småplaneten nr 584 Semiramis just passerar. På en 10-bilds summa (150 s exp) syns den tydligt

Både i början och slutet tog jag bilder upp mot Svanen för chi Cyg. En mosaik av åtta bilder visar hur jag pekat lite hit och dit innan jag hittade rätt

chi har kanske blivit en smula ljusare sen den 2/8, men den är fortfarande mer lik 17 Cyg (V=5,1) än eta Cyg(V=4,0)

Mer blev det inte med EOS60-kameran. Men inspirerad av förra årets seriebildtagningar satte jag åter igång den gamla EOS450-kameran med fiskögeobjektiv. Den fick ligga på ett bord, måfåpekande ungefär mot zenit, och inställd att ta en 50s-bild varje minut så länge batteriet räckte. För att den inte genast ska imma igen krävs ett litet värmeband, för säkerhets skull drivet från ett nätaggregat.

Denna enkla anordning fungerade utmärkt, och jag har bilder från 22.50 till 01.30. En första snabbtitt visar inga ljusstarka meteorer, men förstås ett antal streck från ljusa satelliter och flygplan.  Himlen är upplyst av månsken, och för stjärnornas del kunde jag ha bländat ner kameran lite. Rent estestiskt blev det dock roligare så här, med de (alltför höga!) träden runt om. Väderstrecken är ganska symmetriska, med Polaris i överkant och en hopplöst skymd sydhorisont neråt. Diagonalt över bilden går en anad vintergata från Örnen till Perseus.

Detta är en av de första bilderna från 22.50, och vad som händer är sen bara att himlen sakta vrider sig. Förra året gjorde jag med mycket jobb animeringar, men i första hand för att visa det spännande norrsken som då syntes. Nu blir det bara stillbilder här, med 32 minuter mellan varje: 23.22

23.54, månen tittar fram i trädlucka

00.26

00.58, Capella framme

och sista bilden 01.31

Sen dog batteriet, och det hade förstås varit roligt med en längre serie för att se rotationen ännu längre.

Det var sen lite tradigt att kolla nogare igenom bild för bild, men det gav minst ett par Perseider. Den första klockan 23.35

och nästa klockan 00.03

båda tydligt utgående från en radiant till höger om alfa Per. Däremot kom en ljusstarkare meteor klockan 00.48 uppenbart från en annan rikting

Lägg märke till att Andromedagalaxen M31 syns på alla bilder, trots månskenet. Ett gränsfall är följande svaga meteor (klockan 01.21) i Pegasus, som riktningsmässigt kan vara en Perseid, men inte helt säkert.

Två och en halv Perseid var i alla fall bättre än jag väntade mig, och jag funderar på att göra om experimentet med EOS60-kameran och ett annat objektiv?

2 augusti 2025

Korttitt nr 2

För att följa upp Pallas i Delfinen passade jag på när det såg rimligt klart ut igen. Efter flera dagar med mer skymmande moln kunde jag nu se stjärnor i de flesta riktningar, och det räckte att ta iOptronstativet ut i trädgården för att ha fri sikt mot både Norra Kronan och Delfinen. För 15s-bilder krävdes ingen fin polinställning, och jag fick snabbt ihop fem exponeringar mot CrB. Summabilden är återigen den vanliga, med en 6 magnitudens  R CrB och en 10 magnitudens T CrB, så det är en fortsatt väntan på någon förändring.

Delfinen fick sex 15s-bilder, och man ser direkt av de många stjärnorna att vi nu närmat oss vintergatsplanet (och att det var mycket klarare än häromdan).

Det trevliga var ju att Pallas passerade precis genom Delfinens huvud, som syns här på jämförelsebilden.

Som tredje och sista fält pekade jag upp mot Svanen, och redan fem 15s-bilder visar ett tydligt vintergatsband.

Förstorar man och vrider bilden lite har chi Cygni nu blivit omöjlig att missa. Den kommer till maximum inom en månad, men det är alltid intressant att se hur ljus den blir

Tre stjärnfält, själva observationerna fixade på mindre än 10 minuter, mer behövdes inte denna kväll.

29 juli 2025

Det har gått alldeles för länge sen jag observerade sist (17/5), så jag ville åtminstone hinna ut någon kväll innan även juli är slut. Väderleksutsikterna hade lovat ganska klart, och vid 23.30-tiden bedömde jag det som mörkt nog att ta åtminstone 15s-bilder. Väl ute konstaterade jag besviket att molnen dominerade, men att stjärnorna fanns där i luckorna. Arkturus var periodvis dold av moln, men jag kunde fokusera och sen  sikta upp mot Norra Kronan, där det fortfarande inte händer något. På en 105s summabild med det vanliga 85mm-objektivet ser man både R och T CrB nästan precis som de sett ut i ett par år nu.

Även mot Delfinen kunde jag få några relativt molnfria bilder. En 90s-summa visar den trevliga lilla stjärnbilden

där asteroiden Pallas just passerar

En annan intressant asteroid som trots högt nummer nu är rimligt ljusstark är nummer 584 Semiramis. Den skulle synas nära theta i Pegasus hade jag spanat in, men precis under kanten i det synfält jag i ett första försök fick in.

Så huvudresultatet av denna första stjärnenatt för ”hösten” är att grejorna fungerar. Fortsättning följer!

16-17 maj 2025

Trött repris

Jag var egentligen för trött för att gå ut, men insåg att jag måste utnyttja det klara vädret när jag hade chansen att så snabbt få andrabilder av fyra småplaneter. Så jag tog 85mm-utrustningen och gick mot samma ställe längs vägen där man har lite sikt åt söder. Jag hade helt klart för mig att jag bara behövde tre fält, det kring alfa Librae för 9 Metis och 419 Aurelia, ett lite ovanför för Vesta, och ett uppe till vänster för Juno. Jag fokuserade mot Spica, men fick sen för mig att  jag redan pekade mot alfa Lib, så jag körde på autopilot och tog tolv(!) 15s-bilder innan jag gick vidare lite uppåt för Vesta. Där tyckte jag inte det stämde riktigt, och hann peka mot två ytterligare fält innan polletten föll ner…Det var väl egentligen inte så farligt att behöva börja om (eftersom himlen hunnit bli lite mörkare), men väldigt snopet.

När jag väl startade rätt gick det lika smidigt som i förrgår. En summa av tio bilder mot alf Lib visade både Metis och Aurelia, och det gick (med lite pyssel..) att få fram två jämförelsebilder som visar asteroidernas tydliga rörelse.

(FY Librae är en halvregelbunden variabel som varierar med ungefär 1 magnituds amplitud med 4 månaders period.)

För Vesta får man ta ett större fält med fler ljusa stjärnor. Vi ser den på väg in i Jungfrun (Virgo) efter oppositionen i Vågen (Libra) den 2/5.

Till sist var det då nr 3 Juno, där jag hade pekat så lågt att den så när hamnade utanför bild. Det gick bra i alla fall, så här är den fjärde och sista jämförelsebilden.

Som vanligt måste jag ju också kolla R och T CrB, ingenting…Det blir alltmer spännande, för snart måste ju något hända med någon av dem?

De oavsiktliga bilderna mot Virgo visar inget uppenbart spännande, men man kan t.ex. leta upp den långperiodiska variabeln S Vir, som här tycks ligga kring magnitud 9. En koll hos AAVSO visar att ljusstyrkan är stigande, dvs den bör om ett par månader nå ett maximum kring magnitud 6.

 

 

14 maj 2025

Ljusa objekt på ljus himmel

Snart är det astronomisk sommar, men jag försöker in i det sista få några observationer av ljusa asteroider. Kvällen var helt klar, och omkring 23.40 (med solen 12 grader under horisonten) gick jag ut med 85mm-utrustningen. I fältet kring den karakteristiska dubbelstjärnan Zubenelgenubi (alf Lib) skulle både nr 9 Metis och nr 419 Aurelia finnas, den senare i en ovanligt gynnsam perihelopposition. Himlen var så ljus att jag bara kunde exponera 15 sekunder, och bara nu efteråt kan jag konstatera att en  7-bilders summa räckte för att visa dem båda.

Sen var också en ljusstark Vesta i närheten. Den var i en gynnsam opposition i Vågen (Libra) den 5/3, och har nu vandrat tillbaka till Jungfrun( Vir). Här tog jag bara tre bilder, men Vesta är av magnitud 5,8 och syns förstås tydligt.

Vesta är ju asteroid nr 4, och av en lustig slump fanns också nr Juno lite längre upp åt vänster. Den är precis i opposition, och ligger i stjärnbilden Ormens Huvud (Ser), lite ovanför Vågen, nära de två karakteristiska stjärnorna delta och epsilon Ophiuchi (Ormbäraren). Sex 15s-bilder var kanske snålt, men den syns i alla fall.

I Norra Kronan har som vanligt inget hänt, R och T ser ut precis som de gjort flera år nu.

En 8-bildssumma mot Svanen visade ett oväntat stjärnmyller (när man med blotta ögat bara ser de allra ljusaste), och på ett utsnitt syns den röda chi Cygni som vi nu kan följa fram mot maximal ljusstyrka senare i höst.

I en trädlucka i sydsydost stack Skorpionens huvud fram en liten stund

och i väster ser vi hur Mars nu lämnat Praesepe bakom sig

Dessa bilder tog jag på ungefär en kvart, nytt exempel på att en kort utflykt kan kännas så givande.

5 maj 2025

Mars i Praesepe

Himlen hade lite molnstråk, upplysta av en tjock halvmåne, så det var ingen bra observationskväll. Men jag ville ha en bild av Mars i Praesepe och gick ut en liten sväng i alla fall. Både för den ljusa himlen (23.05-23.13) och för att minska känsligheten för dålig stativinställning tog jag bara exponeringar kortare än 15 sekunder, och kombinerade med DSS.

Mars och Preasepe syntes bra redan från trädgården, med månen dold bakom träden.

(Nackdelen var att jag missade att månen stod intressant nära Regulus, vilket också hade varit värt några bilder).

Sen tog jag några bilder mot beta Leonis där jag den 25/4 hade tagit en bild med småplaneten nr 18 Melpomene. Jag var osäker på om den skulle synas på denna ljusa himmel, men det var inga problem på en 90s summabild

Jämförelsebilden visar en ganska långsam retrograd rörelse, eftersom Melpomene redan omkring 15/5 vänder till rörelse i direkt led.

Till sist tog jag några bilder av Norra Kronan där allt var som vanligt

Efter tio minuter var jag inne igen, snudd på rekordkort…